- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
361-362

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndare - Riksförsäkringsanstalten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gången till konung och behöll denna värdighet
till sin död, 1470, då Sten Sture d. ä. valdes
till riksföreståndare af rådet och bekräftades
i sin värdighet 1471 af riksdagen i Arboga. Med
honom börjar ett nytt skede i riksföreståndarnas
historia. Före honom hade riksföreståndare utsetts,
endast då man gjorde uppror mot konungen, eller innan
styrelsen efter en konungs död hunnit bli ordnad,
men från Sten Stures tid, då svenska folket lärt
känna sig som ett helt, uppstod behof af en inhemsk
fosterländsk regering. En inhemsk konungamakt
var emellertid omöjlig att upprätta till följd af
unionistiska sträfvanden, och man måste nöja sig med
en provisorisk styrelse. Riksföreståndarskapet var
därför en protest från svenskarnas sida mot föreningen
med Danmark. Sträfvandet efter själfständighet
kunde emellertid ej fullkomligt lyckas, så
länge en stor del af den mäktiga aristokratien
hyste intresse för unionen och sökte återställa
den. Sten Sture d. ä. blef också 1497 afsatt från
riksföreståndarskapet, hvarefter den danske konung
Hans fick kronan. Men då konungen ej fullgjorde de
villkor, som voro fästa vid hans val, uppstod snart
ett starkt missnöje hos svenskarna. De reste sig
mot honom redan 1501 under ledning af Sten Sture
d. ä. och Svante Nilsson, och Sten Sture valdes för
andra gången till riksföreståndare. I denna egenskap
afled han 1503. I början af 1504 utsåg rådet enhälligt
Svante Nilsson (Sture) till riksföreståndare. Med
Danmark befann man sig då i öppen fejd, men slutligen
fick fredspartiet i Sverige öfverhand, och på ett
rådsmöte 1511 förklarades Svante Nilsson afsatt, men
han synes det oaktadt ha behållit sin värdighet till
sin död, nyåret 1512. Rådet skyndade sig då att till
riksföreståndare utse den danskvänlige Erik Arvidsson
Trolle
, men nödgades på sommaren s. å. i stället
välja Svantes son, Sten Sture d. y., som lyckats få
de förnämsta slotten i sin hand och understöddes af
allmogen. I kamp mot Danmarks konung Kristian, som
hade ett stort parti (Gustaf Trolle m. fl.) för sig
i Sverige, sårades herr Sten dödligt på Åsundens is
1520. Kort därefter erkändes Kristian som Sveriges
konung, men hans grymheter framkallade snart ett
häftigt uppror, ledt af Gustaf Eriksson (Vasa),
som 1521 utsågs till riksföreståndare på ett möte i
Vadstena och innehade ämbetet till 1523, då han valdes
till konung. Han var den siste riksföreståndaren i
medeltida mening. – Nästa gång namnet förekommer i
vår historia, är under tvisterna mellan Sigismund och
hertig Karl. Vid sin af resa från Sverige 1594 hade
Sigismund lämnat i uppdrag åt hertigen och rådet att
tillsammans föra styrelsen, men utan att bestämma
deras ställning till hvarandra. Tillika hade han
utnämnt ståthållare i de särskilda landsorterna med
mycket stor makt. Hvarken rådet eller hertigen var
härmed tillfreds, hvarför de öfverenskommo, att hertig
Karl
skulle vara rikets föreståndare och styra med
råds råde. Då emellertid konungen ej gillade dessa
anordningar och rådet på grund häraf började skilja
sig från hertigen, vände sig denne till ständerna,
hvilka på Söderköpings riksdag 1595 erkände honom
som riksföreståndare med full kunglig makt, så länge
Sigismund uppehöll sig i Polen. Han bekräftades
ytterligare i sin värdighet af Arboga riksdag 1597,
sedan fullständig brytning kommit till stånd
mellan hertigen och rådet. Efter Sigismunds
nederlag och flykt ur riket erkändes Karl på en
herredag i Jönköping 1599 för rikets "regerande
arffurste". Sista gången titeln riksföreståndare
förekommit i Sverige var 1809, då efter Gustaf
IV Adolfs afsättning 13 mars hertig Karl af
Södermanland
förmåddes att åtaga sig regeringen
i egenskap af riksföreståndare och innehade den
såsom sådan, tills han 6 juni s. å. valdes till
konung. – Våra nu gällande grundlagar känna ej namnet
riksföreståndare, men innehålla noggranna bestämmelser
för regeringsmyndighetens handhafvande, då den
egentlige regenten är oförmögen eller hindrad att
själf förvalta riksstyrelsen (jfr Interimsregering).
K. B-n.

Riksförsäkringsanstalten, en af svenska staten
upprättad och garanterad anstalt för vissa,
nedannämnda slag af försäkring. Redan 1884 års
arbetarförsäkringskommitté upptog förslag om
en riksförsäkringsanstalt, hvari obligatorisk
försäkring af arbetare mot skada till följd af
olycksfall i arbete skulle ega rum. De lagförslag,
som på grundval häraf förelades riksdagen 1890 och
1891, blefvo emellertid förkastade. Samma öde rönte
regeringsförslagen 1895 och 1898, hvilka grundade
sig på den s. k. nya arbetarförsäkringskommitténs
betänkande och upptogo en mera omfattande försäkring
i en statens anstalt mot varaktig oförmåga till
arbete. Härefter öfvergafs principen om obligatorisk
försäkring, och det lagförslag, som förelades 1900
års riksdag, grundade sig på arbetsgifvarnas direkta
ersättningsplikt vid skada till följd af olycksfall
i arbete. För att arbetsgifvaren emellertid skulle
kunna bli fri härifrån, föreskrefs i lagförslaget,
att K. M:t skulle ega meddela försäkringsanstalt,
som pröfvades erbjuda nödig säkerhet och i öfrigt
vara på tillfredsställande sätt anordnad, tillstånd
att genom försäkring öfvertaga arbetsgifvares
i lagen stadgade ersättningsskyldighet med den
verkan, att arbetsgifvaren, så långt försäkringen
räckte, blefvo fri från ersättningsskyldighet. Det
särskilda utskott, till hvilket K. M:ts proposition
hänvisades, uttalade sig dock för upprättande
af en statens försäkringsanstalt i samband med
införande af ersättningsskyldighet vid olycksfall
i arbete. Kamrarna stannade i olika beslut i
fråga om lagförslaget, i följd hvaraf frågan
åter förföll. Frågan upptogs ånyo af K. M:t,
och nytt förslag till olycksfallsersättningslag
förelades 1901 års riksdag. I detta förslag hade, i
öfverensstämmelse med särskilda utskottets förslag och
Andra kammarens beslut, upptagits bestämmelsen, att
den frivilliga försäkring, hvarigenom arbetsgifvare
egde frigöra sig från sin ansvarighet eller från
större eller mindre del däraf, skulle tagas i
en för detta ändamål upprättad statsanstalt; och,
såsom föredragande departementschefen i motiveringen
till förslaget framhöll, skulle "endast försäkring i
denna anstalt hafva den verkan, att arbetsgifvaren
frigöres från sin ansvarighet". Förslaget antogs
af riksdagen, hvarefter den ännu gällande lagen
utfärdades 5 juli 1901 och trädde i kraft 1
jan. 1903. För 1902 års riksdag framlade K. M:t
proposition om inrättande af den i lagen omförmälda
riksförsäkringsanstalten. Propositionen bifölls med
vissa ändringar, däribland, att anslaget till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free