Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reuterholm. 3. Gustaf Adolf R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf IILs tid var, att han 1787 blef ledamot af
Generaltulldirektionen). Särskildt eftersträfvade
R. hofkanslerssysslan efter M. Ramels utnämning till
riksråd 1786 och kunde aldrig glömma, att denna
önskan ej tillmötesgicks af konungen. Under dessa
förhållanden slöt han sig naturligtvis med ifver
till oppositionen mot Gustaf III, och förblindad af
sitt hat, såg han till en början i de revolutionära
teorierna ej en fara för aristokratien, utan blott
ett medel att bekämpa den svenske "tyrannen". Vid
riksdagarna spelade han dock ej någon framstående
roll. Visserligen "njöt" han 1789 "den äran" att jämte
åtskilliga andra adliga oppositionsmän bli arresterad
vid Förenings- och säkerhetsaktens framläggande; men
han fick tillbringa sin korta fängelsetid i sin vän
hertig Karls kabinett, och huru stor förbittring han
än enskildt visade öfver Förenings- och säkerhetsakten,
uppträdde han dock ej mot den vid riksdagen. Ja
samtiden ville t. o. m. veta, att det var han, som -
af egennytta eller fruktan - styrkte hertig Karl att
öfverge oppositionen och uttala sig till förmån för
denna lag. Efter 1789 års riksdag lämnade R. sitt
"olyckliga fädernesland", besökte Paris, där han blef
åsyna vittne till pöbeluttåget 5 och 6 okt. 1789,
Avignon, där han blef invigd i en illuminatordens
mysterier, och slutligen Rom. Återkommen 1790, föll
han i uppenbar onåd hos Gustaf III, som misstänkte
honom för förbindelser med den revolutionära
propagandan, och R. fann då för godt att 1791
åter företaga en utrikes resa, som ånyo förde
honom till Rom. Där mottog han underrättelsen om
Gustaf III:s mord, och nu hade omsider den stund
kommit, som skulle ge fullbordan åt hans ärelystna
drömmar. Sedan han 1782 upptagits i frimurarorden,
hade han nämligen vunnit ett oinskränkt välde öfver
Gustaf III:s lättledde och ärelystne broder hertig
Karl, förnämligast genom de mystiska tillställningar,
åt hvilka de i det hemliga ordensväsendets hägn
tillsammans öfverlämnade sig och hvilkas vanliga
innebörd var profetior om, att hertigen skulle bli
Sveriges räddare och regent. Detta förhållande blef
nu, då hertigen 1792 öfvertog förmyndarstyrelsen för
Gustaf IV Adolf, medlet att för några år göra R. till
herre öfver Sveriges öden. Redan sex dagar efter
konungens död hemkallade hertigen R. till sitt bistånd
och sände honom respengar. Före sin hemkomst, 3 juli
1792, blef R. öfverkammarherre hos änkedrottningen;
omedelbart efter densamma utnämndes han till president
i kammarrevisionen och ständig medlem af hertigens
konselj, hvars egentlige ledare han blef. 1793
förklarades han för "en af rikets herrar". R:s
öfvertagande af makten åtföljdes af de viktigaste
förändringar: utfärdandet af en ny tryckfrihetslag
(11 juli 1792), hvarigenom R. fick tillfälle att
på en gång lägga i dagen sin frisinthet och bryta
stafven öfver Gustaf III:s regeringsgrundsatser;
konungamördarnas benådning; "gustavianernas"
aflägsnande från den högre förvaltningen och
ersättande med medlemmar af oppositionen, samt
brytningen med Ryssland och närmandet till det
revolutionära Frankrike. Omkastningen i Sveriges
yttre politik synes dock mindre ha varit ett verk af
R. än af en annan hemlig ordensbroder, E. M. Staël
v. Holstein. Denne hade nämligen redan före R:s
återkomst förmått hertigen att öppna underhandling
med den franske agenten Verninac.
Ryktet härom synes ha varit det, som förmådde Katarina II
att söka hindra störtandet af gustavianerna, hvilka
höllo på Gustaf III:s förbund med Ryssland. Men
detta hennes tilltag att ställa sig emellan
R. och hans hämnd var antagligen orsaken till,
att han ej nöjde sig blott med öfvergifvandet
af Gustaf III:s krigsplaner mot Frankrike, utan
accepterade den af Staël v. Holstein inledda
"hattpolitiken" i förhoppning att i Frankrike få
ett stöd mot Katarinas inblandningsförsök och i
franska subsidier en ersättning för de ryska,
som genom brytningen med henne hotade att gå
(och verkligen gingo) förlorade. Möjligen ha äfven
egennyttiga motiv medverkat till, att R. öfvergaf sina
familjetraditioner rörande den yttre politiken. Då
Staël v. Holstein hösten 1792 afreste till Paris
för att bringa det franska förbundet till stånd,
hade han i uppdrag från "dem bland det svenska
kabinettets medlemmar, som skaffat öfvervikt åt det
franska förbundssystemet", att begära 1,200,000
livres, hvilka, som det hette, skulle användas till
att bearbeta sinnesstämningen i Sverige för detta
system. Men inom det svenska kabinettet var R. den
ende, som då utom hertigen kände till den franska
förbundsplanen. Af den begärda summan blefvo verkligen
300,000 livres utbetalda. 17 maj 1793 erhöll Staël
v. Holstein den franske utrikesministerns underskrift
på en defensiv- och subsidieallians, men sedan
Robespierre kommit till makten, vägrade den franska
regeringen att ratificera densamma. Dess i stället
framställda förslag om en neutralitetskonvention
(med subsidier) mellan Sverige och Frankrike var en
väsentlig orsak till det väpnade neutralitetsförbund,
som R. och Staël v. Holstein förmådde hertigen att
27 mars 1794 afsluta med Danmark. Men äfven denna
gång drog den franska regeringen sig tillbaka, och
så länge skräckväldet varade i Frankrike, blefvo
alla försök att därifrån erhålla det utlofvade
penningunderstödet fruktlösa. Upptäckten (dec. 1793)
af den s. k. Armfeltska sammansvärjningen ökade
R:s och Katarina II:s ömsesidiga fiendskap och kom
den förre att åter göra ett försök hos Frankrike,
sedan där mera ordnade förhållanden inträdt. 23
april 1795 erkändes den franska republiken, och
14 sept. s. å. afslöts med denna en allians, som
verkligen inbragte Sverige en subsidiesumma. Då
emellertid återstoden af de utlofvade subsidierna
uteblef och Katarina hotade med krig, vågade R. ej
längre trotsa henne, utan återupptog de försök han
redan förut under hand gjort att genom en förlofning
mellan den unge konungen och Katarinas sondotter
Alexandra vinna kejsarinnan. Själf medföljde R. på
den resa till Petersburg 1796, som skulle bringa
förlofningen till fullbordan, men som i stället
genom den unge konungens envishet ledde till dess
brytande. Att R. med afseende på den inre styrelsen
snart öfvergaf sina liberala åsikter (se Karl XIII)
och hänsynslöst begagnade sig af den envåldsmakt, för
hvars införande han så bittert klandrat Gustaf III,
har sin förklaring dels i hans despotiska skaplynne,
som, sedan han själf fått makten, ej tålde opposition
af andra, dels i hvad ofvan anförts om hans ställning
till franska revolutionens idéer. Det beryktade
suspensionsdekretet mot Svenska akademien (1795)
berodde till stor del på hans harm öfver, att han
själf ej blifvit invald i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
