- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
437-438

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ringsjön - Ringsko - Ringspinnaren - Ringstadholm (Ringstadaholm) - Ringsted - Ringstrand, Nils Gustaf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fanns förr färjeförbindelse; numera går en bro
däröfver. Den vattenmängd R. mottar genom Hörby- l.
Osbyholmsån från ö. samt Kvesarumssjöns aflopp
från n. samt några andra små åar är obetydlig.
Sjöns djup lär ock ingenstädes uppgå till 12 m.,
och stränderna äro så långgrunda, att några större
farkoster ej kunna användas. Genom Rönneån har
sjön aflopp till Kattegatt. Omgifningarna äro delvis
bevuxna med bokskogar och prisas för sin
naturskönhet. Trakten kring sjön har varit mycket
tidigt bebyggd. Redan under den tidigare
stenåldern funnos där stora boplatser, hvarom vittna
de s. k. verkstadsfynden, som vid den nämnda
sjösänkningen gjordes rundtom sjön, dels ofvanför
den forna strandlinjen (bl. a. vid Finnhult), som
sannolikt där var oförändrad sedan stenåldern, dels
och oftast på den efter sänkningen torrlagda stranden,
hvarför man kan anta, att boplatserna utgjorts
af flottar, från hvilka krukskärfvor och
måltidslämningar utkastats i vattnet. Flottbyggarna voro
ett jägar- och fiskarfolk, som ej odlade säd eller
idkade boskapsskötsel och utan tvifvel tillhörde ett
äldre kulturstadium än de bofaste sädesodlande
grafbyggarna, om de än på ett eller annat ställe
varit samtida, men sannolikt förefunnits i mycket
färre antal vid sjön. Se C. D. Reventlow, ”Ringsjöfynden”
(i ”Ymer”, 1905).
Wbg.

Ringsko, veter., hästsko, hvars skänklar äro
ringformigt förenade, använd som sjukbeslag (se
Hof, sp. 897 och 898, samt Hoflidanden,
sp. 924).

Ringspinnaren, Malacosoma neustria, zool., en
till fam. Lasiocampidæ (Bombycidæ) hörande
fjäril, hvars larv stundom anställer skada på fruktträd.
Fjäriln (se Trädgårdens skadeinsekter,
pl. I, fig. 1), är gul till gulbrun, ofta
med rödaktig anstrykning; framvingarna ha två
mörka tvärlinjer, ofta är fältet mellan dessa linjer
mörkt, så att ett bredt tvärband uppstår.
Vingbredden är 30–40 mm. Larven (fig. 1 L), som
når en längd af 50 mm., har längs ryggen en
hvit linje, på sidorna därom ligga omväxlande
svarta och rödgula längslinjer; på hvardera
kroppssidan finnes dessutom ett bredt blågrått band.
Den bruna puppan (fig. 1 P) omges af en gulhvit,
tunn kokong. Flygtiden infaller på eftersommaren.
Honan lägger äggen i en fast hopkittad ring
(fig. 1 a) kring en smal gren eller kvist, hvaraf
fjärilns svenska namn. De följande vår utkläckta
larverna hålla tillsammans och spinna ett af
lucker väfnad bildadt bo. Före förpuppningen
skingra de sig. Denna insekt uppträder ofta i
södra Sveriges fruktträdgårdar och gör skada
genom att på försommaren aflöfva träden. Som
medel rekommenderas att insamla och uppbränna de
lätt synliga nästena. Äfven besprutning med
giftvätskor tidigt på försommaren har förordats.
G. G.

