Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Richter, Jeremias Benjamin
- Richter, Johann Paul Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af olika syror, som neutralisera en viss mängd
af en bas, äfven neutralisera en viss mängd af
en annan bas. Vidare insåg R., att oxidernas
neutralisationsförmåga är beroende af deras
syrehalt, så att ju större mängd syre en oxid
innehåller, dess mindre viktskvantitet af oxiden
fordras för att neutralisera en syra. R. använde
med förkärlek matematiska synpunkter i kemien,
hvilken han betraktade som en gren af den tillämpade
matematiken. Som motto för sina stökiometriska
skrifter har han satt orden i Vishetens bok
(kap. 11 v. 21): "Gud har ordnat allt efter mått,
tal och vikt". R:s arbeten voro af stor betydelse
för utvecklingen af läran om de s. k. bestämda
proportionerna, men förbisågos af samtiden, dels
emedan R:s framställningssätt var i hög grad oklart
och svårfattligt, dels emedan samtidens intresse
upptogs af Lavoisiers reform. Först 33 år efter R:s
död blefvo hans stora förtjänster om utredningen af
de kemiska grundbegreppen klargjorda af den ryske
kemisten G. H. Hess. R., som ständigt lefde i trånga
förhållanden, förfärdigade och sålde själf areometrar
och alkoholometrar, hvilka länge stodo högt i anseende
för sin noggrannhet. R:s förnämsta arbeten äro:
Stöchiometrie oder messkunst chymischer elemente (1792–94) och
Ueber die neueren gegenstände in der chemie (11 bd, 1792–1802).
De flesta af hans öfriga arbeten äro offentliggjorda
i Gehlens "Journal" och i Crells "Annalen".
P. T. C. (K. A. V–g.)
Richter, Johann Paul Friedrich, tysk författare, känd under
namnet Jean Paul, f. 21 mars 1763 i den bajerska
småstaden Wunsiedel, d. 14 nov. 1825 i Bayreuth,
 |
| |
uppväxte som son till en fattig lärare och organist
i en landtlig nejd, där intryck af naturens fägring
och ett idylliskt lifs lycka outplånligt inristades i
hans sinne. På gymnasiet utbildade han sig i deistiskt
fritänkeri, och då han 1781 blifvit student i Leipzig,
kastade han sig ifrigt öfver humanistiska ämnen,
läste alla slags arbeten, äfven naturvetenskapliga,
samt fyllde digra anteckningsböcker med utdrag och
notiser därur, hvilka han sedermera till öfverflöd
inströdde i sina skrifter. Efter faderns död råkade
han i ekonomiskt trångmål, som han fåfängt sökte
rädda sig ur genom författarskap. 1784 måste han
snöpligen bege sig hem till sin moders stuga, där
han tillbragte ett par år i djupt armod, men med
glad förtröstan fortsatte sitt författarskap. Han
tog 1787 tjänst som informator och skref uppsatser
i tidskrifter. Men först sedan han 1790 fått en
angenämare privatlärarplats samt omhuldats af varm
vänskap, slogo hans bästa gåfvor ut i blom, och med
en följd romaner framstod han som en af tidens mera
bemärkta författare. På inbjudan i bref från en
beundrande kvinna gästade R. 1796 Weimar, där han
fängslades af den lidelsefulla Charlotte von Kalb,
som just var den pseudonyma inbjudarinnan,
och knöt vänskap med Herder. En formlig
Jean-Paul-dyrkan var snart gängse, och endast Goethe
och Schiller iakttogo kyla. R. kom i nära förhållande
till flera svärmiska, begåfvade kvinnor, och ännu
långt senare var kvinnovärlden hänryckt i honom och
hans böcker. Sedan han i Berlin funnit en förträfflig
maka, tog han 1801 sin bostad i Meiningen, 1803 i
Koburg och 1804 för beständigt i Bayreuth, alltjämt
outtröttligt verksam med sin penna. R:s staty (af
Schwanthaler) restes där 1841.
Jean Pauls första utgifna arbete var
Grönländische prozesse (1783),
en ändlös väfnad af bilder och kärft satiriska
utfall, röjande inverkan från Pope och Swift samt
tyskarna Hippel och Liscow. I Auswahl aus des
Teufels papieren (1789) stegrar han än mera den
sarkastiska skärpan. Båda blefvo ouppmärksammade. I
den ofullbordade pedagogiska romanen Die unsichtbare
loge (1793) är redan bitterheten öfvervunnen och
den känslosamma humorn härskande. Hans nästa,
stora roman, Hesperus (1795), som grundlade hans
världsrykte, är rik på glansfulla naturtaflor
samt på denna smältande vekhet och känslosalighet,
som kunde skänka honom utmärkt sköna ingifvelser,
men oftare borttog all sinnlig friskhet från
skildringen. Fulländade i sin art äro den glada,
genomälskliga skolmästaridyllen Leben des Quintus
Fixlein (1795) och prästgårdsidyllen Der jubelsenior
(1797). Romanen Blumen-, frucht- und dornenstücke,
oder ehestand, tod und hochzeit des armenadvokaten
Siebenkäs (1796), som halft tragiskt framställer
en snillrik människas strid mot kälkborgerlig
inskränkthet, bjuder en förträfflig karaktärsteckning
(Siebenkäs själf, Leibgeber) och ett genremåleri af
holländskt tycke. Högst når Jean Paul i romanen Titan
(1800–03; svensk öfv. 1827–29), i hvilken han vill
visa, hur all genialisk förhäfvelse och tygellöshet
leda till fördärf, huru endast ett verksamt och
måttfullt lif är eftersträfvansvärdt. Klart och
storslaget tecknade kontrastkaraktärer, gripande
sköna enskildheter och en hos Jean Paul ovanlig
objektivitet prägla detta arbete. Värdigt vid dess
sida står den i tonen glädtiga romanen Flegeljahre
(1804), hvari han med frisk åskådlighet återger
sitt eget väsens två grunddrag i skepnad af den
ideale svärmaren Walt och hans käckt humoristiske
tvillingbroder Vult. Mindre betydelse ega hans senare
berättelser, bland hvilka märkas den uppsluppet
komiska Dr. Katzenbergers badereise (1809),
den idyllisk-satiriska biografien Leben Fibels
(1812), afsedd att ådagalägga fantasilifvets faror,
och Der komet (1820–22), ett fantastiskt alster. –
Den estetiska vetenskapen och särskildt forskningen
öfver det komiskas väsen har Jean Paul riktat med ett
bidrag af varaktigt värde, Vorschule der aesthetik
(1804; 2:a uppl. 1813), utmärkt för själfständigt
omdöme och de anderikaste iakttagelser, men hållen
i en allt annat än vetenskaplig stil. I Clavis
Fichtiana (1800) angrep han obarmhärtigt Fichtes
transcendentalfilosofi; i de upphöjda skrifterna
Das Kampaner thal (1798) och Selina (1827) häfdade
han varmt idén om själens odödlighet, och i Levana
oder erziehlehre (1807; ny uppl. 1814) meddelade han
sin uppfostringslära. Jean Pauls manliga tänkesätt
yppade sig icke minst i det modiga försvaret för
tryckfriheten (Freiheitsbüchlein, 1805) och i
en trofast,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfcc/0114.html
