Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ringmaskar - Ringmikrometer. Se Astronomiska instrument, sp. 298 - Ringmur. 1. Befästningsk. - Ringmur. 2. Metall. - Ringnebulosa. Se Nebulosa, sp. 666 - Ringnes, Ellef - Ringnesöerne, ögrupp. Se Ringnes, E. - Ringning - Ringnot. Se Fiskredskap, sp. 451, och Not, sp. 63 - Ringorm. Se Ref-orm - Ringpor - Ringref l. Atoller. Se Korallref - Ringränning. Se Karusell - Ringröta - Ringsaker - Ringselforsen - Ringsjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plats efter behag; röret är än hinnartadt, än
förkalkadt och stundom försedt med ett lock. (Se
Nereis och Aphrodite.) Polygordius (se
d. o.) föres stundom till en särskild, sannolikt
ursprungligare ringmaskgrupp (Archiannelides). –
Om ordningen Oligochætæ-chæta se Daggmaskar.
– Om underklassen Hirudinea l. Discophora
se d. o., om blodiglar se också Blodigel,
om Palolomasken se d. o.
L–e.
Ringmikrometer. Se Astronomiska
instrument, sp. 298.
Ringmur. 1. Befästningsk. Redan i forntiden
började man omge städerna med skyddande murar
först utan och sedan med bruk mellan stenarna.
Dessa ringmurar byggdes småningom allt högre och
försågos då på insidan med stödmurar, mellan
hvilka trappor ledde upp till murkrönet, samt
anordnades i öfrigt på sätt, som beskrifvits i artikeln
Befästningskonst, sp. 1197, där äfven
ringmurens utveckling omtalas. Äfven under
medeltiden begagnades murar som befästning, men
det var först tyske konungen Henrik I (918–936),
som mera allmänt återinförde ringmursbefästning
kring städerna, och detta slags stadsbefästning
spred sig sedan snart till andra länder, äfven
Sverige, och i Visby se vi än i dag ett vackert prof
på en sådan medeltida tornprydd ringmur. Vid
nyare tidens början öfvergick ringmuren till att bli
beklädnadsmur åt den orten i stället omslutande
jordvallen (jfr Befästningskonst, sp. 1198)
och försvann härmed som själfständig befästning.
Med namnet ringmur benämndes emellertid sedermera
en i fästningar vanligen på grafbottnen
uppförd fristående mur, som omger en eller flera hela
fronter och är afsedd att utgöra ett stormhinder
framför hufvudvallen. Höjden bör därför vara
omkr. 5 m. Är muren försedd med skottgluggar,
säges den vara krenelerad. Är den icke inrättad
till försvar, göres den helt tunn och kallas då
palissadmur. – 2. Metall., äldre namn
på den beklädnadsmur (se Masugn, sp. 1211),
som omger själfva pipmuren i en masugn. I
gamla tidens masugnar brukade denna mur
ofta göras af mer eller mindre väl tuktad
gråsten.
1. L. W:son M. 2. C. A. D.*
Ringnebulosa, astron. Se Nebulosa, sp. 666
och fig. 2. på pl. I.
Ringnes, Ellef, norsk mecenat, f. 25 okt. 1842
på släktens gård R. (Krödsherred), hvilken ständigt
gått i arf i rätt nedstigande linje inom
släkten. Han kom 1860 till Kristiania, där han
1877 tills. med en broder, Amund R. (f. 1840, d.
1907), och konsul Axel Heiberg (se d. o. 5) grundlade
firman R. & komp., ett af landets största
bryggerier. R. har gett många vetenskapliga och
allmännyttiga företag betydligt ekonomiskt understöd
samt åstadkom bl. a. tills. med nämnda
kompanjoner och hofjägmästaren Th. Fearnley medlen
till de af F. Nansen 1892–96 och O. Sverdrup
1898–1902 företagna polarexpeditionerna,
hvarjämte han 1896 i väsentlig mån medverkade till
upprättandet af ”Fridtjof Nansens fond til
videnskabens fremme”. Sedan 1897 är R. medlem af
Kristiania videnskabsselskap. Efter de två
bröderna kallade Nansen en liten ögrupp, som han
upptäckte 26 aug. 1893 n. v. om Taimyrhalfön
i Norra ishafvet, Ringnesöerne. Af Sverdrup
kallades stora, af honom på andra ”Fram”-färden
upptäckta öar n. om Grönlands nordvästkust
Amund Ringnes’ land och Ellef Ringnes’
land.
