Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riemann, Karl Wilhelm Julius Hugo - Riemannska funktionsteorien. Se Riemann, G. F. B. - Riemenschmied, Richard - Riemenschneider, Tilmann - Riemer, Friedrich Wilhelm - Rien, pseudonym. Se Wahlenberg, A. M. L. - Rienzi l. Rienzo, Niccolo di, kallad Cola di R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han utgifvit samlade i Präludien und studien
(3 bd, 1895-1901). Han har ytterligare skrifvit
en kommentar öfver Beethovens stråkkvartetter
(1910) samt framdragit och utgifvit flera äldre
tonverk, bl. a. Mannheim-skolans. R. har äfven varit
verksam som tonsättare, med pianoetyder, sonatiner,
kammarmusikverk, sånger för en röst och körsånger.
A. L.*
E. F-t.
Riemannska funktionsteorien [rim-], mat. Se
Riemann, G. F. B.
Riemenschmied [rimenJmit], Richard, tysk målare
och arkitekt, f. 1868, studerade vid akademien
i München, började som målare (Gud skapar Eden,
Dresdengalleriet, en färgstark och älskvärd sagobild
med dithörande reliefer på ramen, Idyll, Vid Lechs
källa m. fl.), öfvergick sedan till arkitekturen och
blef en af den moderna rörelsens målsmän. Han lade
i första rummet an på konstruktionen, på starka,
fasta former af puritansk nykterhet. Bland af
honom utförda byggnader äro privathus och komplex i
Duisburg och Ulm, Theater des Westens i Berlin och
Schauspielhaus i München. Äfven hans rumsinredningar
ha väckt uppseende och diskussion. R. blef 1912
direktör för Kunstgewerbeschule i München.
G-g N.
Riemenschneider [rimenJnajder], Tilmann, tysk
bildhuggare, f. på 1460-talet i Osterode i Harz,
d. 1531, blef 1495 borgare i Würzburg, där han
blifvit upptagen i Lukasgillet 1483, kom 1504 in
i rådet och valdes 1520 till borgmästare. Men på
grund af sitt deltagande i den religiösa striden,
där de påflige segrade, utstöttes han jämte
sina meningsfränder ur rådet och förde sedan ett
tillbakadraget lif. R. arbetade mest i sten och
framställde figurer, som väl icke hade den samtida
Nürnbergsskolans kraft, men egde mycken innerlighet i
uttrycket. Han lyckades bättre i lugna än i dramatiska
bilder. Af hans arbeten märkas Adam och Eva (1490,
å Vårfrukyrkans i Würzburg södra portal), bägge
något stela i sin nakenhet, men med vackra hufvud,
särskildt Adams, hvilket anses som en af den dåtida
tyska konstens mest inspirerade skapelser, vidare
Jesus, Johannes döparen och apostlarna utanpå samma
kyrka, en Madonna med barnet i kroppsstorlek (1493,
i Neumünsterkirche och flera senare). Bland af
R. utförda grafmonument äro ett öfver biskop R. von
Scherenberg (i sandsten, efter 1495) och ett öfver
biskop L. von Bibra (efter 1519, i röd marmor, båda
i Würzburgs domkyrka - det sistnämnda är hållet
i renässansstil med nakna genier o. d.; de båda
biskoparnas ansikten äro utförda med stark realism
och gripande känsla). Mellan dessa båda minnesmärken
kommer monumentet öfver Henrik II och hans gemål
i domkyrkan i Bamberg (fullbordadt 1513) med
kejsarparets gestalter och ideellt hållna, älskvärdt
berättande skildringar i relief ur deras lefnad
på monumentets nedre del. R. utförde 4 dramatiskt
hållna framställningar af Sorgen omkring den döde
Kristus, träskulptur som Madonna stående på månskifvan
(Volkach am Main) och äfven hela flygelaltaren. Han
hade en stor verkstad, ur hvilken en mängd arbeten
utgick. Alster af R:s konst ses i Germanisches
museum i Nürnberg, Nationalmuseum i München,
Städelska institutet i Frankfurt, i
kyrkor i Rotenburg m. fl. Se monografier af L. Becker
(1849), Weber (1888), Streit (s. å.) och E. Tönnies
(1900).
