Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renhållning, ordnad uppsamling och aflägsning af alla olika slags affallsämnen - Renhållningsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1387
Renhållningsväsen
1388
slemmet, t. ex. difteri, vid en annan i afföring och
urin, t. ex. nervfeber. För sådana personer är af
vikt att under sjukdomstiden och äfven någon tid efter
sjukdomens upphörande afhålla sig från onödigt umgänge
och att genom noggrann renlighet om sina händer
och om sin kropp i öfrigt så vidt möjligt hindra
smittans vidare spridning. För personer, som äro
sysselsatta med födoämnens beredning eller behandling,
är renlighet särskildt viktig, emedan smittämnen,
som med orena händer kommit i maten, kunna föröka
sig i denna och alstra sjukdom hos dem, som förtärt
däraf. Underklädernas renhållning är synnerligen
viktig. En undersökning visade, att strumporna
förorenades genom hudafsöndringen lika mycket på
en dag som skjortan på fyra och kalsongerna på åtta
dagar. Den orenlige röjes lätt på den osunda lukt,
som utgår från honom och som gör sig gällande trots
fina kläder. I den personliga renhållningens liksom
i omgifningens intresse böra åtgärder vidtagas mot
fotsvett, mot elak lukt ur mun eller näsa. Äfven andra
lukter än de af orenlighet alstrade, t. ex. cigarrök,
häfta envist vid kläder, hår och skägg och kunna
aflägsnas endast genom långvarig luftning af kläderna
och genom tvagning af kroppen. Tvål och såpa äro så
godt som nödvändiga för att aflägsna hudafsöndringarna
och de föroreningar, som fastnat däri. Med vatten
enbart vinnes icke tillfredsställande rening. "Den,
som vant sig vid renlighet, vill ej återgå till
orenliga vanor. För honom blir renligheten en
yttring af själfaktning och känslan af renhet en
uppbärande och stärkande känsla. Och där en återgång
till orenliga vanor förekommer, är det oftast bevis
på, att hela personligheten sjunkit. Personer, som
iakttaga renlighetens bud, komma därför mer eller
mindre medvetet att känna sig stå öfver dem, som
ännu äro främmande därför. För att utjämna onödiga
sociala skillnader är det därför ej oviktigt,
att en viss prydlig renlighet blir hela folkets
gemensamma egendom", skrifver med rätta Thun-berg i
"Lärobok i hygien". Hos vissa af Orientens folk,
t. ex. egypter, perser och japaner, lär den
personliga renhållningen stå på ett högre plan än
hos vårt folk. Föreskrifter angående renlighet,
bestämda tvagningar och vissa försiktighetsmått
för att undvika smitta och dess spridning ha länge
varit nedlagda i dessa folks religiösa urkunder (jfr
E. Nilsson, "Ett föregångsfolk i hälsovård"). Jfr
äfven E. Almquist, "Allmän hälsovårdslära" (1897).
G.Wrgn.
Renhållningsväsen, hvad som hör tillsammans med ett
samhälles genom organisation och föreskrifter ordnade
förhållanden med afseende på affallets uppsamling,
bortforsling och slutliga undanröjande. Dessa olika
arbeten kunna lämpligen sammanfattas i begreppet
renhållning, hvarmed här således menas tillgodoseendet
af det samhälleliga snygghetskrafvet. Detta
snygghetskraf blir likväl först då samhälleligt, när
människorna på ett visst område kommit att bo så tätt
tillsammans, att den enes göranden och låtanden med
afseende på renhållningen ej äro eller kunna vara för
den andre likgiltiga, eller, med andra ord, då ett
samhälle med stadsliknande karaktär börjat uppstå.
Då inträder nämligen den förändringen med afseende
på renhållningen, att den får ej
blott individens, utan hela samhällets bästa och
trefnad till mål, och i enlighet härmed måste
det förut rådande individuella godtycket i större
eller mindre utsträckning ge vika för de nya former
för denna angelägenhet, om hvilka samhället själft
beslutar eller vederbörande högre myndigheter utfärda
föreskrifter. Öfvergången från fullt enskilda till
genom stadgar, förordningar och lagar i större
omfattning reglerade förhållanden har skett och
sker gifvetvis i allmänhet mycket långsamt, där ej
särskilda omständigheter påskynda samhällsbildningen,
såsom exempelvis då i vår tid villastäder praktiskt
taget så att säga på en gång skapas, hvarvid stadiet
för de enskilda förhållandena till större eller mindre
del öfverhoppas – det blifvande samhället framträder
redan från början i vissa afseenden under de former,
som vid normal utveckling egentligen skulle höra till
ett senare tidsskede. När tidpunkten varit eller är
inne att i större eller mindre omfattning anlägga
gemensamma synpunkter med afseende på renhållningens
ordnande i ett framväxande samhälle är gifvetvis en
fråga, på hvilken svaret alltefter omständigheterna
måste utfalla mycket olika. Härpå inverkar i
främsta rummet olikheten mellan skilda tidsåldrars
uppfattning och åskådning, hvarjämte folktäthet,
lokala förhållanden m. fl. omständigheter, för att
ej tala om "tycke och smak", varit och äro af större
eller mindre betydelse. Själfva sättet för ordnande af
sådan renhållning är också helt naturligt väsentligt
olika för skilda tider och skilda samhällen, hvilket
emellertid ej hindrar, att vissa gemensamma grunder
härför kunna vara gällande. Dylika allmänna, för
hela landet gällande föreskrifter kommo emellertid
till stånd i Sverige först 1868 och 1874. Innan
nämnda för stadsrenhållningen så betydelsefulla
stadgar blefvo utfärdade, egde hvarje stad att genom
stadens äldste, borgerskapet och magistraten så
att säga själf lagstifta, hvarvid dock äfven högre
myndigheter ofta medverkade eller fastställde de
beslut, som fattades. I stort sedt kan man emellertid
säga, att stadsrenhållningen intill ofvannämnda
tidpunkter för gemensamma stadgars tillkomst var
en de olika samhällenas enskilda angelägenhet. I
äldre tider egnade samhället föga uppmärksamhet åt
renhållningen, som sin intima natur likmätigt äfven
i de större städerna till väsentlig del ansågs vara
en rent personlig sak, med hvilken framför allt
husegarna hade att taga befattning. Dessa skulle
sålunda hvar för sig "hålla rent för sin dörr",
hvilken skyldighet emellertid i främsta rummet afsåg
gatan, medan tillståndet på gårdarna ansågs vara af
alltför privat natur, för att myndigheterna däråt
skulle egna någon vidare uppmärksamhet. På gårdarna
samlades också orenlighet af alla slag, hvilken ej
bortfördes, förrän tillståndet blef alldeles olidligt
eller när utrymmesskäl tvang därtill. Uppsamlingskärl
vare sig för latrin eller sopor voro en okänd lyx,
utan dessa affall fingo oftast tillsammans hopa
sig i de afträdesgropar man gräft för ändamålet,
hvilka i allmänhet voro öfverbyggda med något enklare
skjul. Bredvid ett dylikt skjul lågo vanligen andra
sådana för olika husdjur, särskildt svin, som ofta
hade obehindradt tillträde till groparna, i hvilka
de på grund af de utslagna matresterna m. m. funno
en omtyckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
