Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rembrandt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1353
Rembrandt
1354
och brunt utförda skissen Josef berättar sina drömmar
(förut i Sixska samL, Amsterdam), Simsons bländande
(Frankfurt), Danae och Änglarna på besök hos Abraham
(Petersburg). Daterade 1637 äro bl. a. Susanna i
badet (Haag), Ängeln lämnar Tobias (Louvre), ett
förträffligt Mansporträtt i slavisk dräkt (Petersburg)
och den sköna knäbilden af predikanten Swalmius
(Antwerpen). Mindre gifvande är året 1638, då bland
figurmålningarna egentligen endast Simsons bröllop
(Dresden) är af större betydelse - R. pröfvade
detta år med förkärlek sina krafter på ett nytt
fält och egnade sig åt landskapsmåleriet. Troligen
under påverkan af den originelle Hercules Seghers,
börjar han vid denna tid skapa sina subjektivt
uppfattade, ofta fantastiska, djupt stämningsfulla
landskapsbilder, starkt kuperade, med höga berg,
ruiner och underbara atmosfäriska visioner -
mästerverk af första rang i sitt slag -, af hvilka
prof ses i t. ex. Amsterdams, Oldenburgs och Kassels
museer. 1639, året före moderns död, målar han för
sista gången hennes porträtt (Wiens kejs. hofmuseum),
den vördnadsvärda gamla, som han förut så ofta
af-bildat med den sonliga kärlek han hyste för
henne, vid hvars hand han sannolikt införts inom
den trollkrets af bibliska historier och legender,
ur hvilken hans konst under hela hans lif fann sin
näring. Daterade 1640 äro den bekanta Heliga familjen
(Louvre) samt Gravläggningen och Uppståndelsen
(Mimenens pinakotek). Från 1641 åter förskrifva
sig Saskia med den röda blomman och Manoahs offer
(Dresden) samt det genreartade dubbelporträttet af
mennonitpredikanten Anslo och hans hustru. Saskias
dödsår, 1642, har icke många verk af den stackars,
jämte sin späde son Titus öfvergifne mästaren
att uppvisa, men dit höra dock den gripande
framställningen af Davids försoning med Absalon
(Petersburg), det berömda porträttet af amiralskan
Elisabeth Bas (Amsterdam) och den stora, som mästarens
yppersta betraktade, på beställning af ett skyttegille
utförda målning, som framställer, huru kapten Banning
Cocq under trumhvirflar rycker ut med sitt kompani,
men som på grund af från 1700-talet sig förskrifvande
missuppfattning af taflans motiv blifvit världsbekant
under namnet Nattvakten och som förvaras i Amsterdams
Rijksmuseum. Täflan (se pl. I, fig. 4), som
fullbordades en månad före Saskias bortgång, skilde
sig i mycket från de skyttebilder, som dittills sett
dagen. R. bekymrade sig icke, som sina föregångare,
om att efter rang upprada de afkonterfejade skyttarna
på ett eller ett par led och så, att alla för sina
kontanta bidrag till målningen blefvo lika tydligt
synliga. Han anordnade en fri komposition, ej stel,
utan full af lif, i hvilken kaptenen och hans löjtnant
blefvo dominerande förgrundsfigurer, medan de "gemena"
fingo nöja sig med ofta så anspråkslösa platser,
att deras porträttlikhet icke alltid kom till sin
rätt. Kompositionens originalitet och liflighet,
den magiska, hvarken förr eller senare uppnådda
belysningen och det faktum, att täflan var ett
koloristiskt mästerverk, frågade beställarna ej
efter. En storm af ovilja bröt lös, och så stort var
missnöjet med det sätt, hvarpå konstnären handskats
med de olika skyttarnas respektive, med lika
stora mynt betalade porträtt, att många af mästarens
förnämligare kunder från den dagen vände honom ryggen
och uppsökte habilare artister. Saskia hade i sitt
testamente insatt sin make som universalarf vinge
till deras gemensamma, till 40,000 gulden uppgående
förmögenhet, öfverläm-nande åt honom att fritt förfoga
öfver äfven den Titus’ tillkommande andelen, utan
myndigheternas inblandning. Detta hindrade dock icke,
att R. snart befann sig i ett ekonomiskt trångmål,
som oupphörligt förvärrades, icke minst genom hans
enligt mångas uppfattning alltför slösaktiga begär att
öka sin konstsamling och att han - säkert på grund af
oförmögenhet att rätt sköta sina affärer - icke alltid
uppförde sig fullt korrekt mot sina efterhängsna och
föga öfverseende fordringsegare. Härtill kommo husliga
sorger och skandaler. Titus’ amma, trumpetaränkan
Geertje Dircx, lämnade 1649 sin mångåriga tjänst hos
mästaren och stämde honom för brutet äktenskapslöfte,
men dog kort därefter på ett dårhus, hvarför det
är möjligt, att hon, redan då hon väckte åtalet,
var rubbad. Vid den rättegång, där R. var svarande,
uppträdde emellertid som vittne hans yngre piga,
Hendrikje Stoffels, som blef hans favoritmodell
och snart inför kyrkorådet undfick varning för sitt
förhållande till mästaren, hvilket icke hindrade,
att hon skänkte sin husbonde två barn, af hvilka
Cor-nelia öfverlefde dem båda. Med Hendrikje, som
R. i två olika testamenten kallar sin hustru, ehuru
de aldrig voro vigda, trängde åter en solstråle in i
mästarens allt sedan Saskias död dystra hem. Hon synes
ha tagit god vård om både Titus och den opraktiske
fadern och gjort allt för att klara upp de krångliga
affärerna. Hon var säkert en både praktisk och älsklig
kvinna, hvars bild liksom fordom Saskias strålar oss
till mötes från många af mästarens dukar (se pl. I,
fig. 3). Men alla försök att hålla det sjunkande
skeppet uppe voro förgäfves. Mästarens affärer visade
sig vara ohjälpligt tilltrasslade. Hans dyrbara bo
och konstsamlingar och hans hus såldes exekutivt 1657
och 1658, och han måste söka sig en anspråkslösare
bostad. Yäl hade han glädjen att för Amsterdams rådhus
1660 få beställning på den stora duk, mästerverket
Bata-vernas sammansvärjning under Civilis, af
hvilken ett fragment (se pl. till art. Civilis) nu
utgör Stockholms Nationalmuseums största prydnad -
duken blef nämligen af Amsterdams fäder inom kort
aflägsnad från sin plats -, och 1661-62 fick han,
likaledes på beställning, utföra ett annat af sina
mästerverk, Föreståndarna för klädesväf-varnas skrå
(se sp. 1356), men dessa uppdrag förbättrade föga hans
dåliga ekonomi. Också skulle han väl ohjälpligt ha
gått under, om icke Hendrikje kommit på den goda idén
att jämte Titus öppna en konsthandel, som innehades af
dem, men leddes af R. och som hade sådan framgång,
att mästaren ånyo, ehuru i blygsammare skala,
kunde börja tillfredsställa sin samlarpassion. Men
olyckligtvis dog Hendrikje redan 1663, och Titus,
som 1665 förklarats myndig, afled redan 1668 efter
att samma år ha gift sig med sin kusin Magdalena van
Loo. Året därpå bortrycktes äfven den åldrige, af
sorger nedbrutne R. och begrofs, liksom förut Titus,
8 okt. 1669 i Westerkerk i Amsterdam Den store,
förr så högt ansedde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
