Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riktmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyckats inrymma i riktinstrumentet den gamla
riktdiopterns funktioner, utan att behöfva medtaga
dess fel, ty kikaren ger här en skarp inriktning,
och vinkelmätaren är tillräckligt fingraderad
(streck i st. f. grader) för att medge utförandet
af alla erforderliga korrektioner. Nästa stora
utvecklingssteg skedde, då man fann, att tack
vare stångens böjning och kikarens tillkomst en
automatiskt verkande korrektion kunde erhållas
för såväl afdrift som tappaxellutning. Härför
erfordrades endast, att hela riktinstrumentet gjordes
vridbart i sidled och försågs med ett tvärgående
vattenpass, marklutningsvattenpasset, så anbragt,
att instrumentet rätt bakifrån sedt alltid kom att intaga en
viss lutning (vid fältkanoner 2° åt vänster) i
förhållande till lodlinjen. Riktinstrumentet hade,
som nämnts, flyttats till öfverlavetten. Därigenom
kom det ej att deltaga i eldrörets elevationsrörelse,
hvilket särskildt vid haubitser var en stor fördel,
emedan eldrören där vid höga elevationer måste
svängas om i något så när horisontellt läge,
laddläge, för att kunna laddas. Detta system,
att göra kikaren och sålunda också siktlinjen
oberoende af elevationsrörelsen, har blifvit benämndt
oberoende siktlinje och är numera allmänt. Det medför
emellertid att, sedan riktningen utförts, eldröret
måste inställas i ett bestämdt läge i förhållande till
riktinstrumentet. Detta benämnes att höjdställa pjäsen
och är en mycket enkel operation. De första kikarna
voro vanliga enkla prismakikare, men ha sedermera
ersatts med s. k. panoramakikare
(fig. 4, som visar del af svensk 15 cm.
positionshaubits m/06), hvilkas princip är,
att objektivet höjts ungefär en half hufvudlängd
öfver okularet samt att vinkelmätaren inlagts i
kikaren på det sätt, att endast den öfversta delen,
riktstycket, innehållande objektivet, är vridbart,
hvaremot okularet är fast. Fördelen härmed är
afsevärd, nämligen att riktaren dels alltid kan
hålla ögat på samma plats (framåtriktadt), äfven om
riktningen sker mot en riktpunkt (Rp) bakåt, dels
kan befinna sig nedhukad bakom ett skydd, utan att
utsikten hindras. Till riktmedlen kan äfven räknas
en del af pjäserna oberoende instrument, som
erfordras för uppmätning af vissa för den första
inriktningen mot ett visst mål behöfliga
utgångsvärden. Dessa instrument utgöras i allmänhet
af streckgraderade vinkelmätare, försedda med starka
observationskikare, batterikikare; de användas för
uppmätning af vinklar mellan riktpunkt Rp och mål, af
terrängvinklar, sidafvikningar, fronter, krevadhöjder
m. m. På senare tid har man börjat använda
vinkelmätare kombinerade med kompasser, med hvilkas
hjälp man uppmäter vinkeln mellan nordriktningen
och målet. Den första inriktningen kan då ske utan
riktpunkt, genom att pjäserna inställas parallella i
ett visst väderstreck. – Ofvan beskrifna riktmedel
äro gemensamma för alla rörliga pjäser. Vid pjäser
med fast uppställningsplats förenklas riktproblemet
väsentligt. För höjdriktningen kan man där använda
fasta höjdskalor utan vattenpass och för sidriktningen
s. k. sidskalor, båda afsedda för
[i figuren:
–Uppsökare
–Riktstycke –Objektiv
–Hundrastreckskala
–Sidutkopplingsvred
–Sidknapp
–Streckskala
–Låsbult
–Okularstycke –Okular
–Dref
–Höjdknapp –Instrumenthylsa
–Elevationsstång]
Fig. 4. Del af svensk 15 cm. positionshaubits med panoramakikare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
