- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1227-1228

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regissör ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åtgärder som de ifrågavarande tydligt regleras
genom lag. Men tillika ha förutsättningarna för en
lagstiftning i reglementeringens syfte i väsentlig mån
minskats. Vore det möjligt att betrakta prostitutionen
som ett verkligt yrke, om också mindre hedersamt, så
vore det också tänkbart, att samhället genom lagar,
innehållande i hufvudsak samma bestämmelser som
de gällande polisreglementena, ordnade detta yrkes
utöfning. Men uppfattningen af prostitutionen går i
helt annan riktning, och icke utan fog riktar man mot
prostitutionsreglementena den anmärkningen, att de ge
ett sken af lagligt berättigande åt en företeelse, som
allmänt utdömes. Om man betraktar prostitutionen som
ett ondt och reglementeringsåtgärderna som samhällets
naturliga reaktion mot detta onda och på denna grund
ville lagfästa dessa åtgärder, stöter man på en
annan svårighet: åtgärderna rikta sig uteslutande
mot den ena parten i prostitutionsföreteelsen,
nämligen kvinnan. Så länge man ännu var blind för
den manliga partens del i de vådor prostitutionen
vållar samhället, nämligen könssjukdomarnas
spridning och könslifvets förråande, var en enbart
mot kvinnorna riktad lagstiftning tänkbar. Med den
mera vidgade kännedomen om prostitutionsföreteelsen
bli reglementeringsåtgärderna mot kvinnorna alltmera
oförenliga med krafvet på rättvisa och billighet i
samhällsförhållandena, hvartill kommer, att dessa
åtgärder mångenstädes med fog kunnat betecknas som
inhumana.

Anmärkningarna mot reglementeringen från juridisk,
moralisk och social synpunkt ha bemötts med
hänvisningen till, att dessa åtgärder af de
medicinska auktoriteterna betraktas som nyttiga
och t. o. m. nödvändiga i striden mot de smittsamma
könssjukdomarna. Det är emellertid ej lätt att uppvisa
någon påtaglig nytta af reglementeringen i sanitärt
hänseende. Man har gjort statistiska jämförelser
rörande de ifrågavarande sjukdomarnas spridning i
länder med och utan reglementering eller i samma land
före och efter reglementeringens upphäfvande. Det
har emellertid visat sig omöjligt att erhålla
ett statistiskt material, användbart för dylika
jämförelser. De ifrågavarande sjukdomarnas frekvens
företer nämligen betydande växlingar, som på intet
sätt kunna sättas i samband med de företagna sanitära
åtgärderna. Därtill kommer, att man vid systemskifte
i de sanitära åtgärderna vanligen samtidigt ändrat
sättet för sjukdomsfallens registrering. I vårt land
var syfilisfallens frekvens på 1820-talet omkr. sex,
på 1850-talet tre gånger större än vid århundradets
slut. Tillbakagången började före reglementeringens
införande, och efteråt har förbättringen varit mera
framträdande på landsbygden och i de mindre städerna,
där reglementeringen aldrig varit tillämpad, än
i hufvudstaden. Man har emellertid anfört, att
äfven om reglementeringens nytta ej låter påvisa
sig statistiskt, så vore det a priori klart, att
interneringen af ett antal smittfarliga kvinnor
måste minska antalet smittöfverföringsmöjligheter
(det sunda förnuftets skäl), och i fråga om åtgärder
mot sjukdomar af så allvarlig natur vore äfven den
minsta nyttiga verkan beaktansvärd. Reglementeringens
grundprincip, utgallring af de smittfarliga kvinnorna,
är visserligen mycket enkel, men att genomföra den
i praktiken stöter på
oöfvervinneliga svårigheter, hvilka ej äro så lätta att a
priori inse. Det har emellertid visat sig, att endast
en ringa del af de faktiskt skörlefvande kan bringas
in under kontrollen. Så länge kvinnan bibehåller
något slags anställning, är hon så godt som oåtkomlig
för sedepolisen. Uppspåringen måste drifvas med
mycken försiktighet, ty ett misstag vållar en allmän
ovilja, som för lång tid framåt i väsentlig grad
förlamar polisens verksamhet. Genomförandet af den
regelbundna preventiva besiktningen af de inskrifna
möter om möjligt ännu större svårigheter. Enligt
reglementeringskommitténs undersökningar ha under
åren 1885–1904 minst 40 procent af de faktiskt
besiktningsskyldiga undandragit sig kontrollen. Att
en kvinna under en följd af veckor regelmässigt
inställer sig på byrån, hör till undantagen. Afbrott
förekomma oupphörligt. I en del fall blir kvinnan
"hämtad", men i de flesta fall lyckas hon hålla
sig undan flera veckor. Det betänkligaste är,
att afbrotten företrädesvis inträffa, då kvinnorna
misstänka sig vara sjuka. 1904 kunde man konstatera,
att uteblifvandet från besiktning var tre gånger
vanligare bland de sjuka än bland samtliga, sjuka
och friska. Betecknande är, att bland de kvinnor, som
faktiskt ådragit sig syfilis under den tid de varit
besiktningsskyldiga, den s. k. primäraffektionen
undgått upptäckt i icke mindre än 78 proc. af
fallen, och i de upptäckta fallen hade kvinnan flera
veckor varit borta från byrån. Reglementeringen
förutsätter i själfva verket en frivillig medverkan
från kvinnornas sida. Då denna uteblir, tillämpas
tvångsarbetsstraffet. Af alla inskrifna, med dem
inräknade, som endast stannat några månader vid
byrån, har hälften blifvit dömd. Straffet visar sig
emellertid vara overksamt. Ej mindre än 75 proc. bli
ånyo dömda och detta likgiltigt, om de varit straffade
1, 2, 3 eller 4 gånger förut. Det allra betänkligaste
är emellertid, att kontrollen är tämligen illusorisk
äfven i de fall, där kvinnan regelbundet inställer
sig till besiktning. Man vet numera, att en individ
med kronisk gonorré eller syfilis i de första åren är
smittfarlig, äfven om något symtom för tillfället ej
kan upptäckas. Man kan visserligen invända, att graden
af smittfara möjligen kan vara olika. Men härvid får
man ej förbise verkan af den s. k. kvasigarantien,
d. v. s. den säkerhet, som den utan anmärkning
genomgångna kontrollen inger såväl kvinnan som
hennes kunder. Vid reglementeringskommitténs
undersökningar konstaterades en annan olägenhet:
reglementeringen ökar den s. k. stambildningen. Af
dem, som inskrifvas, kvarstå 50 proc. 4,4 år;
genomsnittstiden uppgår till omkr. 7 år. Dessa bilda
en "stam" af kvinnor, hänvisade till att lifnära sig
genom skörlefnad. Stammens storlek bestämmes dels
af den årliga rekryteringen, dels af den tidslängd
kvinnorna kvarstå vid byrån. Vid vissa tider har
systemet tillämpats med mindre skärpa. Detta har
inträffat framför allt, då systemet varit föremål
för angrepp i pressen och i riksdagen. Den årliga
rekryteringen och stammens storlek gå under dessa
perioder tillbaka för att sedan åter ökas. Nu kunde
man säga, att ökningen af antalet nyinskrifna beror
på en inskrifning af dem, som under den föregående
perioden sluppit undan. Detta motsäges emellertid
af det förhållandet, att åldersfördelningen bland
de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:32:57 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0634.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free