Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Resymé ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1-185
Rete malpighi-Retentionsrätt
1486
logien kvarstod det längre. Den lefvande substansen
var materia, försatt med hvarjehanda lifsegen-skaper,
bl. a. "retbarhet". Emellertid fick äfven inom
fysiologien den ensidiga spekulationen alltmera
vika för de systematiska iakttagelserna. För
utredandet af retbarhetens natur riktade man sin
uppmärksamhet förnämligast på nerverna och musklerna,
hvilkas retbarhet var mest påfallande. A. v. Haller
(se d. o.) studerade muskelretbarheten. Han skilde
mellan retmedlet och effekten och lade märke till,
att ett jämförelsevis svagt retmedel kan framkalla
en mycket kraftig sammandragning, d. v. s. att
retningen är en utlösningsföreteelse. J. Muller (se
d. o., sp. 26) visade, att effekten af en retning är
oberoende af retmedlets art. Retning af synorganet
ger alltid en synförnimmelse, likgiltigt om man
använder ljus eller ett annat retmedel. Retmedlet
utlöser således den för det retade organet specifika
verksamheten. En tid fördes en liflig diskussion, den
s. k. irritabilitets-striden, öfver frågan, om muskeln
har en egen retbarhet eller om denna beror på i
muskeln förefintliga nervtrådar. Man fann emellertid,
att intet skäl finnes att frånkänna muskelsubstansen
retbarhet. Efter cell-lärans tillkomst förlade
man retningsprocesserna till cellerna. Cl. Bernard
framhöll protoplasmans retbarhet och visade, att denna
upphäfves genom inverkan af narcotica såsom kloroform
och eter. Angående den moderna uppfattningen af
retningsprocesserna se Retning. Retbarhet tas numera
vanligen i betydelsen ret-barhetsgrad. Om en muskel
vid ett tillfälle ger en kraftigare kontraktion
än vid ett annat, fastän retmedlets styrka är
oförändrad, säger man, att retbarheten ökats.
J- E. J-n.
Rete malpighi (lat. rete, nät), anat., det
"mal-pighiska lagret". Se Klo asm a, Läder, sp. 166,
och Malpighi, M.
Reten (af grek. retina, harts), kem., ett vid
destillation af harts eller hartsrik ved erhållet
kolväte, C18H18, hvilket äfven anträffats som
beståndsdel i några fossila hartser. Reten är
metylpropyl-feuantren (se F en an tr en), af formeln:
CH3. C6 H3 . CH
C3 H7 . C6 H3 . CH!
och är sannolikt nära besläktadt dels
med harts-syrorna, dels med kolesterin (se
d. o. samt Harts). Reten bildar fettglänsande,
färglösa kristallfjäll, hvilka smälta vid 98,5°
och koka vid 390°. Reten utgör huvudbeståndsdelen
af den som biprodukt vid tjäroljefabrikationen
erhållna tjärtalgen och kan få användning som
smörjämne för starkt upphettade maskindelar.
P. T. C. (K. A. V-g.)
Retentiön (af lat. rete’ntio, kvarhållning), tandl.,
af en tand (inuti käken) är det tillstånd, då tanden
ej mäktat bryta igenom käkben och tandkött, utan
stannar på vägen och kvarblir inom benet. Orsaken
härtill kan vara olika, men är merendels ett abnormt
läge från början i tandgroddens tillväxt, som då sker
i mer eller mindre horisontal i stället för i lodrät
riktning. Läget inuti benet bestämmes numera lätt
medelst röntgenfotografi. Abnormiteten kan stundom
orsaka rätt mycket ondt, men kan operativt behandlas.
Ugn.
Retentiönscysta (af lat. retefntio, kvarhållning),
patol., en cysta, som uppkommit därigenom, att ett
naturligt sekret i en öppen gång blifvit kvarhållet
genom mynningens eller gångens tillslutning. F. B.*
. Retentiiinskraft, fys., detsamma som koercitiv kraft
(se d. o.).
Retentionsrätt (af lat. rete’ntio, kvarhållning),
jur., borgenärs rätt att till säkerhet för sin
fordran innehålla viss gäldenärens lösa egendom,
till dess han fått sin fordran gulden. Det
är alltså en rätt till främmande egendom. Den
plägar också räknas till sakrätterna, enär den kan
göras gällande äfven mot andra än gäldenären och
dennes universalsucces-sorer. Allmänt är man dock
ense, att för sådant fall retentionsrätten är en
synnerligen svag sakrätt. I svensk rätt utgör sålunda
retentionsrätten icke något hinder för, att den
ifrågavarande egendomen utmätes för gäldenärens skuld,
och förfaller likaledes vid en hans konkurs. För
det förra fallet kan visserligen borgenären genom
anmälan hos utmätningsmannen bereda sig betalning ur
köpeskillingen för den exekutivt försålda egendomen
(Utsöknings-lagen § 139), men står härutinnan efter
utmätningssökanden, så framt han icke, såsom dock
allenast undantagsvis är händelsen, för sin fordran
jämväl åtnjuter förmånsrätt, och i det senare fallet
har han att som hvarje annan fordringsegare bevaka
sin fordran i konkursen och eger ingen som helst
nytta af sin retentionsrätt. Ej heller omfattar
densamma egendom, som redan tillhörde tredje man
vid tillfälle för dess uppkomst. Härvid hjälper icke
någon retentionshafvarens goda tro, exempelvis att
arrendator eller hyresgäst medhaft egendomen såsom
respektive inventar och bohag eller eljest in-gifvit
jord- eller husegaren föreställningen, att egendomen
vore hans. Som sakrätfc skulle retentionsrätten på
detta sätt hufvudsakligen yttra sig i förhållande
till dem, på hvilka efter dess uppkomst gäldenären
frivilligt öfverlåtit eganderätt eller annan rätt
till egendomen. Anmärkas må emellertid, att svensk
rätt ej tillägger retentionshafvare någon befogenhet
att påkalla myndighets hjälp för återställelse af
sitt besittningsförhållande, därest det skulle ha
lyckats gäldenären eller någon dennes rättsegare att
bringa godset ur retentionshafvarens besittning, och
att, i brist på dylikt stadgande, man synes antaga,
att rätten saknas, låt vara att godset finnes hos
gäldenären eller sådan person, för hvars del ond tro
måste anses föreligga. Att döma af Konkurslagen §
2 mom. 2 enligt dess lydelse af 14 juni 1907, synas
till sist samma lags författare ha utgått därifrån,
att trots orubbad besittning åtminstone ej förenämnda
slags retentionsrätt för jord- och husegare i
arrendators och hyresgästs medhafda egendom eger
laga bestånd mot ny egare enligt öfverlåtelse af
de senare. Yid all retentionsrätt förefinnes ett
visst förhållande mellan fordran och den egeiidom,
som är föremål för rättigheten. För ett och annat
rättssystems del har man velat göra gällande, att mer
behof s icke för retentionsrätts uppstående. I svensk
rätt lär man åter anse sig ej annat än analogivis
vara berättigad att gå utöfver gifna positiva
stadganden i ämnet. Enligt dem är, bortsedt från
arrende- och hyresförhållanden, på grund af rådande
obligationsförhållande rättegångsfullmäktig behörig
att innehålla rättegångshandlingarna till säkerhet
för sin lön samt må låntagare och depositarie vägra
utlämnande af låntaget och förtrodt gods, till dess
de fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
