Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Repslageri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1437
Rcpslageri
1438
aflägsnaste skedena af mänsklighetens
tillvaro. "Vikingarna nyttjade äldst basttåg, men
senare remmar af hvalrosshud; i Gokstadsskeppet
(se Drake, sp. 818) funnos rester af spunna
kohårsrep. I Sverige omtalas repslagare som
handtverkare i Gottlands-lagen, och deras skrå
stadfästes 1428. 1656 gåfvos af Repslagarämbetet
"Skråå och Gillesregler", hvarefter repslagarskråets
historia i stort sedt sammanfaller med öfriga skräns
och skråväsendets. Det material, som från äldsta
tider nyttjats, är lin och rysk hampa, men äfven
många andra fiberämnen kunna med fördel användas,
såsom Manila-, Nya Zeelands-, Bombay-, italiensk
hampa, sisal, aloe, kokostågor, kinagräs, bomull,
jute m. fl. Dessa råvarors beredning har framkallat en
mängd uppfinningar af maskiner och metoder. Det äldsta
patent, som uttagits på detta område, ett instrument
för bråkning af hampa, bär numret 143 och är af år
1664. Kepslageriyrkets arbetsmetoder under-gingo
endast få förändringar från medeltiden till midten
af 1800-talet. Arbetet kan uppdelas i häck-ling och
garnspinning, tross-slagning och smågods-tillverkning,
och dessa olika tillvägagångssätt kräf de olika
särutbildning af yrkesmännen, som kommo att delas
i två stora grupper, repslagare och sejlare. De
förre voro kabelgarnsspinnare (alla trossar göras af
kabelgarn), hvilka spunno allt garn i höger hand och
därför måste vara högerhändta; sejlarna däremot spunno
smågods, som till större delen var "vänsterdraget",
hvarför de i regel voro vänsterhändta.
Häckling och garnspinning. Yid kabelgarnets spinning i
en bana tillgick det på följande sätt. Hampa-risten
(en ombunden docka hampa) lägges på golf vet i
häckelboden, och "rist-bandet" afskäres. Sedan tar
repslagaren därur en "hända" (hvad han bekvämt kan
omfatta med en hand). Beroende på huru rent garnet
skall bli, kan nu förfaras på olika sätt. Dess ena
ända lindas ett hvarf om högra handen, och med en
armrörelse kastas den öppna ändan öfver häcklan och
dras sedan utåt, hvarvid kortare fibrer glida ut
och kvarstanna i häcklan. Efter 5-6 slag vändes
handan och häcklas i andra ändan. Denna första
häck-ling kallas "toppning". Om man låter såväl
tågor som blånor kvarstanna i häcklan, kallas hampan
"samtagen" 1. "inklarad". Den inklarade handan
upplyftes ur häcklan, vikes dubbel och cmbindes
med några fibrer. Den toppade handan däremot
tvinnas några slag, på samma gång som den hoplägges
dubbel, hvarefter den på samma sätt ombin-des. Den
inklarade hampan kallas "kut", den toppade "knocka"
1. "vikt". Spinnarens första åtgärd är att "sticka för
sig" en hända. Han löser upp kutens omlindade spetsar,
sträcker ut hampan rak och trycker dess midtpunkt
emot sin midja. Dragande hampan fast ikring sin kropp,
insticker han dess spetsar under svångremmen, så att
de ej lossna under spinningen. Eepslagaren drar nu
från midten af hampan fram några "hålor" (fibrer), som
sålunda bilda en ögla, och hänger denna på "driften"
(kroken), som ligger i "hjulkronan" (ett ställ) ofvan
"hjulet" (se fig. 4), hvarifrån dragningen sker. Det
stora "hjulet" dras med en vef af "hjul-vändaren",
och en rem eller ett snöre från hjulet "drifver" nu
drifterna, d. v. s. säUer dem i rotation. När "rund"
(tvinn) börjar komma fram i garnet,
måste spinnaren gå bakåt för att reda ut hampan
(fig. 2 o. 5). Om han ej hinner med detta, måste han
signalera "sakta", och detta gör han, om han för ena
benet utåt, åt sidan. Yill han däremot signalera
"öka", lyfter han under gången benen växelvis i
vinkel bakåt. Nödgas han signalera "stopp", gör han en
handrörelse eller ger till en skarp hvissling. Garnet
hålles vid spinningen mycket kraftigt med högra
handens alla fingrar, som fast tryckas mot handens
insida, och för att såväl öka friktionen som
för att skydda handen, låter han garnet löpa i en
fårskinns-remsa med ullen inåt. Kabelgarnet spinnes
ut på 160 famnar och väger vanligen l,3 kg. När det
är färdigt, lyfter hjulvändaren af det från driften,
lägger det ikring en kabelrulle och vindar upp det,
hvarvid spinnaren måste följa med fram, hållande
i sladden.
