- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
289-290

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikard (eng. Richard), konungar af England. 1. R. I Lejonhjärta - Rikard. 2. R. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till hela österlandets förfäran och till
riddarpoesiens manliga ideal. Han slog Saladin vid
Arsuf (7 sept. 1191); han besatte Askalon och Jafa
och andra orter och förfogade fritt öfver Jerusalems
krona, medan därhemma Filip sträckte ut handen efter
hans egen, i förbund med hans broder Johan utan
land. Bragder utan ändamål, underhandlingar utan tro
och lofven fyllde i öster R:s tid, tills han genom
fördrag med Saladin 1 sept. 1192 åt de kristne vann
tre års besittningsrätt till en obetydlig kuststräcka
och begränsad rätt till besök i Jerusalem. (Om detta
tredje korståg se Korståg, sp. 1101-02.) I okt. 1192
anträdde E. hemfärden och landsteg i närheten af
Aquileja, af hänsyn till sin fiendskap med grefven
af Toulouse undvikande vägen öfver Marseille. Från
Aquileja gick emellertid R:s väg genom en annan
personlig fiendes, Leopolds af Österrike, land. En
decemberdag föll R. i Wiens närhet förklädd i dennes
händer; han fördes därpå som fånge till klippborgen
Dürrenstein. För penningar och län lämnade Leopold
snart R. i händerna på kejsar Henrik VI, med hvilken
R. hade gamla tvister (bl. a. till följd af det
stöd han gifvit Tankred, Henriks medtäflare om
Siciliens krona), och Henrik höll honom öfver ett
år i fångenskap, först i Mainz, sedermera i Worms,
till sist på slottet Trifels i Pfalz. En sägen om att
sångaren Blondel skulle ha upptäckt R:s länge för hans
vänner okända vistelseort är historiskt fullständigt
obestyrkt. 4 febr. 1194 återvann R. friheten, mot en
lösepenning af 150,000 mark och länsförpliktelse till
kejsaren, och 13 mars 1194 stod han åter på Englands
jord. Folket förklarade sig för honom, och han förlät
sin broder. Redan i maj s. å. lämnade R., för alltid,
England, som därefter i hans namn med klokhet och
kraft styrdes af hans justitiarie, ärkebiskop Hubert
Walter. Hela den återstående delen af R:s regering
upptogs af gagnlösa fejder med Frankrike, afslutade
först i jan. 1199 genom ett stillestånd på fem
år. Kort därefter, 28 mars 1199, blef R. under strider
med en vasall utanför slottet Chalus i Limoges sårad
af Bertrand Gourdons pil; såret vansköttes, och döden
följde 6 april s. å. Han begrofs enligt uttalad önskan
vid sin faders fötter i Fontevrault (jfr fig.). -
Binamnet "Lejonhjärta", som spåras redan under R:s
vistelse i Palestina, låter en roman från 1300-talet,
utan spår af historisk trovärdighet, honom ha vunnit,
då han en gång efter segrande tvekamp med kejsarens
son skulle ha sönderslitit ett mot honom hetsadt
lejon. Den trollglans, med hvilken riddarpoesien
omger R:s namn, försvinner inför historiens pröfvande kritik.
Nutida forskning ser i R. visserligen en tapper
krigare och fältherre, men framför allt en tygellös
våldsman, som ofta trampade en regents plikter
under fötterna och hos hvilken sparsamma drag af
romantiskt ädelmod förekommo vid sidan af trolöshet,
snikenhet och vankelmod. Som en äkta medeltida riddare
sysslade R. äfven med poesi. Man har af honom två
"sirventes" i behåll. I folksägner, liksom i Walter
Scotts romaner "Ivanhoe" och "Talismanen", framstår
han som en engelsk nationalhjälte; faktiskt vistades
han som vuxen sammanlagdt blott några få månader
i England och torde ej ha varit mäktig engelska
språket. - En staty öfver R. har rests i London invid
parlamentshuset. - Några samtida källskrifter till
R:s historia ha samlats af W. Stubbs i "Chronicles
and memorials of the reign of Richard I" (i Rolls
series, 2 bd, 1864-65). Jfr W. Stubbs, "The early
Plantagenets" (1875), K. Norgate, "England under the
angevin kings" II (1887), M. R. Kinck, "Gründe der
gefangenschaft Richards I" (1892), K. A. Kneller,
"Des Richard Löwenherz deutsche gefangenschaft"
(1893), Archer, "The crusade of Richard I" (1898),
R. Röhricht, "Geschichte des königreichs Jerusalem"
(s. å.), J. H. Ramsay, "The angevin empire" (1904),
A. Castellieri, "Philipp II August", II (1906),
och W. B. Stevenson, "Crusaders in the east" (1907).

illustration placeholder

Rikard I Lejonhjärtas
bild på hans grafvård
i Fontevraults klosterkyrka.

2. R. II, son till prins Edvard af Wales ("Svarte
prinsen") med Johanna af Kent och sonson till
konung Edvard III, föddes 6 jan. 1367 i Bordeaux och
efterträdde 21 juni 1377 sin farfader på Englands
tron. Då förmyndarstyrelsens hårda skattepolitik
föranledt, att jäsningen bland bönderna stegrades till
Wat Tylers uppror (1381), var det den 14-årige R:s mod
och kallblodiga själsnärvaro, som vid regeringens möte
med Tyler och hans anhang i Smithfield (14 juni)
räddade honom själf och hans följeslagare undan
de öfver dråpet på Tyler ursinnige upprorsmännens
hämnd. Från 1383 började hans personliga inflytande
göra sig gällande i riksstyrelsen, som dittills
förnämligast legat i händerna på hans farbröder Johan
(af Lancaster) och Tomas (af Gloucester). R:s
förnämste rådgifvare blef farfaderns bepröfvade
medhjälpare Michael De la Pole, kansler 1383-86
(se De la Pole 1), men därjämte påverkades
han starkt af en ung och hänsynslös gunstling,
Robert de Vere, earl af Oxford. Dessa störtades
1386 af stormännen, under ledning af Gloucester,
som därvid använde "det underliga parlamentet"
(addled parliament) som redskap, och R. hölls sedan
i växande beroende af rådet. Ett försök af honom att
återfå makten föranledde 5 stormän (1387) att mot 5 af
konungens vänner, däribland De la Pole och de Vere,
framställa anklagelse för förräderi (de 5 åklagande,
"appellerande", lorderna kallas i Englands historia
the lords appellant). De la Pole och de Vere måste
fly ur landet, och det af stormännen behärskade
parlament, som samlades jan. 1388 ("det skoningslösa",
merciless parliament), gjorde sig skyldigt till en
mängd justitiemord på R:s anhängare; själf hotades
han med Edvard II:s öde. Våren 1389 begagnade sig
R. af sina förtryckares inbördes oenighet för att åter
taga makten i egna händer. Han afskedade Gloucesters
redskap från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:36:55 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free