Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfrihet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationalkyrka är ett själfstyrande offentligrättsligt
subje [1]<sup></sup>äfven andra kyrkosamfundsformer inom staten, uppstår
med nödvändighet mellan den förra och de senare en
viss imparitet, enär de senare icke kunna ha statens
organ till sina, d. v. s. statens organ beträffande
dem endast utöfva jura circa sacra, men inga jura
in sacra. Såväl den bilda egna kyrkosamfund eller församlingar såväl
inom som utom nationalkyrkan. Emellertid betyder icke
ens utträdet ur kyrkan ett fullständigt afskiljande
ur dess gemenskap, utan allenast ett afskiljande i
betydelsen af befrielse från skyldigheten att vara
underkastad kyrkans verksamhet och ett upphäfvande
äfven af dess organs plikt till sådan verksamhet
med afseende på den, som utträdt, men som i allt
fall bibehåller möjligheten att påkalla och begära
ämbetshandlingar af nämnda organ (jfr 1873 års
dissenterlag § 13 och k. förordn. ang. ändring i
kyrkolagen 31 okt. 1873 §§ 3, 4), så länge ej en
formlig uteslutning, därest en sådan enligt kyrkans
rätt kan ske, egt rum; den utträdde kan eljest
när som helst återinträda. Rätten till utträde är
heller icke oinskränkt, utan beroende af särskilda
villkor, såsom viss ålder och vissa anmälningar samt
öfvergång till visst annat kristet trossamfund,
hvilket dock ej behöfver ha bildat församling inom
riket. Rätten att bilda särskilda församlingar
med vanlig privaträttslig föreningskaraktär är ej
särskildt reglerad, utan, äfven vid kvarstående
inom kyrkan, beroende blott af den allmänna
föreningslagstiftningen, men dessa församlingar ha
ingen offentligrättslig ställning eller befogenhet,
vare sig de bestå af medlemmar tillhörande kyrkan
eller icke; i förra fallet fortbestår skyldigheten att
underkasta sig, resp. utöfva, kyrkans rätt i fråga om
yttre ordning och verksamhet. Vilja åter bekännare af
annan kristen troslära än den svenska kyrkans, eller
af mosaiska religionen, bilda församlingar, som af
staten erkännas som offentligrättsliga kyrkosamfund,
fordras först, att de behörigen anmält utträde ur
svenska kyrkan, om de omedelbart tillhört denna, och
därnäst att de, med redogörelse för trosbekännelse
och församlingsordning, hos konungen ansöka om
erkännande. Bifalles en sådan ansökan, hvilket
beror af diskretionär pröfning och icke kan som en
rätt fordras, har församlingen härigenom också fått
rätt till offentlig religionsöfning och lärofrihet,
d. v. s. icke blott rätt till gemensamma enskilda
andaktsöfningar och efter behag för allmänheten
tillgängliga föreningssammankomster, hvilka oafsedt
uppbyggelsesyftet juridiskt icke kunna betraktas
annorlunda än som andra allmänna tillställningar,
utan därjämte rätt till liknande skydd för sin
gudstjänst och religionsutöfning, som kyrkan
åtnjuter, samt erkännande af de härvid verksamma
församlingsorganen som korporativa myndigheter med
visst offentligrättsligt ansvar såväl för behörig
tillämpning af församlingsordningen och undvikande
af missbruk af den offentliga religionsöfningen
som för iakttagande af de särskilda plikter,
hvilka kunna ha ålagts organen själfva. Anställes
icke en sålunda ansvarig församlingsföreståndare
eller kan denne icke tillse, att allt så tillgår,
som höfves, är konungen befogad att återtaga
erkännandet och upphäfva rättigheten till offentlig
religionsöfning. Klosterinrättningar och klosterordnar
få icke i riket finnas, men undervisningen är fri,
dock att barn under 15 år tillhörande svenska
kyrkan i regel icke må upptagas i främmande
trosbekännares skolor, hvari religionsundervisning
meddelas. Beträffande folkundervisningen äro äfven
främmande trosbekännare underkastade skyldigheten
att tillhöra de vanliga skoldistrikten och bidraga
till skolväsendet därinom, oaktadt skoldistrikten
sammanfalla med den svenska kyrkans församlingar och
ledas af dessas prästerskap. Likaså förbli främmande
trosbekännare kommunalt skattskyldiga enligt
kyrkostämmas beslut, ehuru med vissa lindringar
för dem, som tillhöra erkänd församling med rätt
till offentlig religionsöfning; kyrkoförsamlingen är
nämligen i princip en världslig kommun, hvilken blott
trädt i samverkan med vederbörande kyrkliga myndighet,
och det är därför i grunden intet religionstvång
för de främmande trosbekännarna att nödgas tillhöra
densamma.
Den individuella samvetsfriheten, utöfver friheten
från positivt samvetstvång, hvilket blott består för
dem, som tillhöra läroståndet i inskränkt mening
eller kyrkans prästerskap, så länge de kvarstå
inom detta, har i särskilda hänseenden erhållit
legalt erkännande och skydd. Sålunda gäller med
afseende på äktenskaps ingående, att principiellt
valfrihet förefinnes mellan vigsel och afslutande
inför borgerlig myndighet, d. v. s. äktenskapet
är fakultativt civiläktenskap. Denna princip, som
hvilar på förutsättningen, att flertalet svenska
statsborgare tillhör svenska kyrkan, kompletteras af
föreskriften, att samma valfrihet eger rum äfven där
båda nupturienterna tillhöra visst erkändt främmande
trossamfund, men upphör att gälla och ersattes af
obligatoriskt civiläktenskap, dels när nupturienterna
tillhöra olika kyrkosamfund, dels när någondera,
oaktadt hon eller han tillhör svenska kyrkan, icke
fått tillträde till nattvarden. Beträffande edgång
har för judar särskildt edsformulär fastställts
genom lag 30 okt. 1885, och med afseende på dem,
hvilkas religiösa tro ej tillstädjer eds afläggande,
har dissenterlagen 1873 § 16 öfverlämnat åt konungen
att förordna, huru förfaras bör. Likaså har genom
k. cirk. 21 febr. 1902 för värnpliktig, som af
allvarliga samvetsbetänkligheter vägrar fullgöra
vapentjänst, öppnats möjlighet till annan lämplig
tjänstgöring vid truppförbandet. Bekännelsefriheten
åter för individen har icke särskildt reglerats,
utan sammanfaller som positiv frihet i det hela med
yttrandefriheten i tal och skrift. Som intrång i denna
kan ej heller anses vare sig prästerliga strafflagens
af 1889 föreskrift i § 14, att präst, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
