Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religiosi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1343
Relikgömma-Reliktformer
1344
vid Petri graf o. s. v.). Ej långt därefter börja
emellertid translationerna äfven i Västern. Seden
att reliker borde finnas i hvarje altare återgår
till 300-talet. I det medeltida fromhetslifvet
spelade relikerna en ofantlig roll. De voro
de stora dragningskrafterna för pilgrimernas
vallfärder; underverken vid dem protokollfördes;
till dem knö-tos aflatsprivilegier. De berömdaste
relikerna, som betraktades såsom hörande till ett
rikes största skatter, hade stor ekonomisk, stundom
t. o. m. politisk betydelse; konsten hämtade på många
sätt impulser från dem. Den stora efterfrågan gaf
stundom upphof till relikförfalskningar, -stölder
o. s. v.; det fromma bedrägeriet och lättrogenheten
firade på detta område triumfer. Det fanns äfven
möjligheter att på korrekt sätt mångfaldiga reliker:
Carlo Borromeo lät af den heliga spiken från Kristi
kors i Milano göra 8 kopior, som genom beröringen med
originalet ansågos få dess kraft; en af dessa gafs
åt Filip II och förevisas som äkta i Escorial. Till
Sveriges berömdaste reliker hörde S:t Eriks ben i
Uppsala, Birgittas och Katarinas i Vadstena. Uppsala
domkyrka egde 1344 65 specificerade reliker. Mot
medeltidens slut gjordes i samband med aflatsväsendet
kollektioner på många tusental. Den katolska teorien
hänför relikdyrkan till den lägre kult (dulia),
som särskiljes från den endast åt Gud egnade högre
(latria), och betonar, att den sker med hänsyn till
de helgon, hvilkas åminnelse relikerna äro afsedda att
väcka. Tridentkonsiliet påbjöd relikdyrkan och lärde,
att genom relikerna många välgärningar af Gud bevisas
människorna. I katolska länder fortgår alltjämt
ifrågavarande kult, till sin innebörd väsentligen
oförändrad. Protestantismen har från början afvisat
den såsom neddragande religionen under det personliga
lifvets sfär. K. B. W-n.
Relikgömma dat. reliquiärium), ett till förvaring af
reliker (se d. o.) afsedt kärl eller däremot svarande
föremål. De äldsta relikgömmorna voro de
Fig. 1. Relikskrin (af trä, klädt med drifven
och förgylld koppar) från Eriksbergs kyrka i
Västergötland, slutet af 1100-talet. Nu i Statens
historiska museum.
kistor, som omslöto helgonens lik och som i regel
fingo sin plats under altarbordet i kyrkans kor. Sedan
blef gömmans uppgift oftast den att omsluta ett stycke
af martyrens kropp, en benknota <e. d. Gömman fick
gärna formen af en liten kyrka.
De förfärdigades af ädla material eller af trä,
som kläddes med förgyllda och graverade eller
emaljerade metallplåtar. (I Uppsala domkyrka finnas
bl. a. det s. k. Arcimboldus’ offer- 1. aflats-skrin,
som är en relikgömma från 1100-talet och ses af
bildadt i art. Emalj, fig. 4, samt Eriks skrin, se
d. o. med fig. Jfr ock vidstående fig. l o. 2 samt
Karl den stores relikskrin, af bildadt i bd 13,
sp. 1031-32.) Stundom gaf man relikgömman formen
af ett ciborium eller af en mön-stråns (se dessa
ord med fig.), ett ostensorium, en stående eller
liggande genomskinlig cylinder för att inrymma
reliken. Eelikgömmor i korsform förekomma äfven,
särskildt som förvaringsrum för bitar af Kristi
kors. Någon gång har relikgömman for-
Fig. 2. Relikskrin i Trönö kyrka, Hälsingland.
(Gropemalj på beklädnadens kopparplåtar.
1100-talet.)
men af den mänskliga kroppsdel, hvarifrån reliken
är tagen, t. ex. af en hand, en arm, ett hufvud
(t. ex. Heliga Birgittas relikgömma, afbildad i
fig. 5 å pl. I till art. Guldsmedskonsten). Smärre
relikgömmor i kors- eller medaljongform användes
som magiskt skyddsmedel (amuletter) att bäras på
kroppen. En gammal svensk benämning på relikgömma
är h e l g e d o m a k a r. Jfr Y. Him, "Det heliga
skrinet" (1909). Upk.*
RelFkt (af lat. reWctum, kvarlämnadt), kvarlef-va,
återstod, lämning.
Reirktformer (jfr Relikt), biol. Lefnadsför-hållandena
på ett gifvet område kunna undergå sådana
förändringar, att de organismer, som hittills lefvat
därstädes, dö ut eller nödgas utvandra. Likväl finnas
många exempel på, att vissa djur-eller växtformer i
olikhet med flertalet af de arter, som tillhöra samma
fauna eller flora, af en eller annan anledning ej
vandra ut (eller ej kunna vandra ut), utan kvarlefva
under de förändrade förhållandena, hvarvid de
vanligtvis undergå större eller mindre modifikationer
i sin organisation (anpassningar). Sådana organismer
ha betecknats som reliktformer. Sålunda har man
synnerligen goda skäl för det antagandet att, då
vid istidens slut den fauna, som dittills befolkat
Östersjön, drog sig upp mot norr, en del individer
af några djurarter såsom hornsimpan, några maskar och
lägre kräftdjur blifvit instängda i norra Östersjön,
i Vättern, Vänern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
