Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ritschl. 2. Albrecht Benjamin R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
person och historiska gärning. Men då Kristi
religiösa betydelse endast från trons ståndpunkt
låter sig fattas, kan hans egen förkunnelse
ej skiljas från apostlarnas och de andre
nytestamentlige skriftställarnas vittnesbörd. De
nytestamentliga skrifternas auktoritet grundar
därför R., under afstående från hvarje teori om en
speciell inspiration, närmast på deras betydelse
som de historiska urkunderna för kristendomens
stiftelseepok, och det afgörande kriteriet för deras
inre autenticitet finner han härvid i den för dem till
skillnad från såväl judendomen som äfven den närmast
följande kristna litteraturen utmärkande genuina och
organiska uppfattningen af den gammaltestamentliga
religionen och dess förhållande till kristendomen. -
Innebära dessa tankegångar med deras starka betonande
af skriftens normativa betydelse, trots vissa
restriktioner, i jämförelse med Schleiermachers
ståndpunkt ett afgjordt närmande till den äldre
kyrkliga ståndpunkten, så aflägsnar R. sig åter från
denna redan i viss mån genom häfdandet af, att äfven
inom nya testamentet - gamla testamentet har för
den kristna trosläran blott en indirekt betydelse
- principiellt blott de för detta i dess helhet
gemensamma tankarna kunna erkännas som för teologien
normerande. Till än starkare reduktioner af det
häfdvunna lärostoffet fördes emellertid R. genom de
konsekvenser han drog ur sin förut antydda uppfattning
af religionens väsen. Af den religiösa kunskapens
karaktär af en på praktiska instanser grundad
frälsningsvisshet följer det enligt R. omedelbart, att
teologien strängt har att begränsa sig till frågan om
trosföremålens betydelse för oss; alla frågor om deras
väsen i sig har den att afvisa som härstammande från
ett för religionen främmande metafysiskt intresse. För
denna sin uppfattning åberopade R. sig närmast på
reformatorernas och bekännelseskrifternas förebild,
men sökte dock med stigande energi att åt densamma
tillika ge en allmännare filosofisk-kunskapsteoretisk
grundval. Den häfdvunna ståndpunkten i detta hänseende
är enligt R. betingad af den platonisk-skolastiska
kunskapsteoriens fortverkan jämväl inom den
protestantiska teologien. Det för denna utmärkande
är nu, att den tänker sig tinget som en bakom de
skiftande företeelserna hvilande, oföränderlig
substans, hvilken ensam är det egentligt verkliga
och till hvilken det således för kunskapen gäller
att tränga fram. Denna uppfattning är emellertid
längesedan, särskildt genom Kant, vetenskapligt
öfvervunnen, och i anslutning till Kant och speciellt
H. Lotze häfdar nu R., att "tinget" af oss endast kan
gripas i själfva företeelserna, såsom lagen för deras
konstanta förändringar. Gäller detta för all kunskap,
så ligger nu vidare den religiösa kunskapens egenart
däri, att den ej blott som all kunskap beledsagas af
"värdeomdömen", i hvilka det för oss därvid häftade
intresset kommer till uttryck, utan liksom den etiska
kunskapen förlöper i hvad R., med ett ursprungligen
af hans lärjunge J. Kaftan prägladt uttryck,
kallar "själfständiga värdeomdömen". Med denna
sats torde R. närmast blott ha afsett att häfda,
att de religiösa utsagorna på grund af den religiösa
kunskapens alltigenom praktiskt betingade art aldrig
ha karaktären af
nakna, "ointresserade", existentialomdömen, utan
att i dem trosobjektens verklighet blott kommer
till uttryck i och med utsagorna om deras värde
för oss. Ej utan R:s egen skuld (hans ståndpunkt i
detta hänseende i enskildheterna är ganska oklar)
uppfattades emellertid satsen mångenstädes som
uttryck för en rent subjektivistisk ståndpunkt,
ett uppgifvande af den religiösa kunskapens kraf
på objektiv giltighet, hvarför den också kanske
mera än något annat framkallat gensagor och väckt
misstänksamhet mot hela R:s åskådning, öfver
hufvud torde i allmänhet de kunskapsteoretiska
argumentens betydelse för R:s teologi ha starkt
öfverskattats. Först i andra upplagan af sitt
systematiska hufvudarbete ingår han närmare på dem,
och själfva hans allmänna grunduppfattning af den
religiösa kunskapens begränsning och det systematiska
arbetets uppgift stod för honom redan oberoende
däraf fast. - Dennas konsekvenser åter göra sig
nu visserligen gällande genom hela hans system,
ej blott vid de i trängre mening spekulativa,
utan äfven vid de psykologiska och antropologiska
frågornas behandling, och rikta sig med lika skärpa
mot mystiken som mot metafysiken i trängre mening. Så
polemiserar R. ej blott mot läran om en bakom det
medvetna själslifvets yttringar försiggående "mystisk
förening" med Gud eller Kristus, utan afvisar öfver
hufvud alla försök att intränga i den helige Andes
hemlighetsfulla verk i själens djup. I deras ställe
sätter han väsentligen blott hänvisningen till det
hemliga och omätliga inflytande, som församlingen,
med sin evangeliiförkunnelse och det däri pulserande
kristliga lifvet, utöfvar på den enskilde. På
församlingen eller kyrkan, såsom det närmaste objektet
för förlåtelsen eller rättfärdiggörelsen och såsom
sådan "de troendes moder", faller öfver hufvud hos
R., som på grund häraf stundom t. o. m. beskyllts
för katoliserande tendenser, den starkaste tonvikt,
och föreställningen om "den helige Ande" uppgår
för honom väsentligen i tanken på den i den kristna
församlingen rådande samfundsandan, genom hvilken den
historiska fortverkan af Kristi person förmedlas. -
Skarpast framträdde dock motsatsen mot den häfdvunna
åskådningen i R:s behandling af det kristologiska
problemet. Tanken på Kristi gudom vill väl äfven han
fasthålla, men dess innebörd blir här en helt annan än
den vanliga. Äfven här afvisar han hvarje försök att
bakom det omedelbart gifna stoffet, den historiska
Kristusbilden, tränga fram till en metafysisk
väsensgrund: omedelbart i evangeliernas konkreta drag
måste fastmer Kristi gudom i dess religiös-etiska
mening låta sig uppvisas. Den framträder å ena
sidan i hans endast på Gudsrikets förverkligande
riktade viljas fullkomliga enhet med Gud, å andra
sidan i hans genom sin sedliga själfständighet och
sitt tålamod utöfvade herravälde öfver världen. När
församlingen åkallar Kristus som Gud, har detta därför
närmast karaktären af ett värdeomdöme, i hvilket
hans absoluta betydelse för vårt gudsförhållande,
såsom den alla andra auktoriteter uteslutande Herren,
utan hvilken vi ej kunna gripa Gud såsom vår Fader,
kommer till uttryck (jfr Kristologi, sp. 1460). -
Den kristna uppenbarelsens innebörd i dess betydelse
för personlighetslifvet får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
