Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att riksdagen, beröfvad rådsaristokratiens stöd,
ej förmådde häfda en själfständig ställning emot
konungamakten, hvars kräfvande uppgift det blef
att råda bot på följderna af den aristokratiska
missregeringen. Under Karl XI:s omyndighetstid hade
riksdagen emot regeringen uppträdt med dittills
oerhörd själfständighet, men denna dess nya
maktställning räckte blott till att i förening med
konungen nedbryta rådsväldet. Den gemensamt vunna
segerns frukter tillföllo konungamakten. Vid 1682 års
riksdag afstodo ständerna sin andel i lagstiftningen
åt konungen, som nu blef ensam herre öfver denna,
och det förslag till ny konungabalk, som Karl XI lät
utarbeta, visar, att också skattebevillningsrätten,
som ännu i riksdagsbesluten 1689 och 1693 förutsattes
skola åtminstone under fredstid tillhöra riksdagen,
var ämnad att helt och hållet fråntagas denna. Under
det statsskicket förut hvilat på maktfördelningens
grund, samlades nu principiellt hela statsmyndigheten
hos konungen. Karl XI lät dock riksdagen -
"K. M:ts ständer", som det numera hette - ej sällan
sammanträda. Den utgjorde visserligen härvid blott
ett verktyg för konungamakten, men det var dock
af betydelse, att den ej, som annars vanligen
i enväldigt styrda stater, helt och hållet sköts
undan. Därför kunde den, när Karl XII fallit och med
honom enväldet, öfvertaga ledningen. Därvid skedde
nu en ny maktförskjutning - i motsatt riktning mot
den på 1680-talet. Adelsväldet och olyckorna under
senare delen af envåldstidsn hade väckt misstroende,
det förra mot rådet, de senare mot konungamakten,
men att ett riksdagsvälde kunde innebära vådor,
hade man ej någon erfarenhet af. Därför samlades
genom 1719 och 1720 års regeringsformer, 1723 års
riksdagsordning samt konungaförsäkringarna all makt
hos riksdagen. Härigenom uppstod ett nytt envälde,
men till förmån för "Rikets maktegande ständer". Hela
lagstiftningsmakten öfverlämnades åt riksdagen
med blott initiativ jämte denna för regeringen,
men utan kunglig vetorätt, och äfven den ekonomiska
lagstiftningen lades principiellt under riksdagen,
i det regeringens förordningar endast skulle gälla,
tills de underställts dennas pröfning. Riksdagens
skattebeviljande makt blef naturligtvis tryggad och
utsträcktes äfven till "sjötullen". Endast krigsgärd
fick regeringen, tills ständerna hunnit samlas,
utskrifva. Med afseende på medlens användning gafs
visserligen normerande kraft åt 1696 års riksstat, som
innebar en fast indelning af ordinarie statsinkomster
till ordinarie utgifter (löner), men en årlig
statsreglering var dock nödvändig. Denna blef ej som
förut regeringens ensak, utan uppgjordes af en stor
ämbetsmannakommission, den s. k. statskommissionen (se
d. o.), men makten däröfver tillkom dock i sista hand
riksdagen, när den var samlad. Dessutom kontrollerade
riksdagen, huru riksstaten följts af regeringen. Denna
utgjordes egentligen af riksrådet, ty alla viktigare
regeringsbeslut bestämdes af riksrådens pluralitet
(se Riksråd), men riksråden själfva voro intet
annat än "rikets ständers fullmäktige". Konungen
fick visserligen utnämna dem, men inom ett
tremannaförslag, uppsatt af ett utskott från de tre
högre stånden, och riksdagen egde att genom granskning
af rådsprotokollen kontrollera deras regeringsverksamhet,
en rättighet, som från 1738 så begagnades,
att riksråd, som voro misshagliga för det härskande
riksdagspartiet, afskedades (se Licentiera)
och ersattes med dettas män. Frihetstidens
statsskick blef sålunda rent parlamentariskt,
men det var en parlamentarism, som skilde sig
från den samtidigt i England uppkommande däri,
att hos oss riksdagen (d. v. s. det härskande
riksdagspartiet) ej nöjde sig med att bestämma
regeringens sammansättning, utan drog under sig
själf regeringsärenden. Detta gällde äfven den
yttre politiken. Ej nog med att riksdagens samtycke
fordrades för anfallskrig, hvarom bestämmelser äfven
funnits i 1600-talets konungaförsäkringar; nu gjordes
äfven förbundspolitiken till en riksdagsangelägenhet,
hvilket medförde, att riksdagspartierna trädde i
utländska makters sold. Dessutom inblandade sig
riksdagen i rättskipningen, ej blott den politiska,
utan äfven den vanliga, och härvid gjordes gällande
att, när riksdagen eller dess delegerade utöfvade
denna, gällande rättsregler ej behöfde iakttagas,
enär "lagstiftaren står öfver lagen". Till följd
häraf medförde frihetstidens parlamentarism
förvaltningsanarki, fara för landets nationella
själfständighet och en allmän rättsosäkerhet. -
Till följd af riksdagens maktställning under
frihetstiden blef emellertid denna tid epokgörande
för riksdagsformernas utveckling. Frihetstidens
grundlagar kände ej några andra möten för utöfvande
af folkets politiska rättigheter än riksdagen,
och när på 1740-talet försök åtar gjordes att
binda riksdagsmannakallets utöfning vid valmännens
vilja, blef detta förklaradt för brottsligt (se
Principalatsstriden). Riksdagens rätt att sammanträda
minst hvart tredje år blef nu grundlagsfäst;
likaså rätt för stånden att själfva välja sina
talmän och utskottsledamöter. Fortfarande fick
dock bondeståndet ej själft utse sin sekreterare,
men rätten att tillsätta honom öfverflyttades
från regeringen till talmännen. Frågan om, huru
riksdagsbeslut i ärende, som ej angick hvart stånd
särskildt, skulle åstadkommas, löstes genom 1723
års R. O. på sådant sätt, att därtill samstämmigt
beslut af "de flesta" stånden förklarades vara
tillräckligt utom i privilegiefrågor, då alla
fyras samtycke kräfdes; detta utsträcktes till
grundlagsförändringar i det s. k. "memorialet om
lagarnas behöriga verkställighet" 1766, hvilket
dessutom stadgade, att förslag om grundlagsändringar
ej finge afgöras förrän vid riksdagen efter den,
på hvilken de väckts. Dessutom behöll hvart stånd
rätten att ensam bestämma om sin bevillning. Framför
allt utvecklades utskottsinstitutionen. Genom 1723
års R. O. fingo ständerna rätt att utse så många
"deputationsr" till ärendenas beredning, som det
ansågs nödigt, och ett flertal sådana, bestående af
ombud från alla fyra stånden, blef under frihetstiden
tillsatt. Utskottsnamnet förbehölls emellertid
åt sekreta utskottet, hvari bankoutskottet nu
uppgick. Redan genom 1719 års R. F. erhöll det
grundlagsstadgad tillvaro. Med landtmarskalken
som ordförande och bestående blott af medlemmar
från de tre högre stånden, blef det den egentliga
härden för frihetstidens parlamentarism. I alla
frågor, som ansågos vara af sekret natur, hade
det beslutanderätt och slog därigenom under sig
de viktigaste ärendena. Det var sålunda sekreta
utskottet, som utöfvade riksdagens rätt att reglera
staten, och då det därvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
