Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reistrup-Hansen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bästa reklammetoderna uppfunnits. Typiskt för
den amerikanska reklamverksamheten är det s. k.
”follow-up”-systemet, som innebär, att man skaffar
sig kunder genom att systematiskt, i en serie
direkta bref, med lämpliga mellantider tillställda
ett antal personer, framhålla fördelarna af att köpa
en viss vara eller inleda en viss affärsförbindelse.
– Tidningsreklamen är ingalunda inskränkt till
annonsafdelningen, under många olika former har
den fått insteg äfven i textafdelningen, där den
uppträder under skyddande förklädnad som objektiva
meddelanden. Icke endast inom affärslifvet,
utan äfven bland skådespelare, sångare, politiker
o. s. v. spelar reklamen en stor roll. Med satirisk
ton behandlas reklamen i Per Hallströms
”Skepnader och tankar” (1910). Litt.: H. Appelgren,
”Modern annonsering” (2:a uppl. 1909); ”Die
reklame” (1913).
G. H–r.
Reklamation (af lat. reclamātio, protest), jur.
och hand., meddelande, hvarigenom ena parten i
ett obligationsförhållande (t. ex. ett köp, ett
kommissionsaftal) underrättar motparten, antingen
att han icke godkänner något dennes förslag eller
att han ärnar göra gällande anspråk, som tillkommer
honom på grund af, att motparten ej riktigt
fullgjort, hvad honom ålegat. Exempel: köparen,
som jämte de köpta varorna mottagit räkning
(faktura) med ett efter hans uppfattning allt för högt
pris, meddelar säljaren, att han icke godkänner
detta pris; köparen, som fått sina varor för
sent eller funnit dem behäftade med något fel,
meddelar säljaren, att han kommer att ”tala
å” (d. v. s. framställa anspråk på grund af)
dröjsmålet resp. felet; kommittenten, hos hvilken hans
kommissionär tillkännagett sitt själfinträde i det
beordrade köpet, meddelar, att kommissionären
saknar befogenhet till detta själfinträde. I
affärslifvet har reklamation länge varit bruklig i fall
sådana som de nu exempelvis anförda; dess
underlåtande har uppfattats som tyst godkännande af
hvad, som förekommit. Den nyare lagstiftningen
har sanktionerat detta bruk. Hvad svensk rätt
beträffar, innehålla 1905 års lag om köp och byte
af lös egendom samt 1914 års lag om kommission,
handelsagentur och handelsresande åtskilliga
bestämmelser om reklamation (”meddelande”) som
förutsättning för befogenhet att afvisa framställda
förslag eller göra gällande vissa anspråk (på
skadestånd, på häfvande af aftal m. m.). Denna
skyldighet att reklamera (”gifva annan ett meddelande”)
anses städse vara vederbörande ålagd, icke i eget,
utan i motpartens, adressatens, intresse, och man
har därför icke velat göra skyldigheten mera
betungande än så, att den betraktas som fullgjord
med reklamationens behöriga afsändande.
Försenas densamma sedan på vägen eller kommer den
icke fram, så räknas den likväl afsändaren till
godo. Reklamation är antingen neutral, då den
ej innehåller närmare uppgift om hvilka anspråk,
som afsändaren i föreliggande fall ärnar framställa,
eller ock i sådant hänseende preciserad. Blott i
vissa fall är dylik preciserad reklamation föreskrifven.
Litt.: Grundtvig, ”Om reklamation i
formueretsforhold” (1903), och Almén,”Om köp och byte
af lös egendom” (1906–08).
C. G. Bj.
Reklambelysning. Se Elektrisk belysning,
sp. 334.
Reklamera (af lat. reclamare, ideligen ropa;
protestera), återfordra, göra anspråk på; fordra
häktad persons frigifning eller en dömd förbrytares
utlämnande; inlägga gensaga mot, protestera, anföra
besvär. Jfr Reklamation.
Reklination (af lat. re, åter, tillbaka, och clinate,
böja), oftalm. Se Depression 5.
Reknes, ett större statssjukhus vid Molde, Norge,
uppfördt 1713 uteslutande för spetälska och
utvidgadt i detta syfte 1794, men nedlagdt 1895
som öfverflödigt genom sjukdomens starkt aftagande
frekvens och omdanadt till folksanatorium för
lungsotspatienter, öppnadt som det första i Norge 15
nov. 1897. Sanatoriet kan upptaga omkr. 80 patienter.
K. V. H.
Rekognitionsafgift, den årliga bevillning till staten,
som erlägges för rättigheten att begagna vissa för
bergsbrukets främjande upplåtna kronohagar. Namnet
härrör från det förhållandet, att afgiften
erlägges ”in recognitionem dominii”, d. v. s. under
erkännande, att kronan är skogens egare, således som
arrendeafgift. Rekognitionsafgiften l. arrendet
påbjöds 1689. En ”nederlagsrekognition” erlades
från 1653 i Göteborg för fri nederlagsrätt.
Kbg.
Rekognitionshemman, kam., hemman, som vid afvittring
å rekognitionsskog afsattes med minst 1,200 ända till
3,000 tld egovidd alltefter markens beskaffenhet
samt belades med grundskatt, rotering och andra på
jorden hvilande, numera afskaffade skatter, under
rätt till skatteköp å hemmanet för vederbörande bruk.
Kbg.
Rekognitionsskog, kronoskog, som till uppmuntran
af bergshandteringen mot rekognitionsafgift (se
d. o.) blifvit upplåten till begagnande af vissa bruk
och bergverk. Som en af de viktigaste inkomstkällorna
var bergshandteringen under äldre tider ständigt ett
föremål för synnerlig omvårdnad från statens sida,
och då erforderlig tillgång till skogsprodukter
utgjorde ett af de hufvudsakligaste villkoren för
denna närings bestånd och utveckling, blef däraf en
gifven följd, att åtskilliga kronoskogar anvisades
för sådant ändamål. Så länge landet ännu var till
större delen skogbevuxet, kunde detta understöd icke
uppskattas till något synnerligen högt penningvärde,
hvarför äfven de till bruken och bergverken anslagna
skogarna till en början innehades afgiftsfritt. I
bredd med landets fortgående uppodling minskades
likväl rikedomen på skog, och i samma mån stegrades
värdet på skogsalstren, hvilket hade till följd,
att järnverken, jämlikt k. br. 14 mars 1689 för de
dem anslagna skogarna, belades med ett visst årligt
arrende, kalladt rekognitionsafgift, hvilken skulle
bestämmas till visst belopp efter beräkning i enlighet
med skogsprodukternas då gällande värde och den fördel
olika slags verk däraf hämtade, för stångjärnshamrar
till två öre och för masugnar till ett öre silfvermynt
för hvarje stafrum ved, som efter uppskattning
ansågs vara för bruksdriften erforderligt och med
skogens bestånd kunde afverkas; men de så kallade
ädlare verken äfvensom järngrufvorna förblefvo jämlikt
k. br. 7 nov. 1690 och 11 dec. 1696 fria från dylik
afgift. Rekognitionsafgiften höjdes sedermera jämlikt
k. br. 24 nov. 1747 med afseende på skogsprodukternas
dåmera ökade värde för stångjärnshamrar till sex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
