Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riktmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna ersattes senare af riktbågen, hvilken, försedd
med terrängvinkelskala samt indelad i afstånd och
streck, liksom riktinstrumentet var bekvämare
att använda. På 1890-talet infördes det första
instrumentet för indirekt sidriktning, riktdioptern,
en cirkulär vinkelskifva, på hvilken en vanlig
diopterlinjal var rörlig horisonten rundt.
Dioptern anbragtes på eldröret, så att dess noll-linje
blef parallell med kärnlinjen, och linjalen inställdes
för vinkeln mellan Rp (riktpunkten) och målet samt
insyftades på den förra. Instrumentet var obekvämt,
emedan eldröret vid dess användning alltid måste
ställas närmelsevis horisontellt; det gaf dessutom
osäker riktning, emedan afståndet mellan
visirpunkterna (här linjalens längd) var för kort
och utrymme ej fanns för finare gradering än i
gradmått. Till följd häraf kunde ej heller någon
korrektion för afdriften ske, och riktdioptern
kunde därför endast ge pjäsen den första ungefärliga
sidriktningen. Innan första skottet aflossats,
måste därför en s. k. hjälpriktpunkt i skottlinjen
uppsökas, och mot denna riktades sedermera med
riktinstrumentet, med hvilket också erforderliga
korrektioner gjordes. Korrektion för marklutning
måste vid denna tid alltid utföras genom lutningens
uppmätande eller bedömande och korrektionens
beräknande efter enkla minnesregler, hvilket allt
var rätt tidsödande. – Sålunda stod saken, då den nya
fältartillerimaterialen omkr. 1900 infördes och
därmed en genomgripande omgestaltning af riktmedlen
möjliggjordes. Till följd af eldrörsrekylen
blef lavetten ej utsatt för någon nämnvärd
skakning vid skottlossningen, och detta gjorde,
att riktinstrumentet kunde förses med ett
relativt ömtåligt optiskt syftmedel, samtidigt
som det öfverflyttades från eldröret till
öfverlavetten. Det första syftmedlet af detta
slag var den s. k. kollimatören (se d. o.), men
denna efterträddes snart af den med hårkors försedda
kikaren, kikarsiktet, som genom sin förstoringsförmåga
väsentligt underlättade riktningen.
Fig. 2. Kvadrant. E elevationsvinkeln.
Fig. 3. Bågriktinstrument. [sigma] skjutvinkeln, n terrängvinkeln,
E elevationsvinkeln. (Jfr fig. i art. Riktning.)
Kort förut hade den raka uppsättningsstången
utbytts mot en cirkelböjd, hvarigenom det
s. k. bågriktinstrumentet uppkommit. Ändamålet
därmed var att i ett instrument förena det äldre
riktinstrumentets och riktbågens funktioner; tack
vare stångens böjning kunde nämligen vattenpasset
nu anbringas på denna. Först småningom blef det
uppenbart, att just föreningen af bågriktinstrument
och kikarsikte var det afgörande för riktmedlens
vidare utveckling. Uppsättningsstångens böjning
(fig. 3) medförde nämligen, att kikaren vid
instrumentets upp- och nedskjutande kunde bibringas
en vridning i lodled motsvarande skjutvinkeln, och
pjäsen kunde sålunda med samma instrument höjdriktas,
vare sig direkt genom att kikarens optiska axel
(siktlinjen) inställdes på målet, eller indirekt
medelst vattenpasset. Detta senare måste fördenskull
kunna förskjutas längs en på uppsättningsstången
anbragt terrängvinkelskala, i hvars nollpunkt det är
parallellt med kikaren. Efter kikarsiktets införande
bortföll kornet som obehöfligt. Då terrängvinklarna
i allmänhet äro relativt små, kom kikarens axel efter
verkställd höjdriktning i allmänhet att intaga en nära
nog horisontell ställning. Detta gjorde, att man med
fördel kunde göra kikaren vridbar i sidled horisonten
rundt på en under densamma anbragt streckgraderad
vinkelskifva. Man hade i och med detsamma äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
