Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Retning - Retningshöjd, psyk. o. fysiol. - Retningsrörelse, bot. Se Rörelsefenomen (hos växterna) - Retningströskel, psyk. o. fysiol. - Retor - Retorik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1491
Retningshöjd-Retorik
1492
ning blir uttrycket retning i det närmaste liktydigt
med lifsföreteelse. I hvarje fall betecknar emellertid
den biologiska termen retning en utlösningsföreteelse,
jämförlig med aftryckningen af en spänd fjäder,
antändningen af en krutladdning, öppnandet af en
dammlucka o. s. v. Det utlösande momentet kallar
man retmedel. Dessa kunna, som ofvan anfördes,
vara af olika art. Man talar sålunda om kemiska,
mekaniska, elektriska o. s. v. retmedel. Från
biologisk synpunkt skiljer man mellan adekvata och
inadekvata retmedel och från experimentalteknisk
mellan naturliga och konstgjorda. Hvarje
sinnesorgan har sitt bestämda adekvata retmedel,
för hvilket det är anpassadt. Näthinnan i ögat
är anpassad för etervibrationer af viss våglängd
(ljus). .Synförnimmelser kunna emellertid utlösas
äfven genom mekaniskt tryck på ögat eller medels
genomledning af en elektrisk ström. Dessa genom
inadekvata retmedel åstadkomna förnimmel-.ser ha
emellertid ej de associationsmöjligheter som de
vanliga, och de spela endast en obetydlig roll
i individens lif. Det naturliga ret-medlet för
musklerna tillföres dem genom nerver och utgöres af
den ännu till sin natur obekanta "nervprincipen"
eller "nervimpulsen". På .konstgjord väg kan man
emellertid utlösa en muskelkontraktion genom att
anbringa ett slag på muskeln eller en saltlösning
eller genomleda en elektrisk ström, som verkar retande
vid slutande och öppnande. De elektriska retmedlen
ha kommit till en synnerligen stor användning inom
den experimentella fysiologien, framför allt i form
af induktionsströmmar. De kunna med lätthet och utan
skada anbringas ej allenast på muskler, utan äfven
på nerver, sinnesorgan och delar af det centrala
nervsystemet. Man kan bekvämt afpassa styrkan och
tidslängden af retningen och ganska väl begränsa
den. Med tillhjälp af denna form af konstgjord retning
kan man behärska verksamheten i det organ, som är
föremål för undersökningen. Induktionsströmmarna
infördes i den experimentella fysiologien
af Eduard Weber (1845) och Du Bois-Eeymond
(1849). För att utöfva någon verkan måste retmedlets
styrka (intensitet) of verstiga ett visst värde,
retningströskel n. ökas retmedlets styrka, tilltar
i regel effekten, t. ex. muskelryckningens höjd,
till en viss gräns, retningsmaximum. En del organ,
t. ex. hjärtmuskeln, ger en maximal verkan,
så snart retmedlet uppnått retningströskeln,
ett förhållande, för hvilket man infört uttrycket
"allt eller intet". I regel förflyter en viss tid
från retningsögonblicket till effektens inträdande,
det s. k. latenta retningsstadiet eller latenstiden
(jfr Muskler, sp. 1466). Utom af retmedlets styrka
beror effekten af det retade organets tillstånd,
dess retbarhet (se d. o.), som påverkas af en mängd
faktorer. En konstant elektrisk ström, som genomlöper
en nervtråd, ökar dess retbarhet i närheten af katoden
och nedsätter densamma vid anoden, ett förhållande,
som fått benämningen elektrotonus (Pfliiger). Vissa
ämnen öka, andra minska retbarheten hos ett organ. Vid
ihållande retning sjunker retbarheten, trötthet,
Retbarheten är i väsentlig mån beroende
af närings- och syretillförseln. I en del fall
tilltar retningseffekten vid retningens upprepning,
en företeelse, som fått benämningen trappa. Om
en retning träffar ett organ, under det detta
befinner sig i verksamhet i följd af en föregående
retning, inträffar i en del fall en summation af
de på hvarandra följande retningarna, re t n in
gs-summation (jfr Muskel, Tetanus). Vissa organ,
t. ex. hjärtmuskeln, visa sig under ett visst
stadium af sin verksamhet okänsliga, ref råk-tär a,
för en ny retning. Under sådana förhållanden är en
retningssummation omöjlig. Inom nervsystemet kan man
iakttaga fall, då en efterföljande retning upphäfver
verkan af en föregående, en företeelse, som kallas
hämning. Om ett organ, t. ex. en muskel eller en
nerv, på en viss punkt träffas af en retning,
fortplantar sig retningsprocessen med en viss
hastighet från retningsstället - retningsledning,
öfvergår retningen från ett organ till ett annat,
föreligger en retningsöfverföring. I kroppens olika
förrättningar ingår retningsöfverföring som ett af de
viktigaste momenten. Det är på denna väg, som de olika
organen bringas att samverka och hela organismen att
anpassa sig efter omgifningen. Retningsöfverföringen
förmedlas dels genom nervsystemet, dels genom
s. k. r et ämnen, hormoner, som transporteras med
blodströmmen. Angående bildningen af dessa ämnen se
Inre sekretion (jfr äfven Au t om ät i). J. E. J-n.
Retningshöjd, psyk. o. fysiol., den intensitet hos
en retning af ett sinnesorgan, hvilken är så hög,
att en större intensitet ej medför någon ökning
af sinnesförnimmelsens intensitet. Se Retning och
Sinnesförnimmelse. S-e.
Retningsrörelse, bot. Se Rörelsefenomen (hos
växterna).
Retningströskel, psyk. och fysiol., den
svagaste intensitet, som en viss retning
måste ha för att åstadkomma en märkbar
sinnesförnimmelse. Retningströskeln är i allmänhet
högre, om man mäter den genom att småningom
öfvergå från omärklig retning till märkbar sådan,
än om man tvärtom gradvis försvagar en starkare
retning, till dess att den ej åstadkommer någon
märkbar sinnesförnimmelse. Man skiljer mellan
generell retningströskel, som betecknar den lägsta
intensitet, som retningen måste ha för att öfver
hufvud framkalla en märkbar sinnesförnimmelse, och
specifik retningströskel, som måste ha uppnåtts,
för att den motsvarande sinneskvaliteten skall
uppfattas. Se Retning och Sinnesförnimmelse.
S-e.
Rétor (grek. rhétor), hos forntidens greker dels
talare, dels lärare, teoretiker, i vältalighetens
konst (se R e t o r i k). I den senare betydelsen
har ordet öfvergått först till romarna (hos hvilka
den praktiskt verksamme talaren benämndes med
det rent latinska ordet orator) och sedermera
till nyare tidens språkbruk. Då retoriken hos
grekerna mestadels idkades af sofisterna,
blef "retor" ofta liktydigt med "sofist".
A. M. A.
Retorik (grek. rhetorike, d. v. s. techne),
vältalighet, talarkonst, i synnerhet den systematiskt
utbildade teorien för talarkonsten. I vidsträcktare
mening sträcker sig retoriken till alla slag af
konstnärligt utbildad prosastil och bildar sålunda
ett motstycke till poetiken eller teorien för
skaldekonsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
