Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robespierre, Maximilien Marie Isidore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till nya omstörtningar. På dessa åhörare, i synnerhet
de kvinnliga, de s. k. "trikotöserna", slogo
hans oupphörliga, i predikoton hållna svulstiga
utläggningar af Rousseaus lära om folkviljans
allmakt i högsta grad an, och det förfinade skick
och nästan puritanska lefnadssätt, hvarigenom han
förmånligt stack af från de öfrige demagogerna,
imponerade äfven på dessa kretsar, bland hvilka
han snart började hälsas med hedersnamnet "den
(ende) omutlige". Slutligen firade han äfven inom
nationalförsamlingen en triumf, i det han genom att
vädja till den rådande oegennyttighetsmanien (17 maj
1791) genomdref, att ingen medlem af församlingen
skulle vara valbar till nästa riksmöte. Därigenom
förlamade han för den närmaste tiden sina lyckligare
medtäflares politiska inflytande, men öppnade också
dörren för ytterligare omstörtningar, i det den första
vården af det nya konstitutionella samhällsskicket
måste anförtros åt ovana händer. Ehuru R. genom
detta beslut äfven utestängt sig själf från den nya
riksdag - lagstiftande nationalförsamlingen -, som
öppnades l okt. 1791, fick han dock tillfälle att
fortsätta sin agitatoriska verksamhet därigenom, att
han utsetts till åklagare vid brottmålsdomstolen
i Paris, och lyckades särskildt befästa sitt
inflytande i jakobinklubben (se
Jakobiner). Nu fick han emellertid nya farliga
medtäflare i girondisterna (se d. o.), detta på
lysande talare rika vänsterparti inom lagstiftande
nationalförsamlingen, hvilket ville framkalla ett
krig mellan revolutionen och det gamla Europa för att
kunna drifva revolutionär propaganda och störta det
franska konungadömet. Ehuru detta äfven var R:s mål,
ryggade dock hans försiktiga natur tillbaka för en
äfventyrlig krigspolitik, och han bekämpade därför
denna ifrigt i jakobinklubben, men kunde dock ej
hindra krigets utbrott (april 1792). Från denna
tid hyste han till girondisterna samma oförsonliga
hat som till de konstitutionelle. I själfva verket
arbetade dock girondisterna R. i händerna. För att
kunna störta konungadömet förstörde de medlen till
ordningens upprätthållande i Paris. Konungadömet
föll 10 aug. 1792, och då borde högsta makten ha
tillfallit lagstiftande församlingen och den af denna
tillsatta interimsregeringen, hvars flesta medlemmar
voro girondister; men till följd af ordningsmaktens
upplösning stodo dessa myndigheter värnlösa mot
den anarkiska Parispöbeln, och denna lät leda sig
af den parisiska kommunalstyrelse ("kommunen"),
som på revolutionär väg upprättats under upproret
10 aug. Ehuru R. aktat sig att deltaga i detta,
invaldes han dock i "kommunen", blef den styrande
viljan där och trotsade i spetsen för densamma gång
på gång lagstiftande församlingen. I april 1792 hade
han nedlagt sitt ämbete vid brottmålsdomstolen. I
aug. s. å. valdes han till bisittare i det första
revolutionstribunalet, men föredrog sin plats i
kommunalstyrelsen framför detta uppdrag och var
sålunda ledamot af "kommunen" under dettas stora
illdåd, "Septembermorden". Själf tog han ej synbart
del i dessa, men begagnade den skräck de uppväckte för
att göra sig till herre öfver de i Paris samtidigt
pågående valen till nationalkonventet, och då denna
församling 21 sept. 1792 öppnades, kunde R. intaga
en plats däri som den främste
af staden Paris’ representanter. Under den
förbittrade kamp, som i konventet utkämpades
mellan bergpartiet (se Berget) och girondisterna,
hvilka nu uppträdde som samhällsordningens och
mänsklighetens försvarare mot skräckmännen, blef
R. af girondisterna inför konventet anklagad för
sitt deltagande i "kommunens" olagligheter; men
anfallet var så illa planlagdt, att han frikändes
(5 nov.), och därigenom växte hans anseende i hög
grad. Ytterligare ökades hans rykte som "omutlig"
revolutionär, då han i motsats till girondisterna
konsekvent yrkade på Ludvig XVI:s afrättning. Och
genom att gång på gång beskylla girondisterna dels
för rojalism, dels för medbrottslighet i Dumouriez’
(se d. o.) förräderi bidrog han kraftigt till att
framkalla det pöbelupplopp, som 2 juni 1793 befriade
honom från dessa förhatliga medtäflare. Nu inträdde
emellertid en söndring bland de segrande skräckmännen,
och R. fick till en början stå tillbaka för den
som statsman ojämförligt mera begåfvade Danton (se
d. o.). Snart lyckades han dock med tillhjälp af
hébertisterna (se Hébert, Jacques René) aflägsna
Danton ur välfärdsutskottet, i hvilket han själf
inträdde 27 juli 1793, och därmed började på fullt
allvar det s. k. skräckväldet samt realiserandet
af R:s samhällsideal. Ty den oinskränkta makt, som
han kräfde åt folkviljan, utöfvades nu nominellt af
dennas representant, konventet. Men detta behärskades
af jakobinerna och den parisiska pöbeln under R:s
ledning, och det nödgades sålunda öfverlämna sin
makt åt välfärdsutskottet, i hvilket R. blef den
allena styrande viljan. Med tillhjälp af ett nytt
revolutionstribunal, som helt och hållet bestod
af hans kreatur, utkräfde R. blodig hämnd på alla
medtäflare eller olika tänkande. Sålunda öfverlämnades
utan åtskillnad hofvets anhängare, konstitutionella,
girondister och slutligen äfven hébertisterna och
dantonisterna åt giljotinen. Efter de sistnämndes
fall företog R. sig också att söka realisera den
rousseauska deismen; han förmådde nämligen 7 maj 1794
konventet, som kort förut låtit sig ryckas med af
hébertisternas ateistiska sträfvanden, att å franska
folkets vägnar erkänna tillvaron af ett högsta väsen,
och vid en högtidlig fest till dettas ära 8 juni
1794 uppträdde han som den nya statsreligionens
öfverstepräst. Den utsikt, som därigenom öppnades
för honom att med den högsta världsliga makten
förbinda äfven den högsta andliga, beröfvade honom
all besinning. Dittills hade konventets medlemmar
åtnjutit en viss säkerhet därigenom, att de ej
fingo ställas inför revolutionstribunalet utan
konventets bifall. Men äfven detta syntes nu R. vara
en otillbörlig inskränkning i hans makt, och 10
juni 1794 genomdref han en lag, som upphäfde denna
förmånsrätt och äfven borttog alla öfriga skrankor
för revolutionstribunalets tyranni. Därefter nådde
skräckväldet sin höjd: på sex veckor afrättades
i Paris 1,366 personer. Men dessa öfverdrifter
framkallade R:s fall. En del af hans ämbetsbröder
i välfärdsutskottet hade börjat tröttna på hans
despotism. Dantons och Héberts öfverblifna vänner
fruktade för sina lif och önskade hämnas. Och då
majoriteten inom konventet, den s. k. centern, som
dittills sökt freda sig själf genom att ej motsätta
sig massmördandet på de andra partierna, nu efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
