Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Residera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1467
Resonansteorien-Resp.
1468
eng. soundboard, belly^, mus., i vissa instrument
(piano, harpa, cittra, luta, gitarr, mandolin,
stråkinstrument) en tunn träskifva (vanligen af
gran), som står i nära förbindelse med strängarna
samt upptar och till brukbar ton förstärker deras
vibration, hvartill äfven den i resonanslådan
inneslutna luftmassan bidrar genom sitt medklingande
(jfr R e-s o n a n s). Af resonansbottnens
godhet beror i främsta rummet tonens styrka och
skönhet. På stråkinstrument utgöres den egentliga
resonansbottnen af resonanslådans öfre lock. Strör
man fin sand på en resonansbotten och försätter
strängarna i vibrationer, bildar sanden figurer,
resonansfigurer, liknande de s. k. klangfigurerna (se
C h l a d-nis klangfigurer), men otydligare än dessa.
A. L.*
Resonansteorien. Se Young-Helmholtz-ska teorien
Resona’nter (af lat. resonäre, genljuda), fonet.,
språkljud, hvilkas specifika kvalitet väsentligen
bestämmes af resonans. Liksom de allra flesta
musikaliska instrument ge äfven röstbanden under
vibration icke en enda ton, utan en tonmassa,
hvars tonhöjd bestämmes af den lägsta däri ingående
tonen, grundtonen. Vid den tonande talströmmens
passage genom mun- och näskanal förstärkas vissa
grupper af de öfriga i densamma ingående tonerna
(öfvertonerna) genom mun- och näshålans egenton eller
egentoner. Då nu egen-tonen eller egentonerna växla
alltefter olika form hos den vibrerande luftmassan,
förstärkas vid olika form olika öfvertoner, och därpå
beror skillnaden mellan t. ex. olika vokaler. Är
vägen åt näsan öppen, så modifieras kvaliteten
genom näshålans egenton: nasalerade vokaler. Är
blott näsvägen öppen, men munnen spärrad, beror
ljudets kvalitet på näsresonansen jämte resonansen
af den luft, som finnes i munnen bakom spärrningen:
nasaler (m, n o. s. v.). Till resonanterna höra
alltså a) rena vokaler, b) nasalerade vokaler (som
i modern franska, portugisiska, polska), c) nasaler
(konsonanter sådana som m, n, ng). Resonans finnes vid
alla tonande språkljud; men hos sådana konsonanter,
i hvilkas bildning ingår ett buller i munhålan (eller
annanstädes), åstadkommet genom explosion, friktion,
vibration af tungspets eller uvula o. s. v., är detta
buller det för kvaliteten väsentligen bestämmande
(ty. "geräuschlaute", i motsats mot resonanter).
Lll.
Resonatörer (af lat. resonäre, genljuda), fys.,
kulor eller vida, korta rör af glas eller metall, för-
sedda med två motstående öppningar (se fig.), af
hvilka den ena har skarpt afskuren kant, den andra
är trattformig. Sticker man resonatorns trattfor-miga
del in i örat, så att den utfyller hörselgån-
gen, medan det andra örat tillstoppas, så få de
flesta toner, som träffa örat, ett mera dämpadt
ljud. Endast den ton, som utgör resonatorns
egen grundton, framträder med ökad styrka. I
ett ackord eller tillsammans med andra toner
höres därför denna ton starkare än de andra,
jämväl om den är svagare än dessa, och äfven
en omusikalisk person kan därför med resonator
urskilja, om en bestämd ton ingår i en klang eller
ett ackord. För att analysera ett sammansatt ljud,
en klang, begagnar man därför en serie resonatorer,
af hvilka hvar och en har sin grundton. Resonatorn
uppfanns af Helmholtz för att göra analyseringen
af klanger oberoende af det subjektiva omdömet. Om
elektriska resonatorer se Elektriska svängningar. _
R.fi.*
Resonera. Se Res o n.
Resorbera (lat. resorbére), insuga, uppsuga. -
Resorbe’ntia (näml. remedia), lat., med., benämnas
sådana läkemedel, som anses kunna bidraga till att en
utgjutning af vätska i serösa säckar (lungsäckarna,
hjärtsäcken, ledgångar o. s. v.) eller i kroppens
väfnader ("vattsot", ödem) äfvensom diverse andra
sjukliga bildningar åter uppsugas och på det
sättet aflägsnas. Jodpreparat och pilokarpin äro
exempel på resorberande medel. Äfven hjärt-medel
(Digitalis) och sekretionerna främjande medikament,
särskildt diuretica, gynna resorptionen, aflägsna
vattusot o. d., men nämnas det oaktadt vanligen
ej resorbentia - en benämning, som f. ö. numera är
obruklig. - Resorptiön, uppsugning, fördelning. Se
vidare Absorbera och A b s o r p_ t i o n 2.
O. T. S. (C. G. S.)
Resorbin (af lat. resorbére, insuga), farm., är ett
salfvegrundlag, som framställes fabriksmässigt genom
att emulgera mandelolja och vax med en lim- eller
tvållösning och hvari verksamma ämnen, vanligen
kvicksilfver eller jod, inmängas för ut-gnidning
på huden. C. G. S.
Resorcin (af lat. reslna, harts, och ordn, på grund
af ämnets bildningssätt af hartser och smältande
alkalier samt likhet med orcin), kem., en tvåvärdig
fenol, C6 H4 (OH)2, metadioxiben-sol (se Dioxibensol,
Hydrokinon, Kolväte, sp. 616, och Pyrokatekin), som
upptäcktes 1864 af Hlasiwetz och Barth. Det erhålles
lättast genom inverkan af svafvelsyra på bensol
och smältning af därvid bildad bensol disulfonsyra
med kaustikt kali. Den smälta massan löses i vatten,
saltsyra tillsättes och därefter eter, som ur vätskan
upptar resorcinet, hvilket återstår, sedan etern
blifvit fråndestillerad. Resorcin bildar stora, väl
utbildade, färglösa kristaller, som ha sot smak. Dess
lösning färgas af järnklorid violett. Det användes
till beredning af många vackra färgämnen samt nyttjas
i medicin som antiseptiskt medel, dels invärtes vid
mag- och tarmåkommor, dels utvärtes till sköljningar
vid slemhinnekatarrer i blåsan och urinröret samt mest
i salfva eller pasta vid en del kroniska hudåkommor.
P. T. C. (C. G. S.)
Resorptiön. Se Resorbera.
Resorptionsfeber, med. Se Feber, sp. 1479.
resp. = respektive, med särskildt afseende på hvar
och en, i nämnda ordning.
Resp., förkortning för lat. respondens (se R
e-spondera) och res publica (se Republik).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
