- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1241-1242

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regnhöjd ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillökad de följande åren. Sedan följde många upplagor af
den populäre författaren, hvilka dock ofta tillskrifva
honom dikter, som ej äro af honom. De viktigaste
upplagorna äro af Viollet-le-Duc (1822 och 1853),
Poitevin (1860) och Courbet (1869 och 1875) och Vers
inédits de M. R.
(i "Revue d’histoire littéraire",
1894). Se vidare H. Cherrier, "Bibliographie
de M. R." (1884) och "Notes bibliographiques
de M. R." (i "Bulletin bibliographique", 1908),
samt J. Vianeys monografi öfver R. (1896)
J. M.

Régnier [renjē], Claude Ambroise, hertig af Massa,
fransk statsman, f. 6 april 1736 i Blamont
(dep. Meurthe-et-Moselle), d. 24 juni 1814 i
Paris, var framstående advokat i Nancy, då han
1789 valdes till medlem af "tredje ståndet"
i riksförsamlingen. Han omfattade med värme
revolutionens grundsatser och tog synnerligen verksam
del i omdaningen af Frankrikes rättsordning. Sedan han
under skräckväldet hållit sig i skymundan, blef han
1795 invald i "de gamles råd". Där slöt han sig till
de moderate samt understödde statskuppen 18 brumaire
år VIII (9 nov. 1799). Bonaparte utnämnde honom kort
efteråt till medlem af "conseil d’état", och som
sådan egnade han sig energiskt åt utarbetandet af
"code civil". 1802—13 var han justitieminister och
kreerades 1809 till hertig af Massa. 1813 blef han
af Napoleon satt till president för "lagstiftande
kåren", som han ej tillhörde och där hans inflytande
blef ringa. E. A—t,

Régnier [renjē], Jacques Auguste Adolphe,
fransk filolog, f. 1804, d. 1884, var lärjunge till
E. Burnouf och vardt efter dennes fader 1838 professor
i latinsk vältalighet vid College de France, sattes
1843 till lärare för grefven af Paris och följde denne
i landsflykten 1848. Han blef 1855 led. af Franska
institutet. R. vann stort anseende genom arbeten på
skilda områden, bl. a. Grammaire allemande (1830;
10:e uppl. 1857), Dictionnaire allemande (2 bd, 1841),
Racines grecques (s. å.), Études sur l’idiome des
Védas
(1855), en edition (i 3 bd, 1856—59) af den till
"Rigveda" hörande "Prātiçākya" (metrik), editioner
af åtskilliga latinska och grekiska författare samt
en öfversättning af Schillers samlade skrifter (8
bd, 1860—62). R. utgaf äfven madame de Sévignés och
Molières arbeten samt ledde utgifningen af "Grands
écrivains de la France" (omkr. 60 bd), hvilket verk
blifvit belönt med pris af Franska akademien.

Régnier [renjē], Henri de, fransk skald, f. 28
dec. 1864 i Honfleur (Normandie), intar genom sin
högburna, rikhaltiga och formfulländade alstring en
rangplats bland det nutida Frankrikes verskonstnärer
och prosastilister. Hans många äldre diktsamlingar,
Lendemains (1885), Apaisement (1886), Sites (1887),
Épisodes (1888), Poèmes anciens et romanesques (1890)
och Tel qu’en songe (1892), röja visserligen ganska
stridiga tendenser, men hållningen är redan där
genomgående aristokratisk. I Mallarmés anda åsyftar
han en mera aningsfull och stämningsväckande lyrik
och söker göra den iranska versbyggnaden ledigare och
smidigare genom mera otvungen rytm och melodi, djärfva
enjambementer, ovanligare ordförråd och dristiga
assonanser (rimlös är han poesi däremot mycket
sällan på detta stadium). Genom sin framgångsrika
sträfvan för
den s. k. "fria" versen tillhör han otvifvelaktigt,
särskildt på 1890-talet, symbolisternas höfdingar. Men
å andra sidan visar han sig dragen till klassikernas
och parnassisternas, framför allt Hérédias och
Leconte de Lisles, måleriska och skulpturalt
pregnanta ämnessfär och delar deras förkärlek
för vissa konstmässigare strof- och versformer. I
synnerhet odlar han med brinnande ifver sonetten och
alexandrinen. Mästerskapet härutinnan når han i sina
fyra sista diktsamlingar, som äfven i öfrigt närma sig
den äldre franska lyrikens yppersta stiltraditioner,
på samma gång de språkmusikaliska landvinningarna
alltjämt vidgas och befästas. Jeux rustiques et
divins
(1897) innesluter de två bukoliska serierna
"Flûtes d’avril et de septembre", skildringar i de
läckraste färger af skaldens samlif med naturen. Den
lätta, ofta skalkaktiga pastorala tonen bildar
en behaglig och verkningsfull kontrast till den
högtidliga diktionen i det berömda skaldestycket
"L’homme et la sirène", en patetisk dialog, där R:s
talang att mytiskt gestalta ett modernt idéinnehåll
firar en af sina triumfer. Hans hellenska sagofigurer
och drömlandskap kunna verkligen framtrolla något
af det förflutnas charme. Höjdpunkten af R:s
skildringskonst och lyriska inspiration beteckna
dock de båda följande diktsamlingarna. Synnerligen
fullödig är Médailles d’argile (1900) med sina
smältande elegier, ypperliga ekloger, heroiska
dityramber och sina oden, lika beundransvärda genom
sin stolta, medryckande stämning som genom målande
meter och mycket konstnärlig rimflätning (stundom
orimmad vers). Kustbilderna med sina sensationer af
tång, hafsbrus och salta brisar tillhöra R:s allra
friskaste skapelser. La cité des eaux (1902) anspelar
i sin förnämsta sonettcykel på Versaillesparken, hvars
monumentala fontäner, slottsfasader och alléer ge ram
och perspektiv åt den stämning af höstlig stillhet och
vemodig storhet, som eftersträfvas. Skalden dröjer
helst vid vittrande, mossbelupna marmorbassänger,
tigande bronser och trädens sakta fallande blad,
sinnebilder af den grandiosa melankoli, som alltmera
fyller hans sorgbundna och praktfulla, men sällan
omedelbara skaldskap. Hans sista lyriska samling bär
den symboliska titeln La sandale ailée (1906). Äfven
R:s prosadiktning, som likaledes hyllar "l’art pour
l’art"-principen, är mycket mångsidig: nämnas må
novellcyklerna Contes à soi-même (1893), Trèfle noir
(1895), La canne de jaspe (1897) och Trèfle blanc
(1899) samt bland romanerna de bägge mästerstyckena
Mariage de minuit (1903) och Vacances d’un jeune homme
sage
(s. å.). Särskildt den sistnämnda intresserar
genom sin fina och lekfullt ironiska skildring af
en halfvuxen gymnasists erotiska drömmerier under
ferievistelsen i Loires leende ängder, i en gammal
småstad, hvars många lustiga och naiva original
tecknas med esprit och grace.
illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:18 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0641.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free