Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reumatism l. Rheumatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genital- och uretralslemhinnorna, öfverföras genom blod- eller
lymfvägar s. k. metastaser af dylika mikrokocker, mer
eller mindre försvagade, och deponeras möjligen inom
musklerna, men särskildt i och omkring ledgångarna,
merendels i dessas slemhinnor, synovialmembranerna. En
del af de reumatiska sjukdomarna är sålunda intet
annat än s. k. blodförgiftningar (septico-pyemier)
med ett måhända försvagadt virus. Flertalet akuta
reumatiska lidanden framkallas af dylika infektioner,
men man bör därför icke glömma, att de flesta
allmäninfektioner, såsom t. ex. influensa, koppor
m. fl., äro åtföljda af reumatismliknande smärtor,
"flygvärk", i korsryggen och i extremiteterna, af
öfvergående art. Den s. k. kroniska reumatismens,
särskildt den kroniska ledgångsreumatismens,
natur är ännu okänd. I en del fall, tillhörande
den s. k. sekundärkroniska ledreumatismens grupp,
ansluter sig lidandet direkt till ett akut, utan
tvifvel infektiöst begynnelsestadium. Men en stor
mängd andra fall, de s. k. primärkroniska, uppstå
smygande, merendels utan högre feber, och angripa
småningom en stor del af kroppens samtliga ledgångar,
i hvilka då efter hand mer eller mindre obotliga
patologisk-anatomiska förändringar uppstå. Dessa kunna
nå en sådan grad, att mer eller mindre fullständig
invaliditet inträder. Etiologien till dessa senare
lidanden är ännu oklar. Många anse äfven dem vara af
infektiös natur, ehuru smittämnet sannolikt utgöres af
s. k. pleomorfa bakterier. I sådana fall spåras ofta
det ogynnsamma inflytandet af dåliga allmänhygieniska
förhållanden, såsom fuktig, kall och mörk bostad,
otillräcklig vård af huden, arbete i vatten eller på
fuktig arbetsplats o. d. — Patologisk-anatomiskt sedt,
är reumatismen en inflammationsprocess, hvilken hvad
underhud, muskler och nerver beträffar får antas bero
på mer eller mindre akuta inflammatoriska infiltrat,
s. k. celluliter, myiter o. s. v., ehuru det verkliga,
anatomiska beviset härför i flertalet fall ännu torde
saknas. Den patologiska processen med hänsyn till
ledgångarna är däremot mycket mera känd och består
uti en inflammatorisk vätskeutsöndring (exsudat)
inom ledkapseln, infiltrationer inom denna och i
benens brosk och benpartier (speciellt i benhinnan)
med sekundära, mer eller mindre genomgripande
förändringar, såsom förstöring af ledbrosken,
sammanväxningar af ledytorna och reaktiva
benförändringar, yttrande sig i bennybildningar,
som ofta ha till följd en missgestaltning eller
s. k. deformering af leden. Flera olika sjukdomstyper
af reumatism finnas. En af de vanligaste och så
att säga prototypen för dessa affektioner är den
akuta ledgångsreumatismen l. reumatiska febern
(polyarthritis rheumatica acuta). Den är alltid
af ofvan beskrifven, infektiös art och angriper
personer i alla lefnadsåldrar, men är mest gängse i
ungdomen eller i den tidigare medelåldern. Sjukdomen
börjar akut, ofta föregången af en vanlig halsfluss,
med feber. Denna uppnår ej sällan en hög grad,
och just i denna sjukdom anträffas esomoftast
de s. k. hyperpyretiska feberformerna (40—41°
C). Samtidigt med febern inställa sig ansvällningar,
ömhet och värk, stundom äfven rodnad i en eller
vanligtvis flera ledgångar. De allmännast angripna
lederna äro hand- och fingerlederna, fot- och
knäleder, men i svåra fall kunna nästan alla ledgångar
efter hand angripas, oftast dock ej samtidigt,
enär det för sjukdomen är karakteristiskt, att
inflammationen hastigt flyttar från den ena leden
till den andra. I regel äro flera leder samtidigt
angripna. Alltefter infektionens styrka återinträda
efter någon tid, sedan den inflammatoriska svullnaden
resorberats, normala förhållanden i den angripna
leden, eller också styfnar den ifrågavarande leden
på grund af sammanväxningar och djupgripande
förstörelse i densamma. I de svåraste fallen,
som närma sig typen af den svåra blodförgiftningen
(septico-pyemien), kan verklig varbildning uppstå
i en eller flera leder, hvilket kan nödvändiggöra
ett kirurgiskt ingrepp. Emellanåt uppträda spridda,
mindre punktformiga blödningar i huden (purpura, se
d. o.). Allmäntillståndet i den reumatiska febern
är vanligen ganska dåligt, och febern blir gärna
remitterande med temperatursänkningar om morgonen,
hvilka merendels äro åtföljda af betydliga och för den
sjuke plågsamt obehagliga svettningar. Den reumatiska
febern räcker gärna flera (3-6) veckor. — Ju yngre den
angripna individen är, desto vanligare inställa sig
svårartade komplikationer. Dessa bestå däri, att andra
serösa hinnor inom kroppen än ledgångarnas angripas
af smittämnet. Hit höra sålunda inflammationer i
hjärthinnorna, antingen i den yttre (pericardis)
— resultatet häraf blir en hjärtsäcksinflammation
(pericarditis) -, eller i den inre (endocarditis),
hvilket i de flesta fall medför ett verkligt organiskt
hjärtfel. De flesta hjärtfel hos yngre individer ha
uppkommit på detta sätt. En annan komplikation är
lungsäcksinflammationen (pleuritis) samtidigt med
eller oberoende af perikarditen. Äfven hjärnhinnorna
kunna i svåra fall af reumatisk feber angripas. En
jämförelsevis vanlig komplikation till den reumatiska
febern hos barn och yngre personer är danssjukan
(chorea). Först sedan salicylsyran under 1870-talets
senare hälft börjat användas vid den reumatiska
febern, ha vi mot dessa lidanden fått specifika,
verkligt verksamma medel. Den farmakotekniska
fabrikationens storartade uppsving under de tre
sista årtiondena har numera tillfört läkekonsten en
hel arsenal af mot den reumatiska febern verksamma
medel i salicylsyran och dess derivat eller kemiska
släktingar, de s. k. antireumatiska medlen. Att här
uppräkna alla användbara dylika preparat skulle bli
för vidlyftigt. Bland våra bästa medel är fortfarande
det ytterst populära, af Bayers farmaceutiska
fabrik i Tyskland införda, aspirinet eller
acetylsalicylsyran. Tekniska framsteg ha möjliggjort,
att dylika preparat numera kunna begagnas dels till
invärtes intagning, dels till perkutan användning
i form af i fett lösta salicylsyreestrar. Hvilket
medel, som vid den reumatiska febern bör anlitas,
måste läkaren bedöma, och medlet bör under sjukdomens
höjdstadium användas i tillräckligt kraftig dos. Att
man genom dylika medikament skulle framkalla hjärtfel,
hvarom somliga medikamentsfientliga personer äro
lifligt öfvertygade, beror på bristande uppfattning
af orsak och verkan. Säkert är emellertid, att man
med dylika medel ingalunda förmår hindra uppkomsten
af hjärtaffektioner. Långvarigt sängläge är alltid
nödvändigt vid den reumatiska febern. De angripna
lederna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