Ringstadholm (Ringstadaholm), under
medeltiden slott på en holme i Motala ström, något
nedanför dess utlopp ur Glan, ofvan fallet vid
Fiskeby. Det ansågs på sin tid som ett af de
starkaste i Sverige; nu återstå däraf högst obetydliga
lämningar. R. omtalas första gången 1316.
Genom byte kom det 1377 i Bo Jonssons ego och
var säte för en af hans fogdar, som hade
uppbörden af de närmaste häradena, hvilka kallades
Ringstadaholms län. 1404 indrogs det till kronan.
1425 satte konung Erik Henrik Styke, af tysk
härkomst, till höfvitsman därstädes. Han måste 1434
uppge slottet till Engelbrekt. I början af 1470,
då det innehades af Trotte Karlsson (Vase), som
deltog i sin broder Eriks uppror, vardt det med
den kringboende allmogens biträde intaget och
uppbrändt. Karl Knutsson uppges vara född på
R. Vid en nyligen skedd arkeologisk undersökning
utgräfdes slottets grundmurar och fastställdes, att
en del af den gamla Slottsholmen åstadkommits
genom senare utfyllning.

Ringsted, stad i mellersta Själland, Sorö amt,
Danmark. 4,045 inv. (1911). Handeln är obetydlig,
och landtbruk är den viktigaste näringsgrenen.
Bank och sparbank. Västsjälländska järnvägen stryker
sedan 1856 förbi staden. Den stora och vackra
S:t Bents kyrka, som 1903–09 fullständigt
restaurerats, förskrifver sig från 1080 och tillhörde
ursprungligen ett benediktinkloster. Det är en af
Danmarks märkligaste kyrkobyggnader, en
treskeppig korskyrka i romansk stil, 58,8 m. lång,
18,6 m. bred och 16,8 m. hög, med ett lågt torn
öfver korsets midt. Knut Lavard skrinlades där
1170 efter sin kanonisering, och sedan mottog
kyrkan stoftet af många af hans ätt, Valdemar I och
II, Knut VI, Erik Plogpenning och Erik Menved
jämte deras drottningar, svenske konungen Birger
Magnusson och hans gemål, Märta, samt svenska
drottningen Rikissa (Valdemar I:s dotter). Af
klostret finns eljest ingenting kvar; tillhörande
jordagods såldes 1724 till privat ego och utgör
sedan 1814 ett fideikommiss, som bär namnet R.
kloster
. På senaste tiden (1907) har byggts en
katolsk kyrka, Knud Lavardskirken. R. är en af
Själlands äldsta städer, känd redan i hedenhös
som offerplats för hela Själland, och var myntort
under Knut den store. Under medeltiden höllos
i R. ofta danahof; där hyllades konungarna ända
till 1584. Den första konungakröningen egde
rum i R. 1170, då Valdemar I:s son Knut (VI)
kröntes. Äfven landstingen höllos i R. till 1803.
Se Worsaae och Herbst, ”Kongegravene i R.”
(1858).
E. Ebg.

Ringstrand, Nils Gustaf, skogsman,
kommunalman, f. 22 juli 1863 i Strängnäs, blef
student i Strängnäs 1880, utexaminerades från
Skogsinstitutet 1884. Han egnade sig till en början
åt statstjänst och innehade växlande förordnanden
som extra eller t. f. jägmästare i flera Norrlandsrevir.
Sedermera öfvergick R. i privattjänst och
blef 1897 skogschef hos Mo och Domsjö aktiebolag
och innehade denna befattning vid landets näst
största skogsbolag till 1908, då han blef
skogsinspektör hos aktiebolaget Norrlandsbanken. R. var
ledamot af den norrländska skogsvårdskommittén
(1907–12) och är sedan 1912 led. i styrelsen
för Skogshögskolan och Statens skogsförsöksanstalt.
I Västerbotten egnade han sina krafter åt
kommunala värf. Han stiftade också den första
kvinnliga landtbruksskolan i landet vid Agnäs i
Bjurholms socken, Västerbottens län. Sedermera har
han varit mycket anlitad för kommunala uppdrag
i Lidingö köping, där han bl. a. är
kommunalfullmäktiges ordförande. – R. torde vara den
främste kännaren af norrländska skogsförhållanden
och har publicerat ett synnerligen stort antal
uppsatser i rent skogliga eller skogspolitiska frågor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free