- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1183-1184

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reformerta kyrkan ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1183

Ref-ormsgräs-Ref raktion

1184

gare, men dessutom af män, som förr hade hört till
den förhandlande vänstern, men ej velat medverka
till förlikningen. Ledarna voro J. K. Christensen,
Kr. Hage, P. Alberti och S. Högsbro. Partiet fick
genast majoritet i tinget, dess styrka växte genom
de följande valen (1903 steg antalet medl. till 74
af 114), och det hade därför väsentligt inflytande
på lagstiftningen dessa år, hvarjämte den nya
vänsterministären 1901 utgick ur dess midt. Men i
jan. 1905 sprängdes det, då den radikala flygeln under
Zahles ledning utträdde. Partiet var dock ännu det
största i folketinget; men efter valen 1906 utgjorde
det knappt hälften (56 medl.) och kunde därför blott
med anslutning från sina forna motståndare ("de
moderate") fortsätta sin verksamhet som ledande
parti, och det med af gjord framgång. 1906-08
lyckades det lösa många stora frågor, då plötsligt
Alberti-skandalen i sept. 1908 ej blott medförde
ministärens upplösning, utan äfven bragte förvirring i
de politiska förhållandena och särskildt undergräfde
aktningen för partiet hos befolkningen. Efter valen
1909 räknade partiet blott 37 medl. (endast hälften
mot 1903), och under försvarsfrågans behandling
afföllo t. o. m. 10, så att regeringen öfvergick
till den radikala minoriteten. Vid valen 1910
gingo däremot reformpartiet och moderata vänstern
hand i hand, och sedan bildades en ny vänster,
medan reformpartiet upphörde som särskild grupp.
E. Ebg.

Ref-ormsgräs, bot. Se Chelidonium.

Reformvänner kallade sig, särskildt på 1840-och
1850-talen, anhängarna af en på grundsatsen
om samfällda val byggd, genomgripande svensk
representationsreform. Under riksdagen 1844-45
bildades i Stockholm af riksdagsmän från alla
stånd och en del orepresenterade reformifrare
Reform-vännernas sällskap. Inom detta utarbetades,
sedan det från 1841 hvilande förslaget i aug. 1844
förkastats af ständerna, ett nytt förslag,
byggdt på samfällda val med en de äldres och en
de yngres kammare, af hvilka den förras medlemmar
skulle utses af den senare och tillhöra vissa
bestämda kategorier. Förslaget afsåg att i någon
mån tillmötesgå de konservative; det frambärs i
motion till konstitutionsutskottet af borgmästaren
G. F. Ekholm (se denne), åtföljde som reservation
af honom utskottets betänkande och vann i mars 1845
i hufvudsak Borgarståndets bifall, men kunde lika
litet som öfriga föreliggande förslag samla de oeniga
stånden. Under revolutionsåret 1848 gaf en af det
då betydligt radikaliserade sällskapet efter franskt
mönster 18 mars anordnad reformbankett anledning till
de bekanta marsoroligheterna (se d. o.). Liknande
reformsällskap upp-stodo i rätt stort antal i skilda
delar af landet, och från Närkes reformförening togs
initiativet till ett allmänt möte af dessa i Örebro
i juni 1849. Ombud voro tillstädes från 24 dylika
föreningar (Reformvännernas sällskap i Stockholm
var ej inbjudet), och resultatet blef antagandet af
hufvud-grunder för ett nytt radikalt förslag till
representationsreform, hvilket enligt uppdrag närmare
utarbetades af professor O. Wingqvist och formligen
antogs på ett nytt örebromöte i juni 1850 (se vidare
örebromötena), men ej heller ledde till något direkt
praktiskt resultat. Dock förberedde "reformvännernas"
agitatoriska verksamhet i sin mån

tillkomsten af 1865 års
representationsreform. Jfr V. E. Svedelius,
"Representationsreformens historia" (1889).
V.S-g.

Refrain [rofrä’], fr. Se Refräng.

Refra’kt (af lat. rejra’ctum, delad, sprängd). Se Dos,
sp. 757.

Refraktiön (af lat. rejn’ngere, bryta). 1. Astron.,
ljusstrålarnas brytning i atmosfären. Dennas täthet
är störst vid jordytan och aftar kontinuerligt med
höjden. Då en från en stjärna utgående ljusstråle
intränger i atmosfären, har den att efter hvarandra
genomgå allt tätare lager, tills den når jordens yta,
och lider därvid en afvikning till sin riktning. Men
luftens täthet är vanligen lika vid samma höjd
öfver jordytan och därför äfven symmetrisk kring
ljusstrålen i horisontell led. Den nämnda afvikningen
sker alltså i allmänhet blott i vertikal led. Genom
refraktionen synes stjärnan på en större höjd, än
den skulle göra annars, så att den skenbara höjden
är större än den sanna. Går ljusstrålen vinkelrätt,
det är vertikalt, genom luftlagren och är alltså
himlakroppen, från hvilken den utgår, i zenit,
blir refraktionen noll. Vid 45 graders höjd är
refraktionen ungefär l bågminut och vid horisonten
35 minuter eller något mera än solens skenbara
diameter. Refraktio-nens inverkan på en himlakropps
höjd öfver horisonten kan öfver hufvud sättas under
formen k. tg z, där z är zenitdistansen och k en
koefficient, som för ett visst lufttillstånd är i
det närmaste konstant för alla zenitdistanser. När
luftens tryck (barometer-ståndet), fuktighet eller
temperatur ändras, blir luftens täthet en annan och
refraktionen sålunda äfven förändrad. Kvantiteten
k är därför beroende af luftens tillstånd vid olika
tillfällen. Då icke större noggrannhet i beräkningen
erfordras, kan man bortse från denna föränderlighet
och räkna med ett visst konstant medelvärde på
k. Det approximativa värde på refraktionen, som man
erhåller på detta sätt, kallas medelrefraktion. Ibland
kan luftens täthet till följd af en oregelbunden
fördelning af trycket, temperaturen eller fuktigheten
vara något litet osymmetrisk i horisontell led kring
ljusstrålen, hvilken då lider någon, ehuru nästan
alltid ytterst obetydlig, afvikning i den horisontella
leden, hvilken afvikning kallas lateral refraktion. Se
vidare Terre-ster refraktion.

2. Fys. kem. Då ett ämnes brytningskoefficient (se L
j u s b r y t n i n g) ändras med temperaturen, har
man försökt att teoretiskt uppställa någon formel,
som skulle vara oberoende af densamma och endast
beroende på ämnets kemiska karaktär. Den formel,
som bäst uppfyllt det gifna villkoret, är:

I denna formel, som ej blott är oberoende af
temperaturen, utan äfven af trycket och ändringen
af ag-gregationstillstånd, betyder n ämnets i
fråga brytningskoefficient, d dess specifika vikt
(båda bestämda vid samma temperatur). R kallas den
specifika refraktionen. Multipliceras detta uttryck
med ämnets molekylarvikt (Af), erhålles molekylarr e
jr aktionen. Detta uttryck (MR) är af stort intresse
därför, att det låter beräkna sig ur summan af
atomrefraktionerna. I synnerhet inom den orga-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0612.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free