Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regeringskommissionen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1209
Regeringskommissionen-Regeringsrätten
1210
ftos E. Naumann, "Tidskrift för lagstiftning"
m. m. 1872 och hos K. Hagman, ’’Sveriges grundlagar",
1902), men utskottet omarbetade detta i frisinnad
riktning. - 1809 års E. F. är fortfarande gällande,
ehuru vissa dess stadganden under tidernas lopp
blifvit ändrade. Den är dock ej ensam normgifvande för
vårt statsskick, utan detta utformades ytterligare
genom andra vid samma riksdag antagna grundlagar,
men då det om dessa i R. F. § 85 sades, att de
skulle öfverensstämma med R. F:s grundsatser, ega de
liksom de, som trädt i stället för vissa af dem, i
förhållande till regeringsformen endast en sekundär
och supplerande betydelse (om dessa grundlagar
och de nyare se Grundlag, sp. 409-410). Den ledande
grundsatsen i 1809 års R. F. är maktfördelningens, på
hvilken från äldsta tider svenskt statslif hvilat, med
undantag af den karolinska envåldstiden, frihetstiden
och tiden 1789-1809. Då de olyckliga följderna af
dessa afvikelser tjänade 1809 års grundlagsstiftare
till af skräckande exempel, kan därför deras verk
både positivt och negativt sägas vara byggdt på
nationell historisk erfarenhet. Att de vid sitt arbete
äfven togo till ledning teorier af Montesquieu (se
d. o.) och Sieyés (se d. o.), upphäfver ej detta,
ty äfven dessa teorier häfdade maktfördelningens
grundsats. - 1809 års R. F. ar uppdelad på 114
paragrafer. Af dessa ange §§ l-3 statsformen,
rättsgrunden och villkoren för tronbestigningen samt
konungens personliga ställning som statsmaktens högste
utöfvare; §§ 4- 15 handla om de konstitutionella
formerna för riksstyrelsens handhafvande, §§ 16-27 om
konungen som rättsordningens högste vårdare och om
formerna iör utöfvandet i hans namn af den högsta
rättskipningen. I §§ 28-37 stadgas om konungens
rätt att till- och afsätta ämbetsmän samt adla;
§§ 38-48 handla om villkoren för regeringsbesluts
giltighet och om sättet för deras tillkomst, när
konungen själf är hindrad att föra regeringen,
samt om prinsarnas ställning och konungens hof;
här (§§ 46, 47) finnes också den återstod af
bestämmelser om ämbetsverkens organisation, som
från äldre regeringsformer öfvergått till 1809 års
R. F. Därefter fastslås i §§ 49-113 maktfördelningen
mellan konung och riksdag, i sammanhang hvarmed
anges grunderna för dennas sammansättning och
verksamhetsformer samt stadgas garantier för dess
rättsställning. Till sist ges i § 114 betryggande
bestämmelser med afseende på ståndsprivilegierna. -
Om sättet för denna liksom andra grundlagars ändrande
se Grundlag, sp. 409-410. Litt.: R. Kjellén, "Hvem
har stiftat Sveriges regeringsform af 1809?" (i
"Hist. tidskr.", 1896) och "Om den svenska grundlagens
anda" (1897), K. Hagman, "Sveriges grundlagar"
(1902), P. E. Fahlbeck, "Sveriges författning och den
moderna parlamentarismen" (1904), "Regeringsformen i
historisk belysning" (1910) och "Die regierungsform
Schwe-dens" (1911), N. Höjer, "Hans Järta och
Sveriges grundlagar" (i "Hist. tidskr.", 1910) och
"Till frågan om uppkomsten af 1809 års regeringsform"
.<i "Statsv. tidskr.", 1911), S. J. Boéthius, "1809
års regeringsform" (i "Heimdals småskrifter", 1909),
"Till frågan om tillkomsten af 1809 års regeringsform"
(i "Statsv. tidskr.", 1911) och ^’Ytterligare till
frågan om tillkomsten af 1809 års
regeringsform" (i "Statsv. tidskr.", 1912), E. Bruno,
"öfversikt öfver litteraturen rörande källorna
till 1809 års regeringsform" (i "Statsv. tidskr.",
1914). Jfr också A. Brusewitz, "Representationsfrågan
vid 1809-10 års riksdag" (1913).
S. B.
Regeringskommissarien (no. Regjerings-kommis-sionen),
polit. hist., en interimistisk styrelse för Norge,
upprättad genom reskript af 24 aug. 1807, då engelska
flottan väntades afbryta sjöförbindelsen mellan
Danmark och Norge, samt upplöst genom reskriptet af
26 sept. 1810. Den bsstod af 4 å 5 medlemmar under
presidium af prins Kristian August af Augustenborg;
bland medlemmarna märktes Enevold Falsen (d. 1808),
grefve Herman Wedel-Jarlsberg och Fr. J. Kaas
(sänd till Norge 1809, men snart hemkallad till
följd af oenighet med prinsen. Kommissionen verkade
bl. a. energiskt för Norges proviantering (jfr
Provide-ringskommissionen), och dess verksamhet bidrog
väsentligt att stärka de norska sjäifstyrelse-krafven.
Regeringsområde (ty. regierungsbezirk),
förvaltningsområde i några tyska stater (Preussen och
Bajern). I Preussen är det närmaste underafdelningen
under provinsen och af ungefär samma storlek som länen
i mellersta och södra Sverige (se vidare Preussen,
sp. 212). – Bajern är indeladt i 8 regeringsområden
(eller kretsar), hvart och ett med en president och
en kollegial bezirksregierung, fördelad på 2 kamrar,
hvardera bestående af en direktor, 3–6 rådmän samt
flera assessorer och andra tjänstemän. I motsats
till förhållandet i Preussen har regeringsområdet i
Bajern en representation, landrat. I Sachsen,
som är indeladt i 5 regeringsområden,
heter dessas styrelse kreishauptmannschaft.
(J. F. N.)
Regeringsråd. 1. Se Regeringsrätten. - 2. Bisittare
i styrelsen för en provins. Så t. ex. benämndes
medlemmarna i styrelsen öfver Sveriges tyska provinser
Pommern och Bremen regeringsråd.
Regeringsrätten (Konungens regeringsrätt),
admin., högsta instans i vissa administrativa
besvärsmål. Äfven sedan genom Förenings- och
säkerhetsakten 1789 konungens domsrätt i de
egentliga rättegångsmålen öfverflyttats till
ett särskildt ämbetsverk, Högsta domstolen (se
d. o.), var det ett betydande antal besvärsmål,
som tillhörde regeringens handläggning. Detta
medförde olägenheter i två afseenden. Å ena
sidan togos regeringens tid och arbetsförmåga
alltför mycket i anspråk för de ofta vidlyftiga och
invecklade administrativa besvärsmålen till men för
behandlingen af frågor af allmännare betydelse. Å
andra sidan kunde, särskildt sedan i samband med
departementalsty-relsens införande 1840 Rikets
allmänna ärendens beredning upphört, behandlingen hos
K. M:t af ifrågavarande mål ej alltid sägas erbjuda
erforderliga garantier för en ur rättssäkerhetens
synpunkt betryggande handläggning. För att minska
dessa olägenheter öfverflyttades efter hand ett
stort antal administrativa mål, som mera väsentligt
berörde enskildas rättigheter, från de förvaltande
myndigheterna till de allmänna domstolarna. Man
fann dock snart, att man ej kunde stanna därvid,
utan alltmer framträngde behofvet af att åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
