Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rhodos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
("sex-stadsförbundet"). På 400- och 300-talen f. Kr. var R. tidtals
upptaget i Atens vapenförbund, men i likhet med många
andra grekiska stater företer det stor omväxling i
såväl utrikes som inrikes politik, allteftersom det
aristokratiska eller det demokratiska partiet satt vid styret.
Väsentligt främjades
dess välstånd och makt genom en 408 (eller 407)
f. Kr. genomförd sammanslutning af de tre städerna
Lindos, Ialysos och Kameiros till en statsenhet med
en gemensam nyanlagd hufvudstad på öns nordöstra mot
fastlandet vända spets. Denna stad, som äfven hette
Rhodos, hade en praktfull amfiteatralisk belägenhet
efter en af arkitekten Hippodamos konstnärligt ordnad
stadsplan och egde två rymliga, delvis genom väldiga
dammbyggnader åstadkomna hamnar. Den utvecklade sig
snart till en sjö- och handelsstad af första rang,
därvid gynnad af sitt fördelaktiga läge på gränsen
mellan Öster- och Västerland. Alexander den store
tvang staden att mottaga en macedonisk besättning,
men efter konungens död (323 f. Kr.) befriade den
sig åter, försvarade sig lyckligt mot Demetrios
Poliorketes (304 f. Kr.) och lyckades i allmänhet
att upprätthålla en aktad neutralitet i förhållande
till de krigförande stormakterna. På 200-talet
f. Kr. nådde den rhodiska statens välstånd och makt
sin högsta blomstring. Dess välde utsträcktes äfven
öfver en del af Karien och Lycien; dess flotta var den
förnämsta inom den hellenska världen, dess sjörätt
vann internationell giltighet och upptogs äfven
af romarna (se Lex 31, sp. 327). Äfven vetenskap
och konst egde på R. en mängd idkare. En rhodisk
talarskola egde länge en blomstrande tillvaro, och
bland dennas representanter märkas såväl skalden och
grammatikern Apollonios, med tillnamnet Rhodiern (se
Apollonios 2), som talaren Apollonios Molon,
Ciceros samtida och lärare. Den ofta upprepade
notisen, att denna talarskola grundlagts af den från
Aten landsflyktige talaren Aischines (se d. o. 1)
är säkerligen en senare uppfinning. Den stoiske
filosofen Panaitios var född på Rhodos. Äfven fanns
där en berömd bildhuggarskola, som företrädesvis
synes ha egnat sig åt kolossalplastiken. Till
dess mest berömda alster hörde Laokoongruppen
(se Agesandros), Farnesiske tjuren (se Farnesiska
konstverk) och den vid hamnen uppställda kolossalbild
af solguden (Helios), öns och stadens skyddsgud,
hvilken under namn af kolossen på Rhodos (se d. o.) beundrades som ett af "världens sju
underverk". Då romarna började göra sitt inflytande
gällande i Orienten, stodo rhodierna i allmänhet
på deras sida som trogna bundsförvanter, särskildt
i krigen mot Antiochos III i Syrien och Prusias
i Bitynien, och belönades därför med utvidgade
besittningar på Mindre Asiens fastland (189 f. Kr.), hvilka de
dock snart (168 f. Kr.) miste. Till namnet bibehöll
R. sin själfständighet ända till 44 e. Kr., då det
införlifvades med den romerska provinsen Asia. Af
kejsar Diocletianus gjordes det till hufvudort i
den nybildade Provincia Insularum (Öprovinsen). 661
(eller något föregående år) eröfrades ön af araberna
under kalifen Muavija, men kom under korstågen
ånyo i de kristnes händer och eröfrades 1309 af
johannitriddarna, som slogo sig ned på R. och med
anledning däraf fingo namnet rhodiser-riddare. Från
deras tid finnas i behåll betydande fästningsverk
och andra byggnader, bl. a. ett flertal sedermera
till moskéer förvandlade kyrkor, och vid hufvudgatan
i staden R. (den s. k. "Riddargatan") äro ännu
många gamla hus smyckade med johanniternas kors och
vapensköldar. Efter att flera gånger glänsande ha
försvarat sig mot turkarna nödgades de i dec. 1522
efter 6 månaders motstånd att åt Soliman den stores
general, Kassim pascha, uppge staden, kristenhetens
sista bålverk i Österlandet. Sedan denna tid tillhör
R. det turkiska riket och utgör f. n. en del af
vilajetet Djesairi-Bahri-Sefid ("det hvita hafvets
öar"). Under italiensk-turkiska kriget tog italienske
generalen d’Ameglio 4 maj 1912 R. i besittning
och upprättade där italiensk förvaltning. I freden
i Ouchy-Lausanne (15 okt. s. å.) aftalades om de
italienska truppernas återkallande från Egeiska
hafvets öar liksom om de turkiskas från Tripolis
och Cyrenaika, men hittills (aug. 1915) har Italien,
alltjämt under förebärande af att Turkiet ej uppfyllt
sina fördragsförpliktelser, underlåtit att
återkalla sina trupper och göra slut på den
"provisoriska" ockupationen af R. och kringliggande
öar. – På 1400-1600-talen blomstrade på R. en
konstnärligt bedrifven fajanstillverkning, hvars
Fig. 1. Hellenisk guldstater från Rhodos (med Apollonhufvud på aversen).
Fig. 2. Fågelperspektiv af Rhodos
(efter Winterfelds arbete om Johannitorden, 1859).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
