Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Relationsmetoden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1325
Religionsbrott-Religionsfilosofi
1326
stantism); Judendom; Islam; (ang. Indiens) Brahman,
Buddismen, Hinduism, J a i n a, Mytologi (indisk)
och Veda-reli-g i o n e n ; se vidare om forntida
religioner B a-bylonien (sp. 584, 587-588),
Egypten (fornreligion), Mazdeism (Parsism),
Mytologi (grekisk, romersk, nordisk, finsk, lapsk,
slavisk), Tao (Kinas fornreligion), Japan (sp. 1270),
Indianer (sp. 495). Se äfven artiklar om hvarjehanda
naturfolk samt A n k u 11, A n i-mism, Bilddyrkan,
Djurkult, Fetisch, Källkult, Måndyrkan, Naturdyrkan,
Schamanism, S o l d y r k a n, Stenkult, Stjärndyrkan
och Trädkult.
I fråga om fördelningen af de olika religionernas
bekännare på jordens befolkning i slutet af 1800-
talet har H. A. Krose efter bästa källor verkställt
följande beräkning:
1) Kristna.............. 549,017,000 35,7
proc.
Romersk-katolska......... 264,506,000
Protestanter.............. 166,627,000
Grekisk-ortodoxa.......... 109,147,000
Raskolniker.............. 2,173,000
Sekterister i Orienten omkr. 6,564,000
2) Judar................
3) Muhammedaner....
4) Bramaner...........
5) Gamla indiska kulters bekännare ....
6) Buddister............
7) Anhängare af Kong-fu-tse och ankulten
8) Taoister............
9) Shintoister .........
10) Fetischtillbedjare och andra hedningar
...................
11) öfriga, ej specificerade...............
11,037,000 202,048,000 210,100,000
0,7 13,2 13,7
12,114,000 0,8 120,250,000(9) 7,8
235,000,000(9) 15,3 32,000,000 2,i 17,000,000 l,i
144,700,000 9,4 2,844,000 0,2
Totala befolkningen 1,536,110,000 100,o
proc. Religionsbrott, jur., kallas i vidsträckt mening
alla förbrytelser, som på något sätt stå i samband
med religionen. Förr betraktades som religionsbrott en
mängd förbrytelser, hvilka numera antingen försvunnit
ur strafflagarna, såsom affall från statskyrkans lära
(i Sverige straffritt sedan 1860), eller också där
hänföras till helt andra förbrytelsegrupper, såsom
fallet är med mened och kyrk-stöld. Enligt nutida
rättsuppfattning äro religionsbrotten straffbara
dels som egnade att undergräfva aktningen för
religionen inom samhället, dels som angrepp på
en enskild rätt, nämligen människors rätt till
religionsfrid. Allteftersom den förra eller den
senare synpunkten är den öfvervägande, kallas
dessa brott religionsbrott i inskränkt mening och
religions]’ridsbrott. I svenska strafflagen behandlas
de förra i 7:e kap. ("Om religionsbrott"), de senare
i ll:e kap. ("Om fridsbrott"). Förstnämnda kapitel
omfattar endast angrepp på föremål, som för den
svenska statskyrkan äro heliga. Hvad där straffas
är dels hädelse, lastande och gäckande af Guds ord
eller sakramenten samt gäckeri med gudstjänsten -,
i hvilka fall sedan 1887 därjämte förutsattes,
att gärningen åstadkommit "allmän förargelse" -,
dels sabbatsbrott. Utöfver de straffbestämmelser för
religionsbrott, som strafflagen innehåller, förekomma
ytterligare ett numera för-
åldradt sådant i Tryckfrihetsförordningen (för
för-nekelse af en Gud och ett lif efter detta
eller af den rena evangeliska läran) äfvensom
ännu ett-par andra i förordningar af 1868 (för
den, som vid evangelisk-lutherska bekännares
andaktsöfningar uppträder med föredrag, som anses
leda till söndring i kyrkligt hänseende eller
till förakt för den allmänna gudstjänsten eller
eljest till under-gräfvande af religionens helgd,
och ej ställer sig till efterrättelse kyrkorådets
förbud emot vidare uppträdande inom församlingen)
och af 1869 (för proselytmakeri med användande
af i sig förkastliga medel, såsom svek, hotelser
o. s. v.). Bland fridsbrotten i strafflagens
11 :e kap. behandlas störande af gudstjänsten
(statskyrkans eller till offentlig religionsöfning
berättigad främmande församlings), äfvensom störande
af sammankomst af medlemmar af dessa samfund för
gemensam andaktsöfning, som ej är att hänföra till
gudstjänst. - I främmande strafflagar har man i
allmänhet äfven i fråga om religionsbrott i inskränkt
mening förlänat straff-skydd åt alla inom riket
tillåtna religionssamfund. Straffbestämmelserna
bestå då vanligen i ett allmänt straff bud för
den, som offentligen förhånar någon inom riket
tillåten trosbekännelse. Och vid de yrkanden, som
i svenska riksdagen vid flera tillfällen gjorts
om upphäfvande af hithörande straffbestämmelser,
har äfven föreslagits att i stället utbyta dem mot
en dylik bestämmelse. Detta skulle emellertid för
den svenska rättens del betyda ett steg tillbaka i
rättsutveckling, ty ett i viss mån likartadt straff
för "åstadkommande af förargelse hos främmande
trosbekännare genom gäckeri med deras troslära"
(i straffl. 11: 3) blef hos oss upphäfdt genom 1890
års lagändring. Det kan också starkt ifrågasättas, om
icke sådana straffbud lägga ett alldeles för starkt
band på den enskildes yttrandefrihet till men för
den religiösa utvecklingen. Dylika öfverväganden ha
i fransk rätt ledt till att i förevarande afseende
nöja sig med ett straff bud för den, "som kränker
kultföremåls helgd på sådana ställen, som äro
bestämda för eller faktiskt begagnas för denna
kults utöfvande" (code pénal, art. 262). Äfven
denna straffbestämmelse upphäfdes emellertid
därstädes genom den ryktbara lagen om skilsmässa
mellan stat och kyrka af år 1905. Numera finnes i
Frankrike öfver hufvud endast straff för störande af
gudstjänstutöfning samt för obehörigt proselytmakeri.
N. S-g.
Religiönsedikt, af statsmyndigheterna utfärdadt påbud
ang. religionsbekännelser i riket (tillstäd-jande
af eller inskränkning i sådanas utöfning), såsom
Milanoediktet (år 313), hvarigenom kristna kyrkan
erkändes af staten, Wormsediktet (1521), som
förklarade Luther i akt, S:t Germainediktet (1570)
och Nantesiska ediktet (se d. o.; 1598), som gåfvo
hugenotterna fri religionsutöfning m. m.
Religionsfilosofi, den del af filosofien,
hvars föremål är religionen. Den utgår från det
historiska faktum af religion och religiositet
(religionshistoria), analyserar det religiösa lifvet
dels hos individen, dels som samhällsföreteelse
(religionspsykologi), pröfvar de religiösa
föreställningarnas sanningsvärde (religiös
kunskapskritik), utvecklar ur de religiösa begreppen
absoluta fordringar på den mänskliga viljan (religiös
etik) samt söker slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
