Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robert (it. Roberto) den gode l. den vise - Robert, konungar af Skottland. 1. R. I Bruce - Robert. 2. R. II kallad R. the Stewart - Robert. 3. R. III - Robert, hertig af Chartres. Se Orléans, sp. 908 - Robert, grefvar af Flandern - Robert, hertigar af Normandie. 1. R. I. - Robert. 2. R. II (el. I) Djävulen (le diable) - Robert. 3. R. III (II)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Robert (it. Roberto) den gode l. den
vise, konung af Neapel, f. 1275, d. 1343,
tillhörde huset Anjou och var son till konung Karl
II af Neapel. Genom påfvens hjälp lyckades han
vid faderns död, 1309, bli erkänd som konung
med förbigående af sin äldre broders son Karl
Robert. R. ansågs som den mäktigaste fursten i
Italien på sin tid och stod kraftigt på påfvarnas
sida i deras strider med kejsar Henrik VII och
Ludvig Bajraren, men hans försök att eröfra
Sicilien misslyckades. Han var en vetenskapligt
anlagd man samt stor älskare af den sköna litteraturen.
Själf skald, tog han Petrarca och Boccaccio
i hägn vid sitt hof. Han efterträddes af sin
sondotter Johanna I.
Robert, konungar af Skottland.
1. R. I Bruce, konung 1306-29. Se Bruce
2. - 2. R. II, kallad R. the Stewart, den
föregåendes dotterson, f. 2 mars 1316, d. 13 maj 1390
i Dundonald, var son till Walter the Stewart (se
Stuart) och Robert Bruces dotter Marjorie samt
erkändes 1318 som arftagare till Skottlands tron,
om morfadern aflede utan manlig afkomma. Efter
Robert Bruces död 1329 blef dennes unge son David
Bruce Skottlands konung, och 1334 utsågs R. och John
Randolph, earl af Moray, till regenter under Davids
minderårighet och vistelse i Frankrike. R. var,
sedan Moray råkat i engelsk fångenskap, ensam
regent till Davids återkomst 1341 och återtog
1346 regentskapet, då David tillfångatagits af
engelsmännen. Davids plan att skaffa erkännande åt
Edvard III af England som arftagare till Skottlands
krona vållade sedermera missämja mellan honom och R.,
som 1363 med anledning däraf gjorde uppror och sedan
hölls fången tills kort före Davids död 1371. Utan
större svårighet blef då R. erkänd som konung och
kröntes i Scone 26 mars s. å. Sin kraftigaste tid
hade han då bakom sig, och hans regering blef föga
händelserik. Ålderdomskrämpor hindrade honom att
personligen deltaga i de gränsstrider med England,
som pågingo sedan 1378, och 1389 utsågs hans yngre son
Robert (earl af Fife och sedermera hertig af Albany)
af parlamentet till Skottlands regent. R. var gift
först med (sin forna älskarinna) Elisabet Mure
och sedan med Eufemia af Ross. Båda äktenskapen
voro barnrika, och han hade dessutom många oäkta
afkomlingar. - 3. R. III, den föregåendes äldste
son med Elisabet Mure, f. omkr. 1340, d. 1406,
legitimerades vid föräldrarnas bröllop (omkr. 1349)
och fick 1368 titeln earl af Carrick. Omkr. 1387 blef
han sparkad af en häst så illa, att han däraf blef
vanför för lifvet. Vid sin tronbestigning 1390 antog
han efter fadern och dennes morfader namnet Robert;
hans eget dopnamn var John, hvilket ansågs mindre
lämpligt såsom erinrande om tronkräfvarna af släkten
Baliol. Till följd af R:s sjuklighet var hans yngre
broder Robert af Fife regeringsmaktens verklige
utöfvare till 1399, då R:s son David, hertig af
Rothesay, utsågs till regent. Denne dog under mystiska
omständigheter redan 1402, och R. öfverlefde ej länge
underrättelsen om, att hans ende kvarlefvande son
Jakob (sedermera konung Jakob I) 1406 tillfångatagits
af engelsmännen. R. var gift med Annabella Drummond;
han var en saktmodig och godsint man och bar sin
vanförhets och maktlöshets börda med vemodig
resignation.
