Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rogberg. 2. Karl Georg R. - Rogberg. 3. Karl Erik Johan R. - Rogberga - Rogelskällan - Rogen, sjö. Se Härjedalen - Roger, it. Ruggiero, furstar i Italien. 1. R. kallad Bursa - Roger. 2. R. I - Roger. 3. R. II - Roger, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sig till Lehnbergs predikostil med dess
oratoriska prakt och tunna innehåll, bröt sig
emellertid lös därifrån under inflytande af Ödmanns
kraf på enklare, kärnfullare predikospråk, blef
äfven mera bibliskt fulltonig än förut och mer än
Ödmann. Som medlem af bibelkommissionen var han
också till stort gagn genom sin grundliga kännedom
om nya testamentets grundspråk och sin framstående
stilistiska förmåga. Först efter hans död utkommo
hans högt skattade Predikningar (2 bd, 1835; 2:a
uppl. 1838-39) äfvensom hans samlade skriftetal
(1839). Tillsammans med J. A. Winbom utgaf
R. "Ecklesiastik tidskrift" (1825-31).
3. Karl Erik Johan R., den föregåendes son,
lärare, ämbetsman, f. 27 april 1829 i Uppsala,
d. 27 mars 1905, blef filos. doktor i Uppsala 1857,
docent i historia där 1859, lektor i historia
vid Stockholms gymnasium 1864 och vid Högre
latinläroverket å Norrmalm i Stockholm 1880,
pensionerad 1897. R. tjänstgjorde som lärare för
kronprinsen 1864-74 och för arffurstarna Oskar och
Karl 1865-74, erhöll professors n. h. o. v. 1874
och förordnades till kanslerssekreterare vid rikets
universitet 1876. Han var ledamot af historiska och
geografiska lärobokskommissionen 1866. Från trycket
utgaf R. bl. a. Cœsar och hans tidehvarf (1857)
samt Konung Carl den niondes fälttåg i Lifland år
1600 och förberedelserna dertill (1859).
1. -rn.* 2. (E. M. B.) 3. P. E. L-m.
Rogberga, socken i Jönköpings län, Tveta härad. 7,376
har. 1,720 inv. (1914). Till R. kyrkoförsamling hör
dessutom en del af Huskvarna stad, om 269 har, 545
inv. R. bildar med Öggestorp ett pastorat i Yäxjö
stift, Tveta kontrakt.
Rogelskällan omtalas i gamla testamentet dels i
samband med konung Davids flykt för sin son Absalon
(2 Sam. 17: 17), dels som skådeplatsen för Adonias
offerfest i syfte att rycka till sig regeringen,
innan David ännu hade dött (l Kon. 1: 9). Den
motsvarar sannolikt den nu s. k. Jobsbrunnen, i
närheten af Hinnomsdalens utmynning i Kidrondalen.
E. S-e.
Rogen, sjö. Se Härjedalen.
Roger [fr. utt. rå j e], it. Ruggiero, furstar i
södra Italien af normandisk börd. 1. R., kallad Bursa,
d. 1111, son till Robert Guiscard och Sikelgaita af
Salerno, ärfde efter faderns död (1085) hertigdömet
Apulien. Han var gift med Alaine (Edel), dotter till
Robert Frisern af Flandern och änka efter Knut den
helige af Danmark. Med deras son Vilhelm utslocknade
1127 den apuliska hertigätten, och landet förenades
med Sicilien.
2. R. I, den föregåendes farbroder, "stor-grefve"
af Sicilien, f. 1031, d. 22 juni 1101, Tankreds af
Hauteville yngste son, kom till Italien kort efter
1057 och sändes af sin broder Robert Guiscard att
kämpa emot sarasenerna på Sicilien. Under mer än
trettio års strider (1060-91) lyckades R. med
krafter, som troligen voro vida underlägsna hans
motståndares, steg för steg utbreda sitt herravälde
och till sist göra sig till ensam härskare öfver
ön. Brodern förlänade honom 1072 titeln grefve af
Sicilien; fastän nominellt hertigens af Apulien
vasall, blef R. efter Robert Guiscards död (1085)
normandernas egentlige ledare och lade äfven delar af
det italienska fastlandet till sitt välde. R. förde
i Sicilien en
kraftfull styrelse. Särskildt lade han vikt på sitt
herravälde öfver kyrkan; han utöfvade trots påfvens
motstånd utnämningsrätten till de biskopsdömen han
upprättade och vann till sist påfvens godkännande
häraf, då han 1098 utnämndes till den heliga
stolens legat i sina besittningar. Trots detta
visade han tolerans mot sina undersåtar af grekisk
och muhammedansk tro; många oomvända muhammedaner
kämpade i hans här.
3. R. II, den föregåendes son, f. 1095,
d. 26 febr. 1154, konung af Sicilien, ärfde
efter sin äldre broder Simons död (1105) faderns
grefskap. Omