- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
177-178

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richelieu. 1. Armand Jean du Plessis - Richelieu. 2. Louis François Armand du Plessis de Vignerod, hertig af R. - Richelieu. 3. Armand du Plessis, hertig af R.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en af Frankrikes största statsmän. Med en målmedveten
energi, som aldrig bröts af den ohälsa, med hvilken
han hela sitt lif kämpade, och en outtröttlig
arbetsförmåga, fullföljde han de mål han uppställt
för sig: Frankrikes styrka genom konungadömets
häfdande inåt och det spanska öfverväldets bekämpande
utåt. Men utan att någonsin förlora dessa mål ur sikte
omfattade han, utprägladt praktisk till sin läggning,
med intresse de minsta detaljer i förvaltningen. -
R. författade ett antal teologiska arbeten; hans
förnämsta insats i litteraturhistorien är dock Franska
akademiens instiftande (1635). - Såväl hertigtiteln
som sina gods lämnade R. åt sin systersons son, Armand
Jean de Vignerod
, som blef stamfader för hertigarna
af Richelieu. Sitt palats i Paris, Palais-Royal,
testamenterade han åt konungen. - En hufvudkälla
för R:s historia äro hans "memoarer" (för 1610-38),
af hvilka dock blott en del är författad af honom
själf, medan den andra utgör en under hans inseende
verkställd resumé öfver den yttre och inre politiken
1624-38. Äktheten af de aktstycken, som, första
gången 1688, utgåfvos under titel af R:s Testament
politique
, är åtminstone delvis omstridd. R:s Lettres,
instructions diplomatiques et papiers d’État
ha
utgetts af Avenel i 8 dlr (1853-77). Biografier
öfver R. finnas af bl. a. Aubery (1660), Jay (1816),
Martineau (1865), Lodge (1896), Perkins (1900)
och Roca (1906). Hanotaux’ stort anlagda biografi
har (2 dlr, 1893-1903) nått till 1624. Se vidare
Topin, "Louis XIII et R." (1877), Avenel, "R. et la
monarchie absolue" (4 dlr, 1884-90), och Lavisse,
"Histoire de France" (VI: 2, af Mariéjol, 1905) med
många litteraturhänvisningar. Hufvudverket om R:s
utrikespolitik är Fagniez, "Le pére Joseph et R." (2
dlr, 1894).

illustration placeholder


2. Louis François Armand du Plessis de Vignerod,
hertig af R., den föregåendes systersons sonson,
f. 13 mars 1696, d. 8 aug. 1788, kom redan som barn
till hofvet. Han hängaf sig här utan hejd åt galanta
äfventyr, som två gånger bragte honom på Bastiljen;
samma öde rönte han 1719 för sin obetänksamma
delaktighet i Cellamares sammansvärjning. 1725
sändes han som ambassadör till Wien, där han icke
utan framgång motarbetade det spanska inflytandet. I
Polska tronföljdskriget visade han mycken personlig
tapperhet. Återkommen till hofvet, kastade han sig med
lif och själ in i intrigerna där. Han vann småningom
konungens förtroende och gjorde sig förtjänt af
det genom den duglighet han visade som guvernör i
Languedoc. Genom hertiginnan af Chateauroux, som
R. 1742 förhjälpte till ställningen som erkänd
kunglig mätress, blef han för en tid en af hofvets
inflytelserikaste personligheter. Han förmådde
konungen att gå i fält mot österrikarna, åtföljde
honom som adjutant och bidrog genom beslutsamhet
och djärfhet till segern vid Fontenoy (1745). Belönad
för sina förtjänster med marskalksstafven (1748),
återvände han efter fredsslutet till Paris; han
slöt sig nu till madame de Pompadours parti. - Då
kriget med England började, lyckades R. genom en
djärf kupp sätta sig i besittning af ön Menorca
(1756); som befälhafvare för den franska armén
i Nord-Tyskland följande år vann han militära
framgångar, men omintetgjorde dem genom det
ofördelaktiga stilleståndet i Kloster-Zeven (1757)
och den dåliga manstukt han upprätthöll bland sina
trupper; då stilleståndet uppsagts, nödgades han
retirera och afsattes 1758 för att sedan icke mera
användas i fält. Genom de plundringar, som han
tillåtit armén i Hannover, hade han förspillt den
popularitet segern 1756 förskaffat honom; folket i
Paris gaf honom öknamnet "père la maraude". Återstoden
af sitt lif delade han mellan sina plikter som
guvernör i Guyenne och hoflifvet. R. var en af
de mest utpräglade representanterna för 1700-talets
Frankrike. Utan spår af moraliska principer, ytlig,
lättsinnig och flärdfull, gick han h. o. h. upp i
hoflifvets intriger; hans otaliga kärleksäfventyr,
som sträckte sig ända till hans höga ålderdom,
ha utsmyckats af traditionen och blifvit ordspråk
i Frankrike. Som militär visade han ej egentligen
duglighet, men en ridderlig djärfhet, som ej sällan
belönades med framgång. R. var tre gånger gift; i sitt
andra gifte (med en prinsessa af huset Guise) hade han
en son och en dotter, den berömda grefvinnan Egmont
(se d. o.). - R:s Mémoires, utg. 1790-91 af Soulavie
(4 bd), äro understuckna; se vidare Capefigue,
"Le maréchal de R." (1857), Rulhière, "Anecdotes
sur le maréchal de R." (1890), och Williams, "The
fascinating duc de R." (1910).

illustration placeholder


3. Armand du Plessis, hertig af R., den föregåendes
sonson, fransk statsman, f. 25 sept. 1766 i Paris,
d. där 17 maj 1822, emigrerade 1790 från Frankrike och
begaf sig till Ryssland, där han erhöll anställning
i armén, utmärkte sig under kriget mot turkarna
vid stormningen af Ismail (1790) och avancerade
till general. Alexander I utnämnde honom 1803 till
generalguvernör öfver Odessa (där 1828 hans staty
restes). Som sådan utmärkte R. sig i hög grad och
vann Alexanders vänskap och gunst. Han återvände
1814 till Frankrike och
följde under de "hundra dagarna" 1815 Ludvig XVIII
till Gent. Efter slaget vid Waterloo och de allierade
truppernas andra intåg i Paris ansågs R. vara rätte
mannen att af sin vän kejsar Alexander utverka så
billiga fredsvillkor som möjligt. Han utnämndes därför
af Ludvig XVIII 27 sept.
1815 till utrikes- och statsminister. Genom
sitt inflytande hos Alexander lyckades R. i det
fredsfördrag med de allierade makterna, hvilket
afslöts i Paris 20 nov. 1815, utverka vida billigare
fredsvillkor, än man kunnat vänta. I den inre
politiken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free