Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 607-608 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rofflugor - Roffåglarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föga håriga arterna af släktet Leptogaster, af
hvilket den 8-13 mm. långa Leptogaster cylindricus,
med brungrå, mörkstrimmad ryggsköld, ofta ses sitta
på grässtrån. På stenar och torra vägar ses ofta den
8-11 mm. långa Lasiopogon cinctus, mindre smärt,
med plattadt cylindrisk, hvitt tvärbandad bakkropp
och gulgrå, brunstrimmig ryggsköld. På torra marker
och sandiga gångstigar förekommer äfven en af våra
största arter, den ända till 28 mm. långa Rofflugan
Asilus crabroniformis. (se fig.),
kort och glest luden, öfvervägande gul, med undantag
af bakkroppens främre del, som är svart. Mest
i ögonen fallande äro de i soliga barrskogar på
stammar, timmer och vedupplag på lur sittande, groft
byggda och ragghåriga arterna af släktet Laphria,
af hvilket en art når 29 mm. i längd. Hårbeklädnadens
färg växlar hos våra arter i svart, grått, gult och
rödt. Dessa blodtörstiga rofdjur göra med hjälp af
sina kraftiga, starkt ludna ben snart sagdt hvilka
andra insekter som helst, äfven de största, till sitt
byte. Som prof på deras glupskhet kan anföras, att
honan stundom efter parningen griper och utsuger den
något mindre och svagare hannen. G. A-z.


Rofflugan Asilus crabroniformis.

Roffåglarna,
Accipitres, zool., benämnas en grupp inom fåglarnas
klass. Näbben är kort och stark, öfverkäken försedd
med lodrätt nedböjd, på undre sidan plattad spets
och vid roten beklädd med en vaxhud; näsborrarna
omges af hårda delar. Vingarna äro stora och starka;
underarmens stora öfre täckfjädrar bilda flera
rader och räcka utom armpennornas midt. Tårna äro
fyra, nämligen tre icke sammanvuxna framåt och en
(ofta vändbar) bakåt. Klorna äro stora, krokiga,
koniskt syllika och nästan trinda samt kunna böjas
inunder tårna; baktåns klo är större än mellantåns
och innertåns störst. Benen äro starka. Stjärten
består af 12–14 pennor, och handpennorna äro 10 till
antalet. Ehuru det stora flertalet bland fåglar
borde betecknas som rofdjur, enär sångfåglarna
(att nu icke tala om vadarna och simfåglarna), som
vi vant oss att betrakta som de allra oskyldigaste,
lefva till så stor utsträckning af andra djur, har man
inskränkt benämningen roffåglar till blott en enda
ordning. De allra flesta af dess arter lifnära sig
nästan uteslutande af andra, mestadels varmblodiga
djur, hvilka de lura på, förfölja och med klorna
gripa på marken, i träden, luften eller vattnet,
hvarefter de döda och sönderstycka dem med näbben;
stundom förtära de äfven as. Osmälta delar af födan
(t. ex. hår, fjädrar och ben) uppkastas i form af
bollar. Man ser häraf, att roffåglarna med hänsyn till
sin näring äro fullkomliga motstycken till rofdjuren
inom däggdjurens ordning. – Hvad storleken beträffar,
råder mycken skiljaktighet bland här förevarande
grupps medlemmar; somliga stå i detta
hänseende tillbaka blott för några få struts- och
simfåglar, andra äro föga större än en lärka. Af
sinnena äro synen och hörseln högst utvecklade, ögonen
äro stora, i synnerhet hos nattroffåglarna, och ha i
sin fullkomligaste utveckling den inre rörlighet, som
beror på det under namn af "kammen" kända utskott, som
sträcker sig från synnervens inträde i ögats botten
stundom ända till linsens bakre kant. Till följd
häraf kan ögats synkraft med lätthet lämpas efter
olika afstånd. Hörseln är i allmänhet bäst utvecklad
hos ugglorna. I afseende på själsförmögenheter
utmärka roffåglarna sig för mod och djärfhet, list
och förslagenhet, grymhet och blodtörst. Hos några,
nämligen ädelfalkarna, är begåfningen sådan, att de
kunna inöfvas till människans tjänst. Deras stämma är
sträf och obehaglig. Roffåglarna äro utbredda öfver
hela jorden på både större och mindre höjd öfver
hafvet, fåtaligast på Söderhafvets öar. Företrädesvis
uppehålla de sig i skogstrakter, men de förekomma
äfvenledes på berg och slätter, öknar och isfält,
ja inne i själfva städerna. Många arter flytta mot
vintern till varmare länder, andra stryka blott
omkring. Under dessa flyttningar följas stundom
flera individer åt; annars lefva de enstaka eller
parvis. Roffåglarna häcka en gång om året; båda könen
hjälpas åt att bygga boet. Honan, som nästan alltid är
större än hannen, rufvar i regel ensam äggen tre till
sex veckor, men båda makarna vårda och bära föda till
ungarna, som själfva taga mot den samt kläckas seende
och dunklädda. Boet bygges i träd, på klipputsprång, i
murar eller ihåliga träd, mycket sällan på marken. De
bon, som anläggas i träd eller på klippor, äro stora,
vida och grunda samt begagnas merendels flera år å
rad, hvarför de repareras för hvarje gång och till
följd däraf bli mycket höga. Många arter använda
andra fåglars, t. ex. kråkfåglars, storkars och
hägrars, nästen. De roffåglar, som häcka i hål,
nöja sig med ett mycket simpelt underlag; stundom ha
de intet alls. Parningen föregås af allehanda lekar,
t. ex. präktiga flygöfningar, ofta äfven af gälla och
ömma läten. Härvid utkämpa hannarna ej sällan häftiga,
upprepade strider med hvarandra. Äggens antal växlar
mellan 1 och 10. Ungarna växa hastigt, och deras
fjäderbeklädnad börjar snart utvecklas. Föräldrarna
försvara modigt sin afkomma och förse den rikligen
med föda. Till en början uppkastas denna i halfsmält
skick ur de gamles kräfva, men utgöres sedermera af
sönderstyckade djur. – Bland roffåglarna lända somliga
människan till nytta, andra till skada. Många bland
dem förgöra en mängd skadliga gnagare och insekter,
ormar och afskräden; andra däremot lefva af tama djur,
villebråd och nyttiga småfåglar. Allteftersom det ena
eller det andra är händelsen, förtjäna roffåglarna
att skyddas eller förföljas. Utom människan ha de
endast få fiender, ty mot sådana hjälpa de sig med
sin styrka och vighet. De ha nämligen mycket stark
och uthållig, ofta högligen snabb flykt, hvaremot de
röra sig med ovig gång på marken.

Hithörande arter ha fördelats på följande sätt:

A. Ögonen äro riktade framåt. Yttertån är vändbar.
Nattroffåglar (Nocturni) l. Ugglor, Strigidæ.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>