C. R. N. (G-g N.)
Riemer [rim-], Friedrich Wilhelm, tysk lärd,
f. 1774 i Glatz, d. 1845 i Weimar, bodde 1803-12 hos
Goethe som informator och sekreterare, vardt 1837
överbibliotekarie i Weimar. R. författade lexika och
dikter; hans viktigaste arbete är likväl Mitteilungen
über Goethe (2 bd, 1841). Ur hans brefväxlingar
offentliggjordes 1846 "Briefe von und an Goethe"
(1846) och brefven till familjen Frommann 1892
(Aus dem Goethehause).
Rien [riä’], pseudonym. Se Wahlenberg, A. M. L.
Rienzi [rie’ntsi] l. Rienzo, Niccolo di, kallad
Cola di R. (d. v. s. Nikolaus, Laurentius’ son),
romersk folkledare, var son till en krögare vid namn
Lorenzo Gabrini och en tvätterska i Rom och föddes
omkr. 1313. Sina lysande anlag egnade han åt studier i
det gamla Roms historia. Bröderna Gracchus, de berömde
romerske folktribunerna, blefvo hans hjältar, och
bekantskapen med Petrarca, vid dennes skaldekröning
1341, gaf ökad näring åt R:s svärmerier att vilja
likna forntidens stora män. Han ville upprätta Rom ur
dess förfall till en början genom att göra slut på den
öfvermodiga adelns inflytande och våldsamma framfart
i den af påfven öfvergifna staden. 1343 sändes han
af folket till påfven Klemens VI, som då residerade i
Avignon, för att söka utverka påfvens återflyttning
till Rom, och vann därvid dennes gunst. 20 maj 1347
kände R. sig nog stark att skrida till handling
och proklamerade i en till Kapitolium sammankallad
folkförsamling nya former för stadsstyrelsen. Inom
få dagar var adelsväldet i Rom brutet, ordning och
säkerhet tryggade. R. stod i spetsen för stadens
styrelse som "folktribun" och "rector" å påfvens
vägnar. Nu gingo hans planer vidare: han ville förena
hela Italien, och enhetstanken - Dantes och Petrarcas
dröm - hälsades öfverallt med jubel. Men framgången
bragte R. ur jämvikten. Genom högmod och missgrepp i
förvaltningen kom han i konflikt med påfvestolen och
stötte äfven folket ifrån sig. Slutet blef, att han
(jan. 1348) flydde från sina upproriska romare och
gömde sig hos franciskanmunkar bland Abruzzernas
vilda berg. Senare uppträdde han i Prag, blef
där häktad och af kejsaren Karl IV utlämnad till
Avignon att svara i en kättarprocess. Han hölls en
tid i fängelse i Avignon, men som den nye påfven
Innocentius VI trodde, att R. var rätte mannen att
stilla den anarki, som vid denna tid hemsökte Rom,
sände han honom dit. Med en kardinal vid sidan
gjorde R. (aug. 1354) sitt intåg som "senator" i
den eviga staden. Men en kedja af öfvergrepp drog
åter folkets hat öfver honom. Förklädd till kolare,
sökte han undkomma, men föll vid foten af Kapitolium
ett offer för folkets raseri, 8 okt. 1354. Hans
lik brändes sedermera på platsen framför Augustus’
mausoleum. 1887 restes en staty öfver honom (af
Masini) vid uppgången till Kapitolium. - R:s öden ha
gett ämne till en roman af Bulwer, till tragedier
af Mosen, Kirner, Pirazzi och en opera af Wagner;
han besjöngs redan af Petrarca och sedermera af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