K. V. H.
Ringnesöerne, ögrupp. Se Ringnes, E.
Ringning. Se Begrafning, sp. 1216,
Klocka, sp. 315, och Klockare.
Ringnot. Se Fiskredskap, sp. 451, och
Not, sp. 63.
Ringorm, med. Se Ref-orm.
Ringpor, bot., en i cellvägg förekommande por,
som ej är lika vid öfverallt och som, betraktad från
ytan, visar två ringar utanpå hvarandra, af hvilka
den inre anger porens vidd, där den är minst, den
yttre, där den är störst. Dylika porer äro i synnerhet
utmärkande för de flesta koniferers trakeider,
som bilda dessa växters ved.
G. L–m.
Ringref l. Atoller, geol. Se Korallref,
sp. 1018, med fig. sp. 1019.
Ringränning. Se Karusell.
Ringröta, bot., rötskada i företrädesvis äldre
barrträds virke, orsakad af en svamp (Polyporus
Pini). Den tar sin början på stammen och
förstör den angripna delen af denna, under det att
öfriga delar af stocken kunna vara oskadade.
H. J. Dft.
Ringsaker, härad och pastorat ö. om Mjösen,
Hedemarkens amt, Norge. 878,39 kvkm. 11,098 inv.
(1910). R. är ett af Norges bördigaste jordbruksdistrikt.
Jämte jord- och skogsbruk finns mycken och
olikartad industri, särskildt vid Moelven (se d. o.).
I skogsbackarna vid Mesnavand och Skjulsjöen finnas
flera kurorter för bröstsjuka; mest kändt är
Mesnaliens (se d. o.) sanatorium. Genom R. passerar
Gudbrandsdalsbanan med stationerna Veldre,
Tande, Moelven, Ring, Bröttum och Bergseng.
R. har en af Norges vackraste medeltidskyrkor,
omnämnd redan omkr. 1170 som en 3-skeppig
romansk basilika, senare ombyggd till korskyrka,
delvis i spetsbågsstil. Af det intressanta inventariet
har ett rikt utskuret, katolskt altarskåp, flandriskt
arbete från omkr. 1500, stort konsthistoriskt värde.
– Se Reinert Svendsen, ”R. kirke og altertavle”
(1899) och ”Fortidsmindesmærker i R. paa
Hedemarken” (1902).
K. V. H.
Ringselforsen, en staten tillhörig fors i Skellefte
älf mellan Ringselet (Sädvajaure) och Simselet
ofvanför Hornavan inom Arjepluogs socken,
Norrbottens län. Forsen, som löper i en djup, 10–12
m. trång klyfta mellan fasta bergväggar, har två
afsatser, den öfre, 6,2 m. hög, 160 m. lång,
börjande i forshufvudet, den nedre, 6,3 m. hög,
60–70 m. lång, slutande i Simselet. Hela
fallhöjden utgör 17 m. på en sträcka af 500 m.
Vattenområdet beräknas till 1,400 kvkm., hvaraf 4,8
proc. sjöar. Industriella medelvattenmängden
anslås till 6,3 kbm. i sek., antalet hästkrafter således
1,071.
Ringsjön, Skånes näst största insjö, ligger i
Malmöhus län, Onsjö och Frosta härad. Dess areal
uppges (enligt topografiska kårens mätning 1873)
till 42,6 kvkm., men genom sänkning och torrläggning
1832–83 minskades den något. Höjden öfver
hafvet uppges till 55,8 m. Genom en norr ifrån
nedskjutande landtunga, på hvilken Bosjökloster
ligger, delas sjön i två delar, Västra och Östra
R., af hvilka den senare är nära dubbelt större än
den förra. Öfver sundet mellan de båda hälfterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
