Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Retorik - Retorisk - Retorsion - Retort (af lat. retortus, tillbakaböjd). Se Destilleringsapparat och Lysgas med fig. - Retortugn, tekn. Se Koks, sp. 507 - Retouche, fr. Se Retusch - Retraktil (fr. rétractile, af lat. retrahere, tillbakadraga), indragbar (säges om kattdjurens klor m. m.) - Retraktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1493
Retorisk-Retraktion
1494
Det offentliga ordets stora betydelse i de grekiska
fristaterna i förening med grekernas fina formsinne
kallade tidigt till lif en efter teoretiska grunder
inrättad vältalighet. Ingen, som önskade vinna
politiskt inflytande, fick försumma att inhämta
denna den mest praktiska bland alla vetenskaper,
och besökandet af retorskolorna var oundgängligt för
hvarje till högre bildning sträfvande yngling. Med
hänsyn till de olika områdena för den praktiske
talarens verksamhet sönderföll retoriken i två
hufvud-afdelningar, af hvilka den ena afsåg de vid
domstolarna förekommande anklagelse- och försvarstalen
(genos dikanikofn, lat. genus judiciale), den andra
tal, som hållas inför rådplägande församlingar
(genos symbuleutikorn, lat. genus deliberativum),
hvartill sedermera lades en tredje afdelning om dels
högtids- och åminnelsetal, dels sådana tal, hvilka,
utan att tjäna något yttre syftemål, blott af sågo
att såsom retoriska mästerstycken skänka njutning
och tillvinna sig beundran (genos epideiktiko’n,
lat. genus demonstrativum). För hvar och en bland
dessa tre hufvudarter af vältalighet gåfvos särskilda
föreskrifter beträffande ämnets eller innehållets
uppfinning (hefuresis; lat. inventio), anordning
(taxis; lat. dispositio), stilen eller den språkliga
formen (lexis-, lat. elocutio), det utarbetade
talets inlärande och bevarande i minnet (mneme;
lat. me-moria) och slutligen utförandet (hypo’krisis;
lat. actio, pronuntiatio; jfr Kria). Stor vikt
lades i synnerhet vid den språkliga formen och dess
utsmyckning medelst väl af passad periodbyggnad,
an-titetiska vändningar och andra s. k. retoriska
figurer. De första försöken att uppställa en retorisk
teori synas ha gjorts på Sicilien af K o r a x och T
i s i a s, och därifrån öfverfördes denna nya konst
af G o r g i a s till Aten, som sedermera länge var
hufvudort för de retoriska studierna. Vid sidan af
denna attiska talarskola, som företrädesvis be-flitade
sig om ett måttfullt och enkelt framställningssätt,
uppstod längre fram i Mindre Asiens kuststäder den
s. k. asiatiska skolan, som utmärkte sig genom en
patetisk och svulstigt praktfull stil. En förmedlande
ställning intog enligt Cicero talar-skolan på ön
Khodos. Det äldsta bibehållna arbetet i retorik är
tillegnadt Alexander den store (Tech-ne rhetorike pros
Alexandron) och finnes upptaget bland Aristoteles’
skrifter, men anses på goda grunder vara författadt af
den på 300-talet f. Kr. lefvande retorn Araximenes
från Lampsakos. En mera vetenskaplig behandling
fick retoriken genom Aristoteles, hvars retoriska
system länge var normgifvande. Berömda som lärare
och författare i vältalighetskonst voro för
öfrigt I s o-krates, Apollonios, Dionysios från
Ha-likarnassos, Aftonios, Hermagoras, Her-mogenes,
Aristeidesm. fi. Deras i behåll varande skrifter äro
under titeln "Rhetores graeci" utgifna af Walz (1832)
och Spengel (1853; ny uppl. 1894). Till Eom spreds
kännedomen om den grekiska retoriken genom de tre
filosoferna Kritolaos, Diogenes och Karneades, hvilka
156 f. Kr. kommo dit i en politisk beskickning. Den
