Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richert. 1. Johan Gabriel R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han så mycket större förtroende hos hans efterträdare,
hvilken som kronprins haft R. till lärare i sina
statsvetenskapliga studier och var en varm anhängare
af hans liberala lagstiftningsprinciper. Omedelbart
efter sitt trontillträde sökte Oskar I förmå R. att
bli statsråd. Men denne tillbakavisade äfven detta
anbud. Däremot mottog han nu plats i lagberedningen,
och vid 1844 års riksdag framlade regeringen ett på
dennas och lagkommitténs arbete grundadt förslag till
strafflag och lag om fängelsestraff. Då ständerna ej
medhunno en fullständig granskning däraf, sökte konung
Oskar förmå dem att afge en förklaring om gillande
af förslagens hufvudgrunder, och en sådan beslöts
också af tre stånd, hvarvid adelns bifall till ej
ringa del torde ha berott på hoppet att genom detta
tillmötesgående förmå konungen att vägra sanktion på
ett motionsvis ur lagkommitténs civillagsförslag
utbrutet och af tre stånd antaget förslag om lika
arfsrätt för söner och döttrar. Konungen sanktionerade
det emellertid, därvid utan tvifvel väsentligen
påverkad af R. Därmed hade en af de idéer, för
hvilka denne ifrat i lagkommittén, afgått med seger,
men samma omedelbara framgång rönte ej hans öfriga
arbeten på lagstiftningsreformen. Vid 1847 års
riksdag afslogo adel och präster (trots den gillande
principförklaringen) de af regeringen ånyo framlagda
straff- och fängelselagsförslagen och beslöto
i stället med anslutning till en reservation af
lagutskottets ordförande grefve Sparre ett uttalande
för ett blott partiellt reformarbete; de två andra
stånden hunno ej under riksdagen slutbehandla
ärendet, och förslagen voro sålunda fallna. I
enlighet med deras humanitära principer genomfördes
dock under de följande åren åtskilliga reformer,
men först omkr. en månad efter R:s död utfärdades
1864 års i hufvudsak på dessa principer byggda
strafflag. Han hade dock fått upplefva dess antagande
af riksdagen 1862-63, hvars lagutskott sände
honom en hyllningsskrifvelse. Sedan lagberedningen
aflämnat strafflagsförslagen, upplöstes den 1845, men
samtidigt tillsattes en ny lagberedning för revidering
af civillags- och rättegångsordningsförslagen, och
äfven däri fick R. plats. Dess arbeten afslutades
1851. På grundvalen af dem har ingen genomgripande
förändring af rättegångsväsendet kommit till stånd;
ej heller ha de ledt till, att de civilrättsliga
balkarna i 1734 års lag utbytts mot en ny civillag,
men genom en mängd partiella reformer har dock
vår privaträtt i mycket ombildats i enlighet med
R:s idéer, hvilkas ledande grundtanke var dels
upphäfvande af skillnaden mellan lands- och stadsrätt,
dels den liberalistiska laisser-aller-principens
och individualismens tillämpning på familje- och
egendomsförhållanden. Att detta betingats af tidens
sociala utveckling, är onekligt, och med rätta har
därför "R:s och hans medhjälpares lifsgärning"
sammanställts med "det storslagna lagarbete, som
utfördes under lands- och stadslagens revision och
sammanfattande 1686-1736". Huruvida ej reformarbetet
bort ske i mera positiv riktning (med afseende
på bördsrätt, se d. o., var detta till en början
också R:s mening), är ett spörsmål, som i vår tid
blifvit aktuellt genom bondeklassens försvagande,
sedan den gamla släktjordslagstiftningen utan vidare
slopades. Vid nya lagberedningens
upplösning 1851 återvände R. till sin domsaga. En vid
riksdagen s. å. väckt motion, att den pension
han sedan 1834 uppburit för sitt deltagande i
lagkommittén, skulle höjas, lyckades hans konservativa
motståndare få förkastad, men 1856 års riksdag
beviljade med anledning af då framställda motioner
förhöjningen, så att han sedan till sin död uppbar en
årlig pension af 3,000 rdr rmt. Sin domsaga behöll han
till sin död, men sedan 1862 bodde han om vintrarna
i Göteborg. Regeringen ville som ett erkännande af
hans förtjänster låta hans änka behålla pensionen,
och 1866 gaf riksdagen sitt samtycke därtill, dock med
beloppets nedsättning för framtiden till 2,000 rdr.
Äfven i politiskt hänseende var R. den svenska
liberalismens förnämste märkesman, ehuru
ståndsförfattningen och hans egen obenägenhet för
offentligt framträdande hindrade honom att verka som
praktisk statsman. Trots allt liberalt ifrande mot
kungligt allenastyrande gällde striden mellan tidens
liberalism och konservatism i Sverige med dess af
ingen antastade konstitutionalism (se d. o.) ej
frågan om envälde, utan om parlamentarism (se d. o.,
sp. 128), byråkratism och korporationsväsen. Det
sistnämnda stred emot den liberala individualismen,
som ej ville veta af några mellanbildningar mellan
individerna och den som blott ett aggregat af sådana
uppfattade staten, under det att "den historiska
skolans" konservatism i enlighet med sin organiska
uppfattning af statslifvet ansåg mellanbildningar
nödvändiga och - med mindre skäl - höll just på de
befintliga. Denna motsats fick särskild betydelse
genom sitt sammanhang med det stora liberala
önskemålet: afskaffandet af ståndskorporationerna
som grund för riksdagens sammansättning, och
därför blef den strid, hvari R. invecklades om
universitetskorporationernas jurisdiktion, ett af
de märkligaste momenten i striden hos oss mellan
liberalism och konservatism. Som ledamot af en för
utredning af ifrågavarande jurisdiktion tillsatt
kommitté hade R. nämligen författat ett mot den
akademiska jurisdiktionen riktadt utlåtande af
1820, och då detta blef utsatt för skarp kritik från
Uppsala universitet, utgaf han anonymt 1822 "Ett och
annat om corporationer, privilegier, nämd i domstolar
etc. etc. etc. i anledning af Consistorii academici i
Upsala betänkande om den academiska jurisdictionen",
hvilken skrift utgör den dåtida svenska liberalismens
enda egentliga försök att vetenskapligt motivera
sina doktriner och framkallade de ej mindre
ryktbara motskrifterna af Geijer och Biberg, "Nytt
’ett och annat’ i anledning af frågan om akademiska
jurisdiktionen" och "Om falsk och sann liberalism". De
politiska konsekvenserna af sin här häfdade
grundåskådning drog R., då han 1830 tillsammans med
Anckarsvärd (se d. o. 2, sp. 927) utgaf ett Förslag
till nationalrepresentation. Det tillfälle att verka
för dettas realiserande, som yppade sig för honom,
då 1840 års radikala konstitutionsutskott önskade
honom till sekreterare, begagnade han dock ej, utan
afslog äfven detta anbud. Frånsedt skriften om den
akademiska jurisdiktionen och representationsförslaget
var det genom personlig inverkan, framför allt genom
brefväxling, som R. blef den svenska politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
