Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Remmert ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författarinna, f. 1780, d. 1821, gifte sig 1796 med
grefve Auguste Laurent de Rémusat (f. 1762, d. 1823),
som sedermera blef kammarherre hos Napoleon I och
prefekt. Hon var hofdam hos kejsarinnan Joséphine
och hade som dennas och drottning Hortenses förtrogna
väninna tillfälle att lära känna kejserliga hofvets
hemligheter. Hennes efterlämnade arbete Essai
sur l’éducation des femmes utgafs 1824 af hennes
son. Af största vikt för det första kejsardömets
historia äro hennes Mémoires (1879; sv. öfv.,
"Från Napoleons hof", 1897) och Lettres (1881),
bägge samlingarna utg. af hennes sonson. - 2. Charles
François Marie de R., grefve, den föregåendes son,
fransk statsman, filosof och skriftställare, f. 1797,
d. 1875, studerade klassisk litteratur, historia och
juridik vid universitetet i Paris, började 1820 sin
skriftställarverksamhet med ett arbete om juryn
och var 1820-30 medarbetare i "Lycée français",
"Globe" och "Courrier français". Tillhörande det
liberala partiet, valdes han 1830 af staden Toulouse
till medlem af deputeradekammaren. Han utnämndes
till inrikesminister l mars 1840, men måste afgå,
då kabinettet Thiers föll 29 okt. s. å. Under
julimonarkiens återstående tid var R. en af ledarna
för oppositionen mot Guizot. Han invaldes 1846 i
Franska akad. Han var under den andra republiken
medlem af nationalförsamlingen (1848-51), men
måste, som motståndare till Louis Napoleon, gå i
landsflykt efter statskuppen 2 dec. 1851. 1859 fick
han återvända till Paris, där han lefde som privatman
till kejsardömets fall. Af sin vän Thiers utnämndes
R. 2 aug. 1871 till utrikesminister (efter Jules
Favre). Efter att under de svåraste omständigheter
ha med stor framgång ledt Frankrikes utrikespolitik
måste R. afgå, då Thiers, i maj 1873, störtades. I
okt. 1873 invald i nationalförsamlingen, slöt R. sig
till vänstra centern. R. var en utmärkt politisk
talare och statsman och därjämte mycket verksam som
författare på många olika områden. Som en frukt af
sina juridiska studier vid universitetet i Paris
utgaf han De la procédure par jurés en matière
criminelle (1820), men i öfrigt egnade han sig som
skriftställare åt politiska och filosofiska ämnen i
ofvannämnda tidskrifter. Sina sociala och politiska
åsikter utvecklade han i Du paupérisme et de la
charité legale (1840), Passé et présent (2 dlr, 1847
ff.) och Politique liberale (1860). Inom filosofien
var han påverkad af Kant och Cousin och
framställde sina åsikter till större delen i skrifter,
egnade åt delar af filosofiens historia, eller i
kritiker öfver samtida filosofiska teorier. Här
må endast nämnas: Essais de philosophie (1842), De
la philosophie allemande (1845), Bacon, sa vie, son
temps, sa philosophie (1858), Philosophie religieuse
(1864) och Histoire de la philosophie en Angleterre
depuis Bacon jusqu’à Locke (1875). Äfven litterära
ämnen behandlade han, i Critiques littéraires (1856),
öfversatte fem af Schillers dramer samt författade ett
skådespel, Abélard (1877). - 3. Paul Louis Étienne
de R., grefve, den föregåendes son, fransk senator,
f. 1831, d. 1897, egnade sig åt vetenskapliga
studier, blef 1854 medarbetare i "Revue des deux
mondes" och 1857 i "Journal des débats". 1871 vald
till medlem af nationalförsamlingen, slöt han sig
där till vänstra centern. Äfven i senaten, dit han
invaldes 1879 och omvaldes 1888, hörde R. till det
moderat-republikanska partiet. Han utgaf sin farmors
(se ofvan) "Mémoires" (1879) och "Lettres" (1881).
l o. 3. E. W. 2. E. W. o. S-e.
Remusat [-mysa’], Jean Pierre Abel, fransk sinolog,
f. 1788 i Paris, d. där 1832, studerade först
medicin, promoverades till med. doktor 1813, men
egnade sig sedan åt kinesiskan och erhöll 1814 på
grund af sitt redan 1811 utgifna arbete Essai sur la
langue et la littérature chinoises den nyinrättade
professuren i kinesiska och mandschuiska vid Collège
de France. 1822 grundlade han jämte några andra
orientalister det berömda "Société asiatique"
i Paris, hvars president han blef 1828. Sedan
1824 var han konservator vid den orientaliska
manuskriptafdelningen i Nationalbiblioteket. R:s
förnämsta arbeten äro Recherches sur les langues
tartares (1820), Elements de la grammaire chinoise
(1822; ny uppl. 1858), Mélanges asiatiques (2
bd, 1825-26), Nouveaux mélanges (2 bd, 1829)
och Contes chinois (1827). - Se Landresse,
"Notice sur la vie et les travaux de R." i
"Journal asiatique" 14, s. 205 ff., 296 ff. (1834).
H. A.*
Remutväxling, mek. Se Remledning.
Remy [remi], Jules, fransk resande, f. 1826, d. omkr. 1880,
var lärare vid Collège Rollin i Paris, när han 1851
reste utrikes med Brenchley, besökte Kanarieöarna,
olika delar af Syd-Amerika samt flera ögrupper i
Oceanien, bl. a. Marquesas-, Tahiti- och Hawaiiöarna,
där han kvarstannade i tre år, studerande öarnas
växtvärld, språk och etnografi. Där sammanträffade
han med J. L. Brenchley, hvarefter de gemensamt reste
i olika länder i Nord- och Syd-Amerika. Resultatet
af sina iakttagelser nedlade han i flera arbeten,
bl. a. Voyage au pays des mormons (1860) och Ka
Moolelo Hawaii. Histoire de l’archipel havaien (1862).
Remy, W. A., författarmärke för Wilhelm Mayer
(se d. o.).
Ren, filos., fri från främmande, till sakens väsen
ej hörande tillsatser. Kant kallar förnuftet rent,
för så vidt det är oberoende af de sinnliga elementen
i erfarenheten, sålunda är a priori (se d. o.). Då
enligt hans åsikt innehållet i våra kunskaper kommer
från sinnligheten, är det rena hos kunskapsförmågan
endast dess former, hos åskådningsförmågan rummet
och tiden och hos förståndet kategorierna. De förra
kallar han de rena åskad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
