Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Representation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1431
Representation
1432
med afseende på den representativa principen
var mönsterlandet. Kousseau, som i det vid hvarje
särskild tidpunkt lefvande folket såg ej ett organ åt
staten, utan denna själf, suveränen, och ansåg, att
suveräniteten skulle genom representation gå förlorad,
förkastade däremot folkrepresentations-institutet,
hvarför han fordrade omedelbar folkomröstning i
st. f. beslut af representativa församlingar. Men icke
ens under iranska revolutionen slog denna lära annat
än delvis igenom. Folkomröstningar förekommo endast
som supplement till revolutionens representativa
församlingar. Och sedan Rousseaus teori genom
plebiscitet (se Plebiscit) ledt till det napoleonska
enväldet, blef folkrepresentationsprincipen
alla frihetssträf-vandens palladium. Den är nu
också mer eller mindre fullständigt tillämpad i
alla af den västerländska kulturen i någon mån
berörda stater. Äfven där, hvarest på senare tider
omedelbara folkomröstningar införts (se Referendum),
äro dessa kombinerade med institutioner, som grundas
på folkrepresentation. - Folkrepresentationen, i
betydelsen af en församling, som inom statslifvet
företräder de lefvande folkmedlemmarna, och sådan
institutionen framgått ur den ofvan skildrade
utvecklingen, har en dubbel uppgift. Den ena är
att som ett omedelbart statsorgan representera
staten och sålunda inom lagbestämda gränser med
full frihet besluta å dennas vägnar. Den andra är
att på samma gång representera folket (vara ett
sekundärt organ åt detta; se Representant). Det
senare innebär, att folkrepresentanterna skola
tillse, att det representerade folkets (privata)
intressen behörigen tillgodoses vid statsviljans
bildande och ej onödigtvis åsidosättas för ett
förment statsintresse. Vid konflikter mellan dessa
båda slag af intressen bör statsintresset äfven för
folkrepresentanterna på grund af deras egenskap af
statsorgan vara den högsta ledstjärnan, och för att
så må kunna ske, måste deras tillsättning bero af
lag och ej af kommittenternas godtycke, och de böra
ej af kommittenterna kunna godtyckligt beröfvas
sitt uppdrag; de måste vidare mot dessa ha full
handlingsfrihet (få ej bindas genom imperativa mandat)
och rätt att - för såvidt ej referendum är stad-gadt -
definitivt besluta å deras vägnar. Garantien för att
de ej missvårda den andra uppgiften - att ge uttryck
åt de representerades önskningar -. får endast vara
opinionens makt och kommittenternas rätt att vid
valperiodens slut ej omvälja dem. Genom denna sin
andra uppgift skiljer sig folkrepresentantkallct
från regerings- och ämbets-mannakallet, som har
till speciell uppgift att häfda statens öfver de
tillfälliga folkliga intressena höjda kraf. Till
följd häraf har en tendens gjort sig gällande att
utestänga ämbetsmän från folkrepresentationen, men
detta har i allmänhet ej genomförts. Förhållandet
mellan regeringen och dess organ å ena sidan och
folkrepresentationen å den andra bör ej vara
ett rent motsatsförhållande, utan samverkan,
och till en fruktbringande sådan kan bidraga, att
folkrepresentationen inom sig har medlemmar med
ämbetsmannainsikter och att hos ämbetsmannakåren
rätten att deltaga i folkrepresentationen håller
vid lif känslan af, att äfven den är medlem af
folket. Endast ett verkligt samarbete mellan regering
och folkrepresentation kan främja
det, som genom den senare framför allt bör främjas:
en god och för det allmännas väl offervillig
medborgaranda inom folket. Till stärkande af
sambandet mellan regering och folkrepresentation
tjäna också den förras öfverallt existerande rätt
att sammankalla den senare (stundom förenad med
rätt att under vissa förhållanden afbryta dess
förhandlingar) och den rätt, som vanligen tillkommer
regeringen, att med anbefallande af nya val upplösa
representationen eller den af dess afdelningar, som
i synnerhet anses böra ge uttryck åt den allmänna
folkmeningen. Nödvändigt behöfver ej en representant
tillsättas af den representerade (så tillsätter
ju ej hos oss vid en interimsregering konungen
sin ställföreträdare). Också utses i vissa länder
medlemmar af folkrepresentationens öfre kammare ej
genom folkval, utan tillsättas af konungen eller
äro själfskrifna på grund af börd eller ämbete (en
kvarlefva från herredagarna). Då det naturliga är,
att representanter tillsättas af de representerade
själfva, så får emellertid under nuvarande sociala
förhållanden i allmänhet en ur folkval af något
slag framgången öfre kammare större auktoritet än
en på annat sätt bildad. - Uppkommen i monarkier,
förutsätter folkrepresentationsinstitutionen en
fristående regering, med hvilken den delar makten. Den
lämpar sig ej heller att själf regera. Försöken
med en regerande riksdag ha alltid utfallit
olyckligt. Äfven de moderna republikerna, som lånat
institutionen från den konstitutionella monarkien,
ha regeringar vid sidan af folkrepresentationen. Om
förhållandet mellan regering och representation
i parlamentariskt styrda stater, mon-arkiska
eller republikanska, se Parlamentarism. I den
konstitutionella monarkien är detta förhållande
vanligen sådant, att representationen har
beskattningsrätt, delar lagstiftningsrätten
med regeringen och utöfvar kontroll öfver denna,
särskildt genom ministeransvarighet. - Formerna för
folkrepresentationens sammansättning och verksamhet
ha växlat under tidernas lopp och äro olika i olika
länder. (Se härom redogörelserna under hvarje land
samt Parlament l och R i k s-d a g.) Då institutionen
ej är sitt eget ändamål, utan blott är till för att
främja statsfolkets väl, äro de former därför de
bästa, genom hvilka detta ändamål i hvarje särskildt
fall bäst tillgodoses. Något allmängiltigt recept för
folkrepresentationens anordning ges sålunda ej. Till
följd af det engelska föredömet och erfarenhetens
lärdomar har emellertid en vanlig form blifvit,
att representationen är fördelad på två ’"kamrar"
(eller "hus"), af hvilka den öfre är afsedd att
representera de mera aristokratiska och konservativa
elementen inom folket och den undre att återspegla
den för tillfället rådande allmänna folkmeningen. I
en del länder förekommer dock enkammarsystem. De
gamla ståndsrepresentationerna hade vanligen flera
än 2 afdelningar, men en sådan anordning förekommer
numera ingenstädes. Det sista exemplet därpå var
den svenska och finska fyrståndsrepresentationen. Om
de mot denna i Sverige riktade sträfvan-dena efter
en representationsreform och deras slutliga seger
genom 1866 års riksdagsordning se R i k s d a g. I
Finland utbyttes fyr-ståndsrepresentationen 1906
mot en enkammarre-presentation. - Uppkomsten af
folkrepresentatio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
