- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
375-376

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikshärold - Rikshöfvitsman - Riksinsignier. Se Riksregalier - Riksjägmästare. Se Riksämbetsmän - Rikskammarrätten - Rikskansler - Rikskansliråd. Se Kansli, sp. 809 - Riksklämma - Rikskonferenser - Rikskonsistorium. Se Ecklesiastikdepartementet och Prästestånd, sp. 477 - Riksland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vapensköld i nämnda kyrka. Han deltar äfven
vid kröningar (hvarvid honom bl. a. åligger
att utropa, att konungen blifvit krönt),
vid furstliga barndop samt vid riksdags
öppnande och afslutande. Rikshärolden, hvilken
enl. k. förordn. 26 nov. 1798 måste vara af adlig
börd, har som utmärkelsetecken, då han officierar,
ett bredt sammetsbantlär, hvarpå initialerna till
ordens härskri, I. H. S., äro insydda, samt en kort
sammetsklädd staf.

Rikshöfvitsman var under medeltiden i Sverige
egentligen detsamma som riksföreståndare, och bägge
titlarna brukade tilläggas samma person. Några ha
dock burit endast rikshöfvitsmanstiteln. Under
resningen mot konung Erik af Pommern utsågs
Engelbrekt, på ett allmänt riksmöte i Arboga, till
rikets höfvitsman. Hans ämbete torde väl närmast
ha innefattat befogenheten att leda upproret mot
konungen, men han var dock sysselsatt äfven med
andra ärenden, t. ex. med en plan att anlägga en
kanal mellan Mälaren och Östersjön. På riksdagen i
Arboga 1436, där man uppsade Erik tro och lydnad,
utsågs marsken Karl Knutsson till rikshöfvitsman,
men till följd af böndernas förbittring öfver valet
nödgades han dela makten med Engelbrekt. Efter
mordet på denne skötte Karl Knutsson ensam
regeringen under namn af rikshöfvitsman till
1438, då han utsågs till riksföreståndare. Af
de följande riksföreståndarna kallades flera
(t. ex. Kettil Karlsson) rikshöfvitsmän. Den siste
var Gustaf Eriksson, som före mötet i Vadstena
1521, där han blef riksföreståndare, kallade sig
"höfvitsman öfver Sveriges allmoge" eller "utvald
höfvitsman till Sverige". Jfr Riksföreståndare.

K. B-n.

Riksinsignier. Se Riksregalier.

Riksjägmästare. Se Riksämbetsmän.

Rikskammarrätten (ty. reichskammergericht), jämte
Rikshofrådet (se d. o.) högsta domstolen i det
forna Tyska riket, inrättades 1495 och bestod af en
af kejsaren utnämnd "kammerrichter" (furste eller
grefve), 2 (senare 4) presidenter och ett antal
assessorer. Efter reformationen voro bisittarna
dels katoliker, dels evangeliska; de tillsattes och
aflönades af riksständerna. Rikskammarrätten hade
från 1693 tills den i och med Tyska rikets upplösning
upphörde (1806) stadigt sitt säte i Wetzlar. Den
dömde i alla mål, som rörde riksomedelbara, och
var högsta instans i civilsaker för riksmedelbara,
utom när privilegiet "de non appellando" var något
riksstånd tillförsäkradt. Rättens arkiv har till
största delen fördelats på de olika tyska staterna.

Rikskansler, hög ämbetstitel i åtskilliga länder,
hvaribland äfven i Sverige (före 1799). Se
Kansler. Om den tyske rikskanslern (reichskanzler)
se Tyska riket. Författning. - Rysslands tsarer ha
stundom förlänat någon af sina ministrar rikskanslers
värdighet och därmed betonat vederbörandes ledande
ställning bland monarkens rådgifvare; senast gafs
sålunda denna titel åt A. M. Gortjakov.

Rikskansliråd. Se Kansli, sp. 809.

Riksklämma (da. rigens klemme) kallades i äldre tider
i Skandinavien rikets stora sigill efter den stamp,
hvarmed sigillet påtrycktes.

Rikskonferenser (eng. imperial conferences) kallas
sedan 1907 de numera regelbundet återkommande
möten mellan de brittiska koloniernas ledande
ansvariga statsmän och moderlandets regering, vid
hvilka öfverläggningar hållits om ett växande antal
hela riket berörande ärenden. De benämndes förut
kolonialkonferenser och hade då en mera tillfällig
och i början nästan improviserad karaktär. Den
första kolonialkonferensen egde rum i London
1887 vid drottning Viktorias regeringsjubileum,
till hvars firande flera af de själfstyrande
koloniernas premiärministrar infunnit sig. Nästa
konferens hölls i Ottawa 1894, och sedan ha sådana
möten hållits i London 1902 (i samband med Edvard
VII:s kröning), 1907 och 1911 (i samband med
Georg V:s kröning). Vid 1902 års konferens voro
Canada, Commonwealth of Australia, Nya Zeeland,
Kapkolonien och Newfoundland representerade,
och de af kolonialministern J. Chamberlain ledda
öfverläggningarna berörde bl. a. koloniernas
bidrag till riksförsvaret och frågan om inbördes
preferensbehandling af varor från moderlandet och
kolonierna till främjande af rikets sammanhållning
och ekonomiska stärkande. Äfven uttalade man sig för
konferensers hållande hvart fjärde år och inkallande
af urtima konferens vid behof. Vid 1907 års konferens,
där utom premiärministrarna äfven åtskilliga andra
koloniala ministrar voro tillstädes, voro samma
kolonier representerade som 1902, och presidiet fördes
af kolonialministern lord Elgin. Konferensen sysslade
mest med riksförsvaret och preferensfrågan, men äfven
med frågan om upprättande af en ny appellationsdomstol
för hela riket, förbättrande af kommunikationerna
mellan rikets skilda delar, emigrationsproblemet inom
riket m. m. Namnet ändrades från kolonialkonferenser
till rikskonferenser, och anordningar träffades för
en fastare organisation af konferensinstitutet. Vid
1911 års rikskonferens, där premiärministern Asquith
ledde förhandlingarna, voro Canada, Australien,
Sydafrikanska unionen, Nya Zeeland och Newfoundland
representerade af sina premiärministrar och 8 andra
ministrar. Öfverläggningsämnena voro de vanliga med
frågan om riksförsvaret dominerande; den ömtåliga
tariffreformfrågan berördes endast i förbigående. En
förtrolig diskussion om hela utrikespolitiken
och det internationella läget egde rum, och det
framhölls, att detta var första gången moderlandets
regering i utrikespolitiska frågor direkt rådfört
sig med koloniernas representanter. Af Nya Zeelands
premiärminister framkastades ett projekt om inrättande
af en gemensam riksrepresentation för försvarsfrågor
och af ett "riksstatsråd" (imperial council of state),
med rådgifvarbefogenhet i alla ärender, som berörde
riksdelarna bortom hafven; förslaget vann ingen
anklang, enär dess förverkligande ansågs skola
inkräkta på koloniernas fria bestämmanderätt och
riksregeringens auktoritet inom utrikespolitiken,
och det återtogs af förslagsställaren. Den
rikskonferens, som skulle ha hållits 1915, måste
till följd af det pågående kriget uppskjutas.

V. S-g

Rikskonsistorium. Se Ecklesiastikdepartementet och
Prästestånd, sp. 477.

Riksland (ty. reichsland) kallades fordom allt till
Tyska riket hörande område. Utom de egentliga tyska
länderna räknades dit äfven Böhmen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:29:48 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free