Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdaler - Riksdeputation - Riksdiskontverket. Se Diskont, sp. 507 - Riksdomstolen - Riksdrots. Se Drots - Riksduma. Se Duma och Ryssland, Författning - Riksens ständer - Riksens ständers bank l. Riksbanken. Se Bank, sp. 865 och Riksbanken - Riksens ständers kontor. Se Riksgäldskontoret - Riksens ständers lag- och hushållsberedning. Se Kommitterade för tryckfrihetens vård - Riksfiskal. Se Justitiekansleren - Riksfriherre - Riksfurstar - Riksfäder - Riksfälttygmästare l. Rikstygmästare. Se Riksämbetsmän - Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Se Utlandssvenskar - Riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin bruttovikt, men dock ej så mycket, att dess
samtidiga nedsättning i halt däraf uppvägdes,
till följd hvaraf riksdalerns metallvärde sålunda
minskades med 3/4 proc. När räkneenheten slutligen
genom k. förordningen om rikets mynt 3 febr. 1855
fastställdes till 1/4 af 1 rdr specie eller till 1
riksdaler riksmynt, i värde lika med 1 riksdaler
riksgälds efter år 1830, bibehöllos silfvermyntets
skrot och korn enligt 1830 års myntordning. Enligt
denna utmyntades 25 riksdaler specie (l. 100 rdr rmt)
af 2 skålpund viktualievikt (12-lödigt) myntsilfver,
hvarigenom hvarje specieriksdaler vägde 8 ort
och innehöll 6 ort fint silfver. (Se vidstående
fig. 1-4.) – De olika riksdalrarnas bruttovikt,
halt och vikt af fint silfver åskådliggöras bäst
genom följande uppställning:
Bruttovikt Halt i Finvikt
gram 1,000-delar gram
1 rdr, enl. myntordningen 1639 ... 28,7703 878,47 25,2739
» » enl. myntordningar fr. o. m.
1664 till 1830 29,2522 878,47 25,6973
» » enl. myntordningar fr. o. m.
1830 till 1873 34,0061 750 25,5045
Jfr Daler och Mynt, sp. 56.
E. B. (K. A. W.)
Riksdeputation (ty. reichsdeputation), i det
forna Tyska riket ett inom riksständerna tillsatt
utskott för ombesörjandet af vissa ärenden. Ett
"beslut" (schluss) af en dylik deputation vann
i regel laga kraft endast genom att godkännas
af riksdagen och kejsaren. Riksdeputationerna
voro antingen ordinarie (samtliga kurfurstarna,
ett antal medlemmar af furstekollegiet och en
delegation för städerna) eller extraordinarie
(deputerade från alla tre rikskollegierna). De
ordinarie, som egde att mellan riksdagens sessioner (å
s. k. "reichsdeputationstage") utöfva dess myndighet,
upphörde, då tyska riksdagen 1663 blef permanent. Den
sista och mest bekanta af de extraordinarie
riksdeputationerna sammanträdde, på grund af en
bestämmelse i Lunéville-freden (1801), i Regensburg
24 aug. 1802 för att verkställa den fördelning
af de sekulariserade andliga och mediatiserade
världsliga ständerna, som var en följd af vänstra
Rhenstrandens afträdande till Frankrike. 25
febr. 1803 afgafs riksdeputationshufvudbeslutet
(reichsdeputationshauptschluss), som kort därpå
godkändes af riksdagen och kejsaren. Genom
de omstörtningar det medförde i de tyska
riksständernas antal, maktförhållanden m. m. (se
Tyskland, Historia) gaf det den första väldiga
stöten åt det gamla rikets författning.
(N. H-tz.)
Riksdiskontverket. Se Diskont, sp. 507.
Riksdomstolen (ty. reichsgericht), det nuv. Tyska
rikets högsta domstol. Se Reichsgericht 1.
Riksdrots. Se Drots.
