- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
1331-1332

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfrihet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gällde parlamentseden, äfvensom genom det på
1840-talet skedda upphäfvandet af åtskilliga
statut, som inskränkte dissenters’ rättigheter,
var för kristna trosbekännare allt samvetstvång
upphäfdt. Judarna, som först under Cromwells tid
fått nedsätta sig i landet, voro ej underkastade
några inskränkningar i afseende på kulten och
stodo i afseende på äktenskaps ingående under
den mosaiska rätten samt åtnjöto ungefär samma
rättigheter som katolikerna, med rätt till särskildt
edsformulär, hvilket dock låg i vägen för deras
inträde i parlamentet, till dess 1858 eden äfven
där ändrades på ett sätt, som möjliggjorde för
judar att där taga säte. Till dessa friheter lades
upphäfvandet af irländska statskyrkan 1869. Utanför
England är det 1848 års revolutionära rörelser, som
utsträckt religionsfriheten och upphäft skillnaden i
rättigheter mellan en stats olika trosbekännare. I
de tyska staterna blef, i öfverensstämmelse med
art. 16 af de i Frankfurt antagna Grundrechte,
tillförsäkrad ej allenast åt de tre kyrkornas
bekännare, utan äfven åt andra trosbekännare rätt till
religionsöfning och likställighet i rättigheter, dock
att religionsfriheten ej må åberopas som förevändning
för någon att undandraga sig medborgerliga
plikter, hvarjämte den grundsatsen tillämpats,
att för de statsinrättningar, som ega samband med
religionsöfningen, såsom särskildt är fallet med
folkundervisningen, den kristna religionen skall
läggas till grund. I Österrikes författningslag af 21
dec. 1867 angående de medborgerliga rättigheterna (§
14) garanteras tros-, samvets- och bekännelsefrihet,
utan inskränkning i medborgerliga och politiska
rättigheter för bekännelsens skull, mot uppfyllande
af medborgerliga plikter. Rätt att bilda församlingar
med därtill hörande offentlig gudstjänst medges inom
lags och sedlighets gränser. Belgiens grundlag af 7
febr. 1831 erkände religionsfrihetens grundsats med
förbud för staten att inblanda sig i tillsättningen
af religionstjänare eller hvad rör dessas ställning
till sina öfverordnade. Nederländerna upptogo efter
skilsmässan från Belgien i 1848 års grundlag förut
gällande bestämmelser. I Italien, hvars grundlag
utgöres af Sardiniens fundamentalstatut af 4 mars
1848, förklaras katolska religionen som statens
enda religion; dock skola andra kulter tolereras i
öfverensstämmelse med lagarna, med tillägg i lagen
af 19 juni 1848, att afvikande trosbekännelse ej
må utesluta från åtnjutande af medborgerliga och
politiska rättigheter, lika litet som den fritar från
medborgerliga och politiska skyldigheter. I Ryssland,
där grekisk-katolska kyrkan härskar, har sedan
1702 rätt till utöfning af annan religion tillhört
utlänningen, och inbyggare i inkorporerade länder har
tillförsäkrats bibehållande af deras religion. Denna
rätt till religionsutöfning tillhör ej allenast
kristna, utan äfven judar, muhammedaner och hedningar,
men öfvergång från grekiska trosbekännelsen till
annan kristen trosbekännelse, som förr var belagd med
särskildt borgerligt straff, medför rätt för offentlig
myndighet att skydda barnen mot omvändelseförsök,
och därest den, som öfvergått, eger jordegendom med
grekisk-katolsk befolkning, skall egendomen sättas
under särskildt kuratel och han vara förbjuden att
där uppehålla sig. Den, som öfvergår från kristen tro
till ickekristen religion, är därjämte förlustig sina
ståndsrättigheter. I Schweiz
var ännu enligt 1848 års författning den fria
utöfningen af gudstjänst medgifven blott de erkända
kristna trosbekännelserna, men i nu gällande grundlag
af 29 maj 1874 är fullständig religionsfrihet
garanterad äfvensom fri religionsöfning inom de
gränser, som sedlighet och allmän ordning ange. Dock
är det såväl Förbundet som den särskilda kantonen
medgifvet att till bevarande af lugn och allmän
ordning vidtaga lämpliga åtgärder i hvad som rör
förhållandet mellan olika religionssamfund äfvensom
mot ingrepp af kyrklig myndighet i medborgares
och stats rättigheter. Sedan i Frankrike under
revolutionstidehvarfvet religionsfrihetens grundsats
i sin tillämpning fört till religionslöshet och
kristendomshat, blef med ordningens återställande
i det med påfven 15 juli 1801 afslutade konkordatet
den ursprungligen i 1791 års konstitution uttalade
grundsatsen om religionsfrihet garanterad i förening
med den bestämmelsen, att ingen kyrka skulle förklaras
som den härskande, utan statens oafhängighet
af kyrkan och dess kyrkohöghet skulle utgöra
kyrkoförfattningens grundval. Detta modifierades
i 1814, 1830 och 1848 års författningar, så att
de kristna kyrkorna blefvo likställda, ehuru den
katolska kyrkans egenskap af folkreligion framhölls,
i det att likasom den katolska kyrkans tjänare äfven
de båda protestantiska kyrkornas skulle erhålla lön
af staten, hvilket genom lag af 1831 utsträcktes
äfven till judarnas rabbiner. Genom lagen af 9
dec. 1905 upphäfdes emellertid all förbindelse mellan
staten och kyrkosamfunden, hvilka senares medlemmar
allenast tillätos bilda frivilliga "associations
cultuelles" utan understöd från staten. Bildas
inga sådana för öfvertagande af kyrkor och andra
religiösa byggnader m. m., få dessa under vissa
villkor och efter bemyndigande från administrativ
myndighet begagnas af de förutvarande församlingarna
(lag af 2 jan. 1907), som dock i stor utsträckning
icke velat foga sig efter dessa föreskrifter. Genom
lag af 1 juli 1901 har uppställts fordran på statens
erkännande af hvarje religiöst samfund, som skall
lagligen bildas, hvarjämte klosterordnar icke utan
godkännande genom speciallag in casu få erkännas. All
undervisning står under statens ledning. Ingen enskild
kan utan särskild autorisation öppna en skola, och
undervisningen därstädes är underkastad kontroll från
statens sida. All undervisning i religion i skolor
är förbjuden. Bredvid denna statens oinskränkta
makt öfver religionssamfund, religionsöfning och
undervisning står fullständig tros-, samvets- och
bekännelsefrihet för individerna. Religionslöshet
är garanterad, men ej fri religionsöfning. I Finland
bestå till sina hufvuddrag de förhållanden, som gällde
i Sverige före 1809. Ändring gjordes först genom
kejs. ordonnans af 14 aug. 1827, som för grekiska
trosbekännare på sidan om gällande lag öppnade
tillträde till ämbeten. Genom Landtdagsordningen 21
april 1864 förklarades kristna dissidenter valbara
till landtdagsmän och äfven ickekristna behöriga som
valmän. Härtill sluter sig den viktiga bestämmelsen i
Kyrkolagen af 6 dec. 1869, som tillerkänner medborgare
frihet att öfvergå från lutherskt till annat kristet
trossamfund, samt i förordningen af 11 nov. 1889 om
rätt för finsk medborgare af annan kristen troslära
än den evangelisk-lutherska att bekläda ämbeten, som
ej särskildt förbehållits bekännare af denna lära. I
afseende på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:27:20 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0686.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free