Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rembrandt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nivå. Och den tid, som porträttmåleriet lämnade honom
öfrig, använde han till utförande af flera historiska
och genreartade målningar med motiv efter eget val
och i hvilka hans älskade Saskia börjar spela en
framstående roll. Redan 1632 var hans produktion -
bortsedt från hans många teckningar och etsningar -
enorm. Från det året finnas icke mindre än ett 30-tal
daterade bilder af hans hand, hvarjämte man anser,
att ytterligare ett tjugutal då uppstått. Bland de
förra märkes främst hans världsberömda Professor
Tulps anatomiska föreläsning (Haag), i hvilken han
både genom den mästerliga grupperingen och uttrycket
hos föreläsaren och åhörarna för första gången
ingöt lif i den traditionella, stela, holländska
gruppbilden. Andra kändare målningar från s. å. äro
porträttet af hans blifvande maka Saskia och den
illa farna framställningen af Petrus med nycklarna
(bägge i Stockholms Nationalmuseum), porträttet
af en Ung jude (Wachtmeisterska saml. på Vanås),
ett Damporträtt (Hageska saml. på Nivaa i Danmark),
de ståtliga helbilderna af en herre och en dam af
familjen van Beeresteyn (Havemeyer-ska saml., New
York) samt de likaledes i helfigur framställda Jan
Pellicorne och hans son och Suzanna van Collen med
sin dotter (Wallaceska saml. i London) - kanske
är kalligrafen Coppenols berömda bild (Kassel)
från samma år. Året 1633 har bl. a. att uppvisa det
vackra, genreartadt uppfattade dubbelporträttet af
Skeppsbyggmästaren och hans hustru (Buckingham
palace, London), bilden af predikanten Jan
Uyten-bogaert (lord Eosebery, Mentmore; ett annat
ex., säkerligen trots signaturen blott kopia, i
Stockholms Nationalmuseum), Saskia, leende (Dresden)
och Saskia som Flora (hertigen af Buccleuch, London),
Korsets uppresande och Nedtagandet från korset
(Münchens pinakotek), ett Själfporträtt (fig. 1)
och den om Nationalmuseets Anastasius erinrande
Filosofen (bägge i Louvre). På gränsen mellan
1633 och 1634 står det Nationalmuseets Saskia-bild
från 1632 närastående, berömda profilporträttet af
Saskia (Kassel; se pl. I, fig. 2). Daterade 1634,
mästarens bröllopsår, äro bl. a. hans Själfporträtt
i Pittigalleriet, Nedtagandet från korset och Saskia
som Flora (Petersburg), bilderna af en Gammal dam
(National gallery, London), Martin Day och Machteld
van Doorn (Rothschild, Paris), Sofonisbe mottagande
giftbägaren af sin make Masinissa (Madrid) och den
så ofta reproducerade Rembrandt med Saskia på knät
(Dresden), som dock trots sin stora popularitet
knappt intar den rangplats i R:s produktion, man förr
tillerkände den, ty mästarens skratt verkar konstladt,
grimas, och Saskia ser tillgjordt tafatt ut - en ren
motsats till Frans Hals’ rättframma och friska scener,
af hvilka den synes inspirerad. Men om huslig lycka
och sällhet vittnar täflan, och den utgör därigenom,
jämte mästarens andra framställningar af sin maka,
ett viktigt bidrag till hans torftiga biografi, som
vi eljest föga känna annat än genom hans omkr. 60
målade själf-porträtt (jfr fig. 1) från hans unga
dar till hans dödsår, några torra uppgifter i
rättegångshandlingar, kyrkböcker och lagsökningar
samt ett och annat muntligt uttalande af honom, som
hans lärjungar öf-verlämnat till eftervärlden. Men
Saskias alltid strå-
lande uppsyn, när helst hon träder fram i mästarens
produktion, intygar, att deras blott åttaåriga
äktenskap (hon dog redan 1642) var öfvervägande
lyckligt. Visserligen hade de den stora sorgen
att 33 tre barn gå bort i späd ålder - den son,
Titus, som öfverlefde modern, var för öfrigt en
klen gosse. Vidare trakasserades det unga paret
af afundsjuka släktingar, som i sina stämningar
förmenade, att R. icke på rätt sätt förvaltade
hustruns betydande, i boet medförda förmögenhet och
att den unge artisten med båda händer strödde ut det
guld han genom sina talrika porträttbeställningar
inhöstade. Tyvärr voro anförvanternas anmälningar
till rätten icke alldeles grundlösa. Saskia gladde
sig tydligen som ett barn åt de dyrbara smycken och
dräkter, hvarmed den förälskade mannen öfverhopade
henne och hvilka sedan genom sin gnistrande
prakt kommo att göra sig kraftigt gällande i hans
färgmättade dukar, och själf var han i affärer ett
stort barn, som aldrig tänkte på, att räkenskapens
dag någonsin kunde randas. Han köpte sig eget hus vid
S:t Anthonie Breedstraat i Amsterdams judekvarter, men
betalade för sin nya bostad, i hvilken han inrättade
sig icke blott komfortabelt, utan konstnärligt
luxuöst, blott en handpenning. Han synes aldrig
ha lefvat på stor fot i egentlig mening. Men han
greps tidigt af en outsläcklig passion att samla
konstsaker. Han kunde ge ut sin sista styfver för
att bli egare till en målning eller ett rart stick,
som tilltalade honom. Han sammanbragte en verkligt
storartad konstsamling, i hvilken funnos taflor,
som tillhört Karl I af England och där somliga
målningar voro eller ansågos vara utförda af de
mest berömde italienske mästare - Amsterdam var
också på den tiden ett centrum för den europeiska
konsthandeln. Själfve Rafael var representerad i
mästarens målningssamling, och tillsammans med en
konsthandlare egde han en Giorgione och en Palma
Vecchio. Han var en trägen gäst på alla konstauktioner
i Amsterdam och betraktades som en kännare, till
hvilken man vände sig för att få höra ett säkert
omdöme. Oaktadt sitt ohöljdt uttalade förakt för
konstakademiska studier, sin åsikt, att naturen
vore den ende rätte läromästaren och att det för
en konstadept vore öfverflödigt att besöka Italien,
emedan man i Holland kunde få se tillräckligt af goda,
italienska taflor, hyste R. öfver hufvud taget en
djup vördnad för den italienska renässanskonsten,
af hvilken han, såsom nyare forskningar fastslagit,
trots sitt säregna skaplynne ofta inspirerades. Under
den tid, som omfattar föreningen med Saskia och
under hvilken R. ännu icke oroades af några större
motgångar, öfverflö-dar hans produktion - här bortses
dock fortfarande från hans många teckningar och
etsningar. I början af 1635 torde hans vidtbekanta
Själfporträtt som officer (Haag) vara utfördt. Med
detta årtal äro i alla händelser daterade hans
kända, humoristiska Ganymedes, bortförd af örnen i
Dresdens museum, Simson, hotande sin svärfar (Berlin),
ett berömdt porträtt af en Gammal rabbin (hert. af
Devonshire, Chatsworth; kopia i Dresden), Abrahams
offer (Petersburg) och ett förtjusande Damporträtt
(v. d. Heydtska saml., Berlin). Från 1636 förskrifva
sig åter den utsökta, blott i hvitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