tillvann sig äfven där många anhängare, oaktadt den
af de styrande länge betraktades som en farlig konst,
hvars idkare därför mer än en gång utvisades. Inom
den romerska litteraturen är retoriken representerad
hufvudsakligen genom Ciceros välbekanta arbe-
ten "De oratore", "Brutus", "Orator" m. fl. och
den bland hans skrifter upptagna (sannolikt af
Cor-nificius författade) "Rhetorica ad Herennium"
samt Quintilianus’ "Institutio oratoria". A.M.A. Den
moderna retoriken sönderfaller i två väsentligen olika
delar: den rent praktiska läran om, hur man skolar
sig till ett verkningsfullt föredrag, och teorien
för de förändringar i behandlingen af konstprosan
(eller, undantagsvis, versen), hvilka framkallas af
det muntliga föredraget som sådant. I den förra ingår
en hel del ganska olikartade ting: frågor rörande det
yttre uppträdandet i fråga om klädedräkt, åtbörder
m. m., och särskildt kroppens hållning, som är af
vikt att lära begagna för andningens ekonomisering
(jfr O. Rutz, "Sprache, gesang und körperhaltung",
1911); den ytterligt viktiga röstbehandlingen, som
numera är föremål för noggrann och verkningsfull
undervisning; den likaledes. mycket betydelsefulla
utbildningen af ett rent och riktigt uttal och,
slutligen, den tekniska fulländningen i fråga om
sätten att verksammast begagna talarens medel att göra
intryck, röra, egga, rycka med sig, öfvertyga. Jfr
Deklamation l och där anförd litt. Den senare
delen åter utgör en afdelning af stilistiken. Af
litteratur må nämnas, i fråga om retorikens historia:
Yolkmann, "Hermagoras öder elemente der rhetorik"
(1865) och "Die rhetorik der griechen und römer"
(2:a uppl. 1885; 3:e förk. uppl. af Hammer 1901),
Chaignet, "La rhétorique et son histoire" (1888),
A. Chabrier, "Les orateurs politiques de la France
(1302-1830)" (1888), M. Roustan, "L’éloquence" ;
i fråga om praktisk-teoretisk handledning: Ortloff,
"Lehrbuch der gerichtlichen redekunst" (1886), Witz,
"L’éloquence scientifique" (1887), Skraup, "Die kunst
der rede" (1894), Hilty, "Lesen und reden" (1895),
Ringwalt, "Modern american ora-tory" (1898), Roudés
(pseudonym för M. Bou-chault) ’L’orateur möderne"
(1909), Damasch-ke, "Volkstiimliche redekunst"
(1911) samt naturligtvis antologier af berömda eller
karakteristiska tal och analyser af talare, sådana
som H. Wunderlich, "Die kunst der rede in ihren
haupt-ziigen an den reden Bismarcks dargestellt"
(1898). Liksom undervisningen i muntlig framställning
i Sverige är högeligen förbisedd, ega vi icke heller
någon nämnvärd litteratur i ämnet. &-n Bf
Retorisk (se Retor och Retorik), som hör till
retoriken 1. talarkonsten; uppfylld af sådana
ordvändningar, som äro utmärkande för vältaligheten
(i dess motsats till poesi och vanlig prosa); prålig,
svulstig. - Retoriska figurer, uttryckssätt, som
komma till användning inom den konstnärligt utbildade
prosastilen.
Retorsiön (fr. rétorsion, af lat. re, tillbaka,
och torquére, vrida). 1. Det dialektiska konstgrepp,
som består i att emot motståndaren vända hans egna
skäl. - 2. Statsr. Se Repressalier.
Reto’rt (af lat. reio’rtusy tillbakaböjd). Se D
e-stilleringsapparat och L y s g a s med fig.
Reto’rtugn, tekn. Se Koks, sp. 507.
Retouche [retö’j], fr. Se R et u sch.
Retraktil (fr. rétractile, af lat. retra’here,
tillbakadraga), indragbar (säges om kattdjurens klor
m. m.).
Retraktion (af lat. retra’here, tillbakadraga), med.,
sammandragning, förkortning af senor, väf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
