- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
327-328

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riksdagsmännen på rikssalen och framföra genom talmännen
sina välönskningar, hvarpå, efter riksdagsbeslutets
uppläsning, riksdagen förklaras vara afslutad. Vill
konungen med upplösning af riksdagen förordna om nya
val i hela riket till båda kamrarna eller endera af
dem, skall konungens beslut därom, sedan han låtit
till rikssalen kalla riksdagen, densamma därstädes
meddelas.

"Sakregister till Rikets ständers protokoll
med bihang 1809-66" (1893) och "Register till
Riksdagens protokoll med bihang tiden 1867-99"
(1899-1901) äro utgifna af Johan Johansson (se denne,
sp. 56). Fortsättning af det senare registret, för
1900-1910, har utgifvits (1913) af K. Hagman. -
Jfr H. L. Rydin, "Svenska riksdagen" (1873).

H. L. R. (S. B.)

Riksdagens historia. Ursprungligen förekommo ej i
Sverige några riksmöten för hela folket, utan detta
utöfvade sina politiska rättigheter på landskapsting
(se Landskap 1, sp. 1015, och Landsting 1). Ett
uppslag till ett allmänt riksmöte gaf visserligen
stadgandet i Magnus Erikssons landslag, att
konungavalet vid Mora stenar skulle ske genom
lagmännen, hvar och en åtföljd af "12 vittra och
snälla män", men dessa möten blefvo blott en form
för att bekräfta det af stormännen eller riksdagen
faktiskt afgjorda valet, och de sammansmälte,
innan de med medeltidens slut alldeles upphörde att
hållas, med riksdagen. Ett riksmöte, som var ett
organ för hela folket, uppstod ur rådsmötena och
deras utvidgning herredagen (se d. o.), i det att
till denna, som bestod af det högre prästerskapet
och det världsliga frälset, äfven kallades ombud
för köpstadsmän och bönder (jfr Representation). En
dylik kallelse finns bevarad från 1359, men den har
antagligen ej ledt till någon påföljd, ja kanske
aldrig ens utfärdats. Det första möte af sådan art,
som bevisligen hållits, var det, som 1435 sammanträdde
i Arboga under Engelbrekts resning, och därmed
börjar svenska riksdagens historia. De på nämnda sätt
utvidgade herredagsmötena kallades emellertid ännu
ej riksdagar, utan vanligen herredagar; först från
midten af 1500-talet (första genom urkund bestyrkta
gång 1544) började de (antagligen efter tyskt mönster)
betecknas med det namn: riksdag, som sedan användts
för att skilja dem från egentliga herredagar,
utskottsmöten
och provinsialmöten.

Det var ej en tillfällighet, att den svenska
riksdagens uppkomst sammanföll med den Engelbrektska
resningen. Vårt folks urgamla själfstyrelse hade
varit bunden vid de lokala tingen, och då dessa
ej lämpade sig som organ för riket, hade makten
från dem öfvergått till den andliga och världsliga
aristokratien, som ensam jämte konungen uppbar
rikstanken. Genom Engelbrekts befrielseverk slog denna
tanke igenom äfven hos de ofrälse samhällslagren,
och till följd häraf fingo dessa nu del i det organ
för själfstyrelse, som uppstått vid riksenhetens
genombrytande af landskapspartikularismen, men
som dittills haft en uteslutande aristokratisk
karaktär. Att riksdagens sammansättning här blef mera
demokratisk än i de flesta andra länder denna tid,
berodde ej blott af, att bönderna hos oss bättre
bevarat sin odalmannarätt, utan också däraf, att de
visade sig kunna vara en duglig och afsevärd politisk
maktfaktor. Riksdagen var en fri
bildning utanför den i landslagen stadgade
samhällsordningen, och alla lagbestämmelser saknades
därför länge såväl om dess sammansättning och formerna
för dess verksamhet som om dess befogenhet. Enligt
Skänninge stadga 1284 hade det berott af konungen
att genom sin kallelse bestämma herredagens
sammansättning, och detsamma gällde också om dess
aflägg riksdagen. Det var regeringen, som hvarje
gång föreskref, hvilka skulle komma till ett sådant
möte, men en viss regelbundenhet gjorde sig dock
enligt krönikornas vittnesbörd därvid gällande. Af
prästerskapet kallades endast biskopar och prelater
- förmodligen blott riksrådets medlemmar. Af de
världslige frälsemännen ansågos alla myndiga böra
infinna sig. Borgares och bönders deltagande åter
skedde under representativa former, i det ombud
till visst antal kallades - för de förre från
städerna (2-4), för de senare från lagsagorna eller
häradena. 1520 skulle de senare också representeras
af häradshöfdingarna. Bergsmännen nämnas stundom
som en från bönderna skild klass. Om formen för
riksdagsförhandlingar under medeltiden är nästan
intet kändt, men antagligen samrådde regeringen
(riksföreståndaren och rådet) först med de andlige och
världslige stormännen, och underställdes resultatet
häraf sedan mötet i dess helhet, som genom acklamation
gaf sin mening till känna. Endast af en medeltida
riksdag finnes ett formligt beslut (om Gustaf Trolles
afsättning 1517); annars utfärdade regeringen påbud
med anledning af förhandlingarna. Riksdagen hade
ursprungligen ingen befattning med lagstiftnings- och
beskattningsfrågor, som författningsenligt
skulle behandlas på landskapstingen. Det, hvartill
dess medverkan togs i anspråk, var viktiga politiska
frågor, som, föranledda af Kalmarunionen, kräfde en
samling af folkets krafter - frågan om unionens
bestånd, konungaval, val af och understöd åt
riksföreståndaren, den nationella politikens
ledare. Under det att denna tids riksdagar i andra
länder vanligen satte sin uppgift i att värna
privata ståndsfördelar, ofta mot statsintresset,
började sålunda den svenska riksdagen som en målsman
för detta, och i denna anda var det, som de store
Vasakonungarna sökte utveckla institutionen. Som
medhjälpare i arbetet på den moderna statsordningens
uppbyggande begagnade sig Gustaf Vasa däraf, och med
dess bistånd räddade Karl IX denna ordning. Hos oss
kom sålunda icke riksdagsinstitutionen att, som annars
vanligen skedde vid nya tidens början, förkväfvas
af den då framträdande starka regeringsmyndigheten,
utan det var tvärtom genom samarbete med denna,
som riksdagen erhöll betryggad tillvaro och fastare
former. Under sådana förhållanden betraktades
riksdagsmannakallet ej som en eftersträvansvärd
rättighet för den ena eller andra klassen, utan som en
statsplikt, hvars fullgörande regeringen utkräfde och
som kunde kännas så tung, att man sökte begränsa den
genom lagstadganden, hvarpå det märkligaste exemplet
är förbudet i Gustaf II Adolfs konungaförsäkran att
"betunga" med många "herredagar" och i sammanhang
därmed bindandet af riksdagskallelse vid rådets
samtycke. Fortfarande var det också regeringen,
som genom sin kallelse bestämde hvarje riksdags
sammansättning. Den ledande grundsatsen härvid var
att göra riksdagen till ett uttryck för alla de
krafter inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free