Riksduma. Se Duma och Ryssland, Författning.
Riksens ständer, gammal form för Rikets ständer,
de vid riksdag samlade representanterna för adeln,
prästerna, borgarna och bönderna. Se vidare Riksdag
och Riksstånd.
Riksens ständers bank l. Riksbanken. Se
Bank, sp. 865, och Riksbanken.
Riksens ständers kontor. Se Riksgäldskontoret.
Riksens ständers lag- och hushållsberedning. Se
Kommitterade för tryckfrihetens vård.
Riksfiskal. Se Justitiekansleren.
Riksfriherre (ty. reichsfreiherr), adelstitel inom
Tyska riket. Se Baron.
Riksfurstar (ty. reichsfürsten) kallades i det forna
Tyska riket ursprungligen de personer, som mottagit
ett rikslän omedelbart af kejsaren och icke hade
någon annan länsherre. Sedermera utdelade kejsaren
riksfurste värdigheten endast som en titel. Jfr
Furste.
Riksfäder kallades under 1700-talet de statsmän,
som deltagit i skapandet af frihetstidens statsskick
(1719 och 1720).
Riksfälttygmästare l. Rikstygmästare. Se
Riksämbetsmän.
Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Se
Utlandssvenskar.
Riksföreståndare, person, som för regeringen, då
konungen af sjukdom, frånvaro eller minderårighet
är hindrad att förvalta riksstyrelsen eller då ingen
konung finnes. Första gången, som namnet påträffas i
vår historia, är 1438 efter uppresningen mot konung
Erik, då ett allmänt riksmöte i okt. förklarade
Karl Knutsson för riksföreståndare. Han fick på samma
gång den under medeltiden så viktiga rättigheten att
med rådets hörande utdela län. På en riksdag i Arboga
1440 aflade Karl räkenskap för sin förvaltning,
och sedan denna godkänts och man lofvat ersätta
honom de medel, som han själf tillsatt för rikets
bästa, valdes Kristofer af Bajern till konung. Då
underrättelse kom om hans död 1448, voro stormännen
församlade till en herredag i Jönköping, och de utsågo
då bröderna Bengt och Nils Jönsson
(Oxenstierna) att föra styrelsen som riksföreståndare, tills konungaval
hunne anställas. Deras myndighet upphörde vid
midsommartiden s. å., då Karl Knutsson på ett allmänt
möte i Stockholm valdes till konung. Sedan Karl
nödgats fly till Danzig i början af 1457, utsåg rådet
till riksföreståndare ärkebiskopen Jöns Bengtsson
(Oxenstierna) och den mäktige stormannen Erik Axelsson
(Tott). Deras välde blef dock ganska kort, ty endast
några månader därefter, på ett riksmöte i Stockholm,
utsågs Kristian af Oldenburg till konung: Då konungen
lät föra den härsklystne ärkebiskopen fängslad till
Danmark, öfvertogs 1464 ledningen af styrelsen af
biskopen i Linköping Kettil Karlsson (Vasa), som af
de i Västerås församlade frälsemännen och allmogen
utsågs till riksföreståndare. Med allmogens hjälp
besegrade han Kristian, men då "kom ett anskri
öfver hela landet bland bönderna att de ville
hafva konung Karl igen". Knappt hade han likväl på
sommaren 1464 på hårda villkor återtagit regeringen,
förrän Kristian lössläppte ärkebiskopen, som redan
i början af följande året fördref Karl och delade
regeringsmakten med biskop Kettil, som behöll titeln
riksföreståndare. Efter Kettils död (aug. 1465) lät
Jöns Bengtsson välja sig till riksföreståndare. De
världslige stormännen ledsnade emellertid vid
ärkebiskopens egenmäktighet och utsago på hösten
1466 Erik Axelsson till riksföreståndare. Under en
våldsam kamp partierna emellan utropades Karl Knutsson
för tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
