Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renouvier, Charles Bernard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1407
Renouvier
1408
fram af honom fasthölls af denna hans första
filosofiska ståndpunkt. Efter 1848 års revolution
utgaf R. en Manuel républicain de Vhomme et de
citoyen (1848), hvilken auktoriserades af dåvarande
undervisningsministern, H. Carnot. Ett angrepp i
nationalförsamlingen mot denna bok nödgade Carnot
att afgå från sin ministerpost. Tillsammans med
flera medarbetare utarbetade R. ett förslag till
Organisation communale et centrale de la répu-blique,
som utkom i tio häften 1851. Efter statskuppen 2
dec. egnade han sig uteslutande under hela sitt långa
lif som privatlärd åt filosofien. En tid medarbetade
han i "Revue philosophique et re-ligieuse", som utgafs
af Fauvety, och började där utge sitt egendomliga
arbete Uchronie ou Vutopie dans Vhistoire (fullbordad
först 1876), som han själf karakteriserar som en
"apokryfisk historisk skildring af den europeiska
civilisationens utveckling, sådan den icke varit,
men kunnat vara". Han söker däri besvara frågan:
huru skulle världshistorien gestaltat sig? om någon
mäktig härskare i forntiden företagit någon stor
reform, som han enligt teorien om viljans frihet
kunnat företaga och som han enligt moralen bort
företaga? Det är åt den ädle Marcus Aurelius,
som han i sin fiktion uppdrager denna sociala
reformatorsroll, och sedan fullföljer han de sannolika
följderna däraf fram till början af 1700-talet. I
denna fingerade historia lyckas kristendomen ej få
fast fot i Västerlandet, förrän den afstått från
alla anspråk på världslig makt. Den öfvertygelse
om viljans frihet, åt hvilken R. här gaf uttryck,
var en följd af det inflytande, som en af hans förra
kamrater från École polytechnique, Jules Leguier, vid
denna tid utöf-vade på hans åsikter och hvarigenom
R. i det hela fördes till ett djupare förstående af
Kant. Den moraliska vissheten om friheten löste nu
för honom Kants två sista antinomier med förnekandet
af naturlagarnas allmakt. Samtidigt fördes han genom
sina matematiska studier till öfvertygelsen om en
aktuell oändlighets omöjlighet. Ett oändligt tal är
intet tal. Oändligheten finns som en omöjlighet för
vårt tänkande att komma till en gräns i rum eller
.tid, inför hvilken vi icke kunna tänka oss något
större eller något mindre. Men detta är endast något
subjektivt, en potentiell oändlighet, som ej gäller
den af oss oberoende verkligheten. Därmed löstes
för honom också de två första antinomierna. För
det vidare utförandet af hans nya filosofi tillkom,
att vid samma tid hans unge vän F. P i 11 o n, som
sedan blef hans hängifne medarbetare, fäste hans
uppmärksamhet vid Hume, hvars radikala fe-nomenalism
han nu gjorde till sin uppgift att fullständiga genom
en reformerad kantianism. Därmed fördes R. till den
af honom s. k. "neokriti-cism", som gett honom hans
egentliga plats i filosofiens historia och som han
först framställde i sina fyra Essais de critique
générale (4 bd, 1854-64, 2:a uppl. i 9 bd, 1875-96)
och Science de la morale (2 bd, 1869). Han utgår i
dessa skrifter i det stora hela från Kants ståndpunkt,
som han dock på nästan alla punkter modifierar under
inflytande af Hume och utpräglar till en originell
egen åsikt. Han förnekar tinget i sig, antagande
med Hume, att intet annat finnes än fenomenen och
deras lagar. Han upptar Kants kategoribegrepp,
"hvars aprioriska karaktär han också fasthåller, men
han modifierar alltigenom åsikterna om de enskilda
kategorierna. Som "kategoriernas kategori"
uppställer han relationen. Allt är enligt hans
åsikt genom förhållande till annat. Därför nekar
han tillvaron af alla substanser, såväl andliga som
kroppsliga. Människans .,.själ är intet annat än en
samling medvetenhetstillstånd. Och hvarje metafysik
är omöjlig. Någon noumenvärld erkänner han icke; och
då han upptar Kants praktiska postulat, inflyttar han
viljans frihet, själens odödlighet och Guds existens i
fenomenvärlden. Friheten är för öfrigt för honom äfven
ett teoretiskt postulat, ty om allt vore nödvändigt
och sålunda äfven de falska tankarna nödvändiga,
skulle ingen skillnad kunna göras mellan sant och
falskt. Äfven principerna för våra teoretiska åsikter
äro föremål för vår fria viljas beslut, och den af
Kant gjorda skillnaden mellan tro och vetande kan
därför icke fasthållas. Själens odödlighet betyder
ej någon tidlös tillvaro, utan endast en möjlig
fortvaro af den lag, som vårt medvetande är för vissa
fenomen. Gud fattas af R. närmast på samma sätt som
af Fichte, som den moraliska -världsordningen. Om vår
tro kräfver personifikation af denna moraliska makt,
så kan den dock ej fattas som ett absolut väsen,
då alla våra kunskapsföremål måste lyda den lag,
som ligger i relationens kategori. R:s gud är
därför en relativ, ändlig gud, och R. framkastar
rent af som en tankemöjlighet, att det kunde
finnas flera gudar. Detta utesluter dock icke,
att hans lifsåskådning har en afgjordt religiös
prägel och att han ställer sig mycket förstående
till de positiva religionerna, som han tillerkänner
rätten att uppställa trossatser långt utöfver den
filosofiska trons räckvidd, blott de icke därvid
träda vårt förstånds fordringar för nära. Inom
moralfilosofien utgår R. från en individualistisk
uppfattning, svarande mot förnekandet inom den
teoretiska filosofien af kontinuitetens princip;
och han utvecklar sitt kategoriska imperativ först
i de pliktbud, som den enskilda människan bör
lyda i följd af krafvet på hennes egen personliga
utveckling. Men denna isolering af individen är
möjlig endast i abstraktionen. I verkligheten är
människan endast till genom relationer till annat och
särskildt till medmänniskorna. Det förhållande hon bör
intaga till dessa bestämmes af rättvisans begrepp,
som för R. blir moralprincipen. Men af rättvisan
följer rätten att skydda sig själf mot kränkningar af
andra. Den ideala moralen skulle förutsätta, att alla
lydde dess bud och sålunda ett tillstånd af verklig
fred rådde bland människorna. Men därifrån äro vi
ännu fjärran. Den tillämpade moralen blir därför
enligt R. en krigets moral, i hvilken alla moralbud
modifieras af rättsskyddets nödvändighet, dock alltid
med den allmänna sträf-van att planmässigt steg för
steg närma oss freds-tillståndet. - Redan innan han
utgett sitt arbete öfver moralvetenskapen, grundlade
R. tillsammans med Pillon årsskriften "L’année
philosophique" (1868), hvars utgifning dock efter
två årgångar afbröts genom 1870-71 års krig. Efter
freden om-bildades årsskriften till en tidskrift,
La critique philosophique, som i början utkom hvarje
vecka (1872 -84) och sedan månadsvis (1885-89), och
under några år fogades till tidskriften ett supplement
"La critique religieuse" (1878-85). I denna tidskrift
behandlade R. och Pillon ej blott nästan alla filoso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