2-3. V. S-g.
Robert [fr. uttal råbär], hertig af Chartres. Se
Orleans, sp. 908.
Robert, grefvar af Flandern. Om
Robert I Frisern och dennes son Robert II af
Jerusalem se Flandern, sp. 540-541.
Robert [fr. uttal råbär], hertigar af
Normandie. 1. R. I, hertig 911-931.
Se Ro11o. - 2. R. II (eller I) Djäfvulen (fr. le
diable), yngre son till hertig Rikard II och Judit af
Bretagne, d. 1035, efterträdde 1027 sin broder Rikard
III. R. var en krigisk och hård natur, misstänkt för
illdåd, som förklara hans tillnamn. Med stark hand
tuktade han sina upproriska vasaller, understödde
grefven af Flandern mot dennes son och konung Henrik
I af Frankrike mot dennes moder Constance (hvarvid
R. vann landskapet Vexin). Men då han mot konung Knut
den store tog parti för sina kusiner, de engelske
konungasönerna Edvard (Bekännaren) och Alfred, hvilka
uppfostrats vid det normandiska hofvet, misslyckades
han; den flotta han utrustade för att föra dem till
England skingrades af en storm. Då missväxt och
farsoter härjade i Normandie, begaf sig R. 1033 på
pilgrimsfärd till Jerusalem till försoning för sina
synder. På återfärden hade han hunnit till Nicea, då
döden öfverraskade honom. R. hade med en borgarkvinna
Herleva (eller Harletta) en son Vilhelm (Eröfraren),
som efterträdde honom. R:s historia fördunklas af den
medeltida legendbildning, som omspunnit den. - Jfr den
af Breul (1886) utgifna editionen af "Sir Gowther"
(en engelsk version af legenden). Meyerbeers opera
"Robert le diable" är byggd på denna legend.
3. R. III (II), den föregåendes sonson, Vilhelm
Eröfrarens son med Matilda af Flandern,
f. omkr. 1054, d. 1134, på grund af sin
undersätsiga figur kallad Courte-heuse (kortsko)
eller, mera sällan, Courte-cuisse (kortlår). Då
Vilhelm vägrade R. besittningen af Normandie, fick
denne hjälp af konung Filip I, som begärligt grep
tillfället att försvaga bandet mellan England och
hertigdömet. Vilhelm nödgades erkänna R. som arfvinge
till detta, och då han dog (1087), efterträddes han
i Normandie af R., medan dennes yngre broder Vilhelm
blef konung i England. R. gjorde intet allvarligt
försök att göra Vilhelm makten stridig. Denne
begagnade sig däremot af R:s svaghet och obeslutsamhet
och den växande inre upplösningen i Normandie och
gjorde anspråk på delar af detta land. Efter mångåriga
strider mellan bröderna förpantade R. Normandie
åt Vilhelm och drog 1096 ut i första korståget. I
striderna vid Antiokia och Jerusalem gjorde sig hans
ridderliga egenskaper bättre gällande än i Normandies
partifejder. R. lär ha fått sig erbjuden Jerusalems
konungakrona, men afvisade den och återvände hem
(1100). Ett missnöjdt parti i England förmådde honom
att göra sina anspråk på Englands krona gällande
mot sin yngste broder Henrik, som efter Vilhelms död
(s. å.) bemäktigat sig den. Han landade med en flotta
i England, men afstod mot löfte om en årlig pension
från sina kraf. I Normandie stod R. maktlös inför de
alltjämt växande fejderna, som underblåstes af Henrik;
snart var han hertig blott till namnet. Slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
