- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
389-390

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksråd - Riksrätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

purpurmantel (talar). Do i riksrådet förda protokollen
äro f. n. under utgifning (genom Riksarkivet).

I Danmark förekommer namnet rådsherre, "consiliarius
regis", i slutet af 1200-talet. Kristofer II:s
handfästning af 1320 är det äldsta dokument, hvari
rådet framträder som en utbildad institution. Liksom
i Sverige omväxlade namnen Kongens raad och Rigets
raad, innan det senare blef det vanliga. Rådets
rättigheter bestämdes i konungarnas handfästningar
(försäkringar). Alla viktigare frågor skulle afgöras
med samtycke af rådet, såsom lagar, påbud om skatter,
utrikespolitiken, bortgifvande af län, domsrätt
m. m., ja Kristian I måste i sin handfästning (1448)
lofva att ej företaga något ärende af betydelse
utan samtycke af största delen af riksrådet. Trots
denna stora makt var rådet dock ej någon ministär
i nutida mening, utan var, som i Sverige, en
herredag, som samlades för att rådpläga i viktigare
fall. Ärkebiskopen i Lund var den förnämste medlemmen;
de öfrige biskoparna samt abboterna i vissa kloster
voro själfskrifna. De världslige ledamöternas antal
var ej som i Sverige i lag bestämdt. Under den nyare
tiden bibehöll det danska riksrådet en större makt
än det svenska, beroende därpå, att Danmark längre
fortfor att vara ett valrike. Efter 1536 upphörde de
andlige medlemmarnas rätt att sitta i rådet. Konungen
egde att själf utse riksråd ända till 1645, då
Kristian IV nödgades bifalla adelns begäran att
vid inträffande ledighet adeln, landskommissarierna
och riksrådet skulle få föreslå 6-8 till konungens
utnämning. Än mer inskränktes konungens valrätt genom
Fredrik III:s försäkran 1648, hvari det föreskrefs,
att rådet själft skulle af dessa 6-8 personer sätta 3
på förslag och konungen bland dessa utse en. Den, som
en gång var vald till riksråd, behöll sin värdighet
till sin död, om han ej på grund af förbrytelser
mot staten blef afskedad. Enligt Fredriks försäkran
skulle konungen fortfarande föra regeringen med
rådets råd och samtycke, och han måste därför i
viktigare fall sammankalla detsamma, ty rådet blef
ej som i Sverige en fast ämbetsmannakår med säte
i hufvudstaden. Förhållandet mellan konungen och
rådet berodde dock mindre på lagliga stadganden än
på omständigheternas makt. Kristian III och Fredrik
II voro tämligen oberoende af rådet; men då efter den
sistnämndes död rådet i 8 år förde förmyndarregeringen
för Kristian IV, ökades naturligen dess inflytande
betydligt. Denne konungs första lyckliga krig mot
Sverige gaf honom dock öfvervikt öfver rådet, men
efter hans olyckliga uppträdande i Trettioåriga
kriget samt svenskarnas framgångsrika anfall på
Danmark 1643-45 förlorade han den makt han förut
vunnit. Den handfästning, som rådet förelade
Fredrik III, gjorde konungamakten i Danmark till
den svagaste i Europa. Olyckorna i kriget mot Karl
X Gustaf visade emellertid aristokratiens oduglighet
att regera och föranledde enväldets införande, 1660-61.
Riksrådet afskaffades, och i stället inrättades
en geheime-konselj.- Om riksrådet i Danmark under
1800-talet såsom namn på representationen se nedan
sp. 390.

I Norge finnas spår af ett konungens råd redan i
början af 1200-talet. Magnus Lagabötes lagar ålägga
flerstädes konungen att höra sina bästa mäns råd i
viktigare frågor. Däremot föreskrifva ej dessa
lagar något om rådets organisation, utan konungen
kunde öfverlägga med hvilka han ville. Ärkebiskopen
var äfven i Norge den förnämste ledamoten i
rådet, och alla de andre biskoparna samt vissa
prostar synas ha varit själfskrifna. Antalet
lekmän var obegränsadt. Under Magnus Erikssons
minderårighet (1319-32) började rådet att kallas
"rikets råd". Rådets befogenheter voro åtminstone
till namnet desamma som i Danmark, men faktiskt
blefvo Norges konungar mera oberoende, ty den
världsliga aristokratien hade aldrig kunnat repa
sig efter de slag, som den fått under Sverre och
Håkan Håkansson. Då konungavärdigheten fortfor
att vara ärftlig i Norge, blef också konungens
makt större där än i Skandinaviens öfriga
riken. Unionskonungarna brukade också bortge de
viktigaste länen och de förnämsta andliga ämbetena
åt danska ämbetsmän. Efter de misslyckade försök,
som under den s. k. grefvefejden (1534-36) gjordes
att skilja Norge från Danmark, upphörde Norge att
intaga en lika själfständig ställning vid Danmarks
sida som förut. Dess riksråd upphörde att finnas till,
och landet styrdes af konungen och det danska rådet.

K. B-n.

I flera länder är riksråd namn på folkrepresentationen
eller delar af denna. I Danmark var riksrådet namn
på den församling, som infördes enligt författningen
af 26 juli 1854 för danska monarkiens gemensamma
angelägenheter. Det skulle blott omfatta 50 medlemmar,
hvaraf konungen egde utse 20 (fördelade på de enskilda
landsdelarna) och landsdelarnas olika församlingar
30; vidare skulle det blott ha rådgifvande myndighet
utom för beviljande af nya skatter och statslån. Men
redan 2 okt. 1855 ökades medlemsantalet till 80,
ty de högst beskattade skulle omedelbart välja 30,
och samtidigt fick riksrådet beslutanderätt både i
lagstiftnings- och utgiftsbevillningsfrågor, dock
på grundvalen af en normalbudget. Vid medlemmarnas
fördelning lades de enskilda landsdelarnas
folksiffra till grund, så att konungariket fick
47, hvaraf 12 kungavaldes. 1858 afskildes de 20
medlemmarna för de två tyska hertigdömena Holstein
och Lauenburg. Genom grundlagen af 18 nov. 1863 för
konungarikets och Slesvigs gemensamma angelägenheter
(Novemberförfattningen, se d. o.) blef riksrådet helt
ombildadt och delades i två ting (ett landsting med 83
ledamöter, hvaraf 18 kungavalda, och ett folketing med
130); det föll bort 1866, sedan flertalet slesvigska
medlemmar utträdt 1864. - Om riksrådet i Bajern,
Ryssland
och Österrike se Bajern, sp. 691,
Ryssland och Österrikisk-ungerska monarkien.

E. Ebg.

Riksrätt, den särskilda domstol, inför hvilken
ställas under tilltal: 1) statsråds ledamot eller
för tillfället förordnad föredragande, om han finnes
ha uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller
allmän lag eller tillstyrkt någon öfverträdelse däraf
eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan
öfverträdelse eller den vållat och främjat genom
uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, eller
om han som föredragande underlåtit att, i det fall
han funnit något konungens beslut vara stridande mot
regeringsformen, vägra sin kontrasignation å beslutet
(R. F. § 106); 2) ledamot i Högsta domstolen, som
finnes af egennytta, vrångvisa eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free