Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikard. 3. R. III - Rikard (eng. Richard), engelska prinsar. 1. R. af Cornwall. Se Rikard, romersk-tysk konung - Rikard. 2. R. af Cambridge - Rikard. 3. R. af York, f. 1411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Edvard IV:s forna älskarinna Jane Shore en
anklagelse för, att de skulle ha sökt förgöra honom
med trolldom, och i samband därmed lät han häkta
den unge konungens främste anhängare inom rådet,
lord Hastings, lord Stanley och biskop Morton;
den förstnämnde afrättades s. d. Staden Londons
befolkning bearbetades till R:s förmån af dennes
förtrogne medhjälpare hertigen af Buckingham (se
Stafford), och en prästman förmåddes att (22
juni) vid S:t Paul’s Cross i sin predikan förklara
Edvard IV:s äktenskap ogiltigt och dennes barn alltså
illegitima; äfven insinuerades, att Edvard IV själf
skulle vara bastard. Verkan på menigheten af dessa
"afslöjanden" blef visserligen ej den afsedda, men
R. lyckades dock med Buckinghams hjälp (25 juni)
förmå ett slags i hast sammankalladt parlament att
på ofvan angifna grunder tillbjuda R. som rättmätig
tronarfvinge Englands krona. Efter låtsadt motstånd
mottog han anbudet, besteg 26 juni formligen tronen
och kröntes 6 juli i Westminster. - Under broderns
regering hade R. vunnit stadgadt rykte för duglighet
och fromhet samt blifvit populär i vida kretsar. Hans
usurpation af kronan väckte blandade känslor, men
det var först nästa steg, mordet på hans båda unga
brorsöner, som definitivt vände folkets hjärtan från
honom och med tiden vållade hans fall. Om detta mord,
från hvilket det ej lyckats senare apologeter att
fritaga R., se Edvard, sp. 1382-83; det torde ha
begåtts i aug. eller sept., medan R. var ute på en
eriksgata, och kort därefter (okt.) utbröt mot honom
en af hans forne medhjälpare Buckingham ledd resning,
som dock snart kufvades. Buckingham afrättades (nov.),
och den i resningen invecklade Lancasterättlingen
Henrik Tudor, earl af Richmond, måste fly till
Bretagne. På honom fäste snart alla missnöjda sina
förhoppningar, och R. åsamkade sig stegrade antipatier
bland folket genom sina planer att äkta brorsdottern,
de mördade prinsarnas syster, Elisabet af York,
sedan hans ende legitime son aflidit 1484 och i
mars 1485 följts i grafven af sin moder. Oro för en
befarad landstigning af Henrik Tudor och tidtals
äfven samvetskval plågade nu usurpatorn. Sommaren
1485 landsteg Henrik i Wales och mötte 22 aug. 1485
på slagfältet vid Bosworth R. och dennes numerärt
öfverlägsna här. Lord Stanley och dennes vänner intogo
i det längsta en afvaktande hållning, men öfvergingo
i det afgörande ögonblicket till Henrik, och då
R. såg allt vara förloradt, störtade han sig med
krona på hufvudet in i värsta stridsvimlet och dog en
krigares död. - R. egde tvifvelsutan många imponerande
härskaregenskaper, men de fördunklades inför samtid
och eftervärld af hans blodsgärningar, främst de
båda brorsönernas undanröjande. Tudortraditionen
framställde honom som en vanskaplig krympling, en
krokryggig dvärg med illvilligt ansikte, hvilket
emellertid innebar en betydlig öfverdrift; sålunda
var han, om än hans vänstra axel torde ha varit
lägre än den högra, ingalunda puckel-ryggig, och han
var kroppsligt stark nog att utan svårighet utstå
krigarlifvets strapatser. Till sina brott drefs han
snarare af renässansmannens nervöst uppflammande
maktlystnad än af kallt beräknande brutalitet. -
R. är hufvudpersonen i Shaksperes
tragedi "Richard III". - Litt.: Thomas More har
samlat Tudortraditionen om R. i sin 1513 fullbordade
"History of Richard III", byggd på kardinal Mortons
minnen. Det grundligaste arbetet om R. är J. Gairdners
"History of the life and reign of Richard III" (1878;
ny reviderad uppl. 1898). Försök att framställa R. i
ljusare dager ha gjorts bl. a. af Horace Walpole
("Historic doubts on the life and reign of king
Richard III", 176S), A. O. Legge ("The unpopular
king", 2 bd, 1885) och sir Cl. Markham ("Richard
III, his life and character", 1906). Jfr äfven
"Political history of England", IV (af C. Oman, 1906).
1. Kj. (V. S-g.)
2-3. V. S-g.
Rikard (eng. Richard), engelska prinsar.
1. R. af Cornwall. Se Rikard, romersk-tysk
konung.
2. R. af Cambridge, d. 1415, var yngre
son till Edmund de Langley, hertig af York
(f. 1341, d. 1402), konung Edvard III:s femte
son. R. blef 1414 earl af Cambridge och var gift med
Anne Mortimer, som var dotter till Roger
(VI) Mortimer (se Mortimer 4). Han invecklades
1415 i en sammansvärjning, som afsåg att på tronen i
Henrik V:s ställe uppsätta R:s svåger Edmund Mortimer,
earl af March. Denne röjde planen för konungen,
och R. blef då förklarad i akt och afrättad.
3. R. af York, den föregåendes son,
tronpretendent, protektor, f. 21 sept. 1411,
härstammade genom sin morfars mor, Filippa, från
Edvard III:s andre son Lionel, hertig af Clarence
(hon var dennes enda dotter). Han ärfde
1415 efter sin farbroder Edvard Plantagenet titeln
hertig af York och 1425 morbrodern Edmund
Mortimers stora jordegendomar och omtvistade
arfsanspråk på Englands krona. Som "lieutenant
general" (1436-37 och 1440-46) öfver de
af engelsmännen eröfrade delarna af Frankrike
visade R. sig duglig och vann popularitet.
Han uppträdde sedermera som en af ledarna för
oppositionen mot den oduglige konung Henrik VI:s
regering. Särskildt sökte han ur styrelsen
uttränga hertigen af Somerset (se Beaufort
5) och häfda sin rätt till tronen gentemot denne,
som tillhörde en oäkta linje af lancasterska huset,
men ansågs sträfva efter att bli den då ännu
barnlöse konungens efterträdare. R. lyckades
under Henriks sjukdom genom ett parlamentsbeslut
få styrelsen i sina händer i egenskap af
"rikets protektor och defensor" (mars 1454).
Efter Henriks tillfrisknande på nyåret 1455
förlorade R. sitt inflytande på regeringen
och grep då till vapen, stormade 22 maj 1455 S:t
Albans, där konungen slagit läger, och blef vid
dennes återfall i sjukdom ånyo protektor (nov.
1455-febr. 1456). För deltagande i upproriska
stämplingar sedermera nödsakad att fly till Irland
(1459), uppgjorde han där i förbindelse med earlen
af Warwick och andra medlemmar af den mäktiga
släkten Neville (R. var gift med Cicely Neville)
plan till en ny resning. Efter Warwicks seger vid
Northampton (juli 1460) framställde R. öppet anspråk
på kronan, till hvilken han ansåg sig ha bättre
rätt än konungen, detta enär han härstammade från
Lionel af Clarence, som var äldre broder
till Henriks stamfader (Johan af Lancaster).
Öfverhuset tilldömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
