Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reval (ry. Revel; Kolyvan; estn. Tallinna l. Tannilin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det hela förblefvo gällande. Det är härvid
tal endast om den egentliga, nedre staden; den
öfre, Domberget, var och förblef alltjämt under
landsherrens direkta förvaltning. Stadens råd blef
allt mäktigare gentemot både den kunglige fogden
och borgerskapet. Det rekryterade sig själft ur
stadens patriciska släkter; rådsherrarnas antal
uppgick vanligen till 24 (från 1550 till 14);
borgmästarna voro 4. Borgerskapets representation,
som sönderföll i tre gillen (utom de ofvannämnda "små"
också "det stora"), behöll städse medbestämmanderätt
vid viktigare afgöranden. I R. var Lybecks stadsrätt
gällande, och i civilmål kunde vädjas till Lybecks
råd, liksom R:s själft utgjorde öfverrätt för Narva
och Wesenberg. – R. ingick i det område, som Valdemar
Atterdag 1346 sålde till Tyska orden, och blef 1374
medlem af dennas livländska gren; genom särskilda
fördrag fick staden sin själfstyrelse erkänd och sitt
bidrag till landets försvar nedsatt. Endast vid anfall
mot Narvatrakten skulle den ställa upp knektar, men
till alla sjöexpeditioner skulle den bidraga med ett
fullrustadt skepp. I hansans följande krig med Danmark
deltog också R., däremot höll det sig så mycket som
möjligt utanför Tyska ordens krigsföretag. Dess
inbringande handel på Ryssland hotades genom
Novgorods kufvande (1478) af den moskovitiske
storfursten, som 1494 stängde det hanseatiska kontoret
i Novgorod och lade handen särskildt på revalska
köpmän och varor. R. bistod kraftigt ordensmästaren
Plettenberg i det 1501 utbrytande kriget mot Ryssland,
men först 1514 återställdes handelsförbindelsen
mellan de livländska städerna och Novgorod. Till
reformationens läror anslöt sig R. 1524, då en ny
kyrkoordning antogs; staden kom därvid i svåra tvister
med Estlands katolska adel, som för öfrigt länge
med missnöje sett sina förlupna bönder söka skydd
i R. Vid ryssarnas anfall på Livland (från 1558)
såg sig R. om efter hjälp, närmast Danmarks, medan
åter hertig Johan från Finland ifrigt verkade för
Sveriges intressen. Borgerskapet mer än rådet var för
en anslutning till Sverige, och i juni 1561 hyllade
R. jämte adeln i Harrien och Wierland Erik XIV och
Sveriges krona som sin öfverherre; stadens privilegier
och författning lämnades orubbade. R. lyckades utverka
ett kungligt förbud mot sjöfarten på Narva (1562),
förnyadt af Johan III, men slitningar mellan stad och
landsherre uteblefvo icke alldeles; bl. a. sökte
Erik förgäfves genomdrifva en ny formulering
af trohetseden. Trots lockelser från olika håll
höll R. troget fast vid Sveriges krona. Indragen
i Johan III:s krig mot Ryssland, belägrades staden
aug. 1570-mars 1571 af 18,000 ryssar och livländare
under hertig Magnus, hvarvid dess egen besättning,
en värfvad truppstyrka om 300-400 man, understöddes
af den till minst 1,000 man uppgående svenska
besättningen. Jan.-mars 1577 belägrades R. på nytt
af ryssarna. 1581 kunde den hylla Pontus De la Gardie
som Estlands befriare. Förhållandet till konungen var
tidtals spändt; staden aflade trohetsed först 1573;
Johan ville afskaffa vädjandet i civilmål till Lybecks
råd, men genomdref först 1584 sin vilja. Striden
mellan Sigismund och hertig Karl bragte R. i en svår
ställning; staden manades att förena sig med Sveriges
ständer om Söderköpings och Arboga
beslut, men ställde sig afvisande; först 1600 hyllade
den Karl. Denne sökte från början förmå R. jämte
Estlands adel att deltaga i de svenska riksdagarna,
men mötte ett segt motstånd. Lika ovillig ställde
sig staden mot hans senare förslag, att den skulle
införa svensk lag, tillåta insättandet af en kunglig
borggrefve och utträda ur hansan; därtill kommo
också tvister om tullen. En kunglig beskickning
till R. 1609, i hvilken Axel Oxenstierna deltog,
förmådde ej bryta stadens motstånd. Gustaf Adolf
gynnade på allt sätt R:s handel, men fordrade i
utbyte 1626 "den lilla tullens" införande; vid ett
personligt möte genomdref han också detta. Genom
hans förmedling omdanades 1630 Mikaelsklostret,
länge ett tvistefrö mellan stad och adel, till
ett för båda gemensamt gymnasium. Men då han
ville låta Rudbeckius utsträcka den livländska
kyrkovisitationen också till R., häfdade staden sin
urgamla biskopsmyndighet. R:s historia upptages i det
följande till god del af fortsatta tvister mellan stad
och adel, mellan gillen och råd och mellan gillena
inbördes; den svenska regeringen blef ständigt
skiljedomare. Med Karl XI kom för R. en kritisk
period; liksom det kungliga enväldet sönderbröt
Livlands författning, antastade det på mångahanda
sätt R:s senast 1675 bekräftade privilegier. Tanken
på en kunglig borggrefve upptogs, i det att 1687
en justitieborgmästare tillsattes; han hade att i
rådet bevaka konungens rätt. 1686 års kyrkolag fick
gällande kraft också i R., rådets biskopsmyndighet
upphäfdes, staden införlifvades i kyrkligt afseende
med det estländska stiftet. För öfrigt drabbades
också R. af reduktionens godsräfst. Karl XII:s
regering medförde för R. stora kontributioner och
1710 det svenska väldets fall. Staden belägrades af
ryssarna under general Bauer och kapitulerade 29
sept.; den tillförsäkrades därvid skydd för sina
privilegier, särskildt också med afseende på den
lutherska kyrkan och det tyska språket. Ett 1711 på
svenskt håll väckt förslag att söka återtaga R. ledde
ej till något resultat. Litt.: E. v. Nottbeck och
W. Neumann, "Geschichte und kunstdenkmäler der
stadt Reval", I (2 bd, 1904; innehåller äfven en
historisk öfversikt "Reval unter der russischen
herrschaft").
H. A-t.
Reval som fästning. På 1560-talet blef Anders målare
(se Anders Larsson) byggmästare i R. och började genast
förstärka slottets och stadens från Erik Menveds dagar härstammande
befästningar enligt egna desseiner. 1569 utfördes
ytterligare befästningsarbeten. Det ålåg R:s borgare
att sörja för sin stads försvar och befästningarnas
vidmakthållande; slottsbefästningen underhölls däremot
af kronan. Från 1586 förstärktes R:s befästningar med
längre och kortare afbrott till 1609, då de voro i
"god defension", men underhöllos sedan så dåligt,
att ombyggnadsarbeten enligt af Örnehufwudh uppgjord
dessein måste påbörjas 1635. De afstannade dock snart,
och när ryska kriget 1656 utbröt, var R. därför
i mycket dåligt försvarsstånd. Från 1663 utfördes
sedan en del arbeten enligt af Wärnschiöldh redan 1651
utarbetad dessein, 1671 uppgjorde Jacob Stahl, 1675
von Campenhausen och 1676 Dahlbergh nya desseiner,
och enligt den sistnämndes började 1677 arbetas
vid slottet och 1682 kring staden. I allt skulle 11
bastioner och 7 raveliner byggas, men arbetena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