Yid tross-slagningen användes fordom följande
tillvägagångssätt. På ena sidan i "huset" (fig. 3)
var "hjulet" placeradt, och i linje med det stod på
andra sidan den "stora trosspålen". Mellan denna och
en mindre påle i midten af huset var en grof ekplanka
(betingen) fäst i liggande ställning. I betingen voro
hål borrade, och däri sutto smidda vefvar (vändjärn,
fig. 6), hvilkas genom betingen gående tappar voro
försedda med hål, hvari starka järnsprintar voro
inträdda. Yid bakre väggen i huset befann sig ett
ställ, hvari garnrullarna voro lagda. Ungefär 15
garnsladdar framdrogos nu från lika många garnrullar
och fästes vid sprinten på ett vänd järn. Den bukt,
som härigenom uppstod, inlades i ett "kast-block"
(en vanlig blockskifva, försedd med en järnring och
ett aflångt handtag; fig. 7). Genom ringen stacks en
lina, och i denna fattade två man, hvilka sedan drogo
blocket utåt banan. Hållande i "kastblockets" handtag,
gick en "slånings-bas" 1. "verkgesäll", som sålunda
"följde" gamen vid "utskärningen", d. v. s. med
den lediga-handen ordnade dem parallella och lika
spända. Inne i huset stod en man vid en "bänk",
med inslagna stående pinnar, mellan hvilka gamen
fingo löpa, och tillsåg, att alla garn följde med,
samt knöt ihop det, som möjligen brast eller tog
slut på rullen, hvarvid sladden knöts vid en annan
rulle. Till en tross på "full" längd (120 famnar)
drogs blocket ut till 160 famnar i banan. Garnbukten
upplyftes nu ur kastblocket och fastsattes på en
pinne i "akterstolpen", som "akter" i banan motsvarade
trosspålen "framme" i banan.
Därest t. ex. jämnt 15 garn "skurits ut", så hade
man nu 30 garn utspända mellan akterstolpen och
ett vändjärn. Samma arbete upprepades två gånger
till, hvarefter man hade tre dukter sittande mellan
hvar sitt vändjärn i betingen och hvar sin pinne i
akterstolpen. Akter i banan befann sig en omkr. 3
m. lång släda (akterslädan), gjord af grofva spärrar,
på hvilken var uppsatt en ställning, motsvarande
betingen, och likaledes försedd med ett synnerligen
groft vändjärn (akterjärnet, fig. 6). Till detta
öfverflyttades nu de på akterstolpen sittande
duk-terna, hvarefter akterjärnet "göres fast". Genom
att därefter draga ikring de tre vändjärnen
"framme" löpte "rund" fram i de af 30 garn bestående
duk-terna. Genom rundningen afkortas naturligtvis
duk-terna, och slädan släpas framåt, men för att ej
detta skall ske så fort, att dukterna bli slappa, då
det genast uppstår en "kink" (d. v. s. en knorra), är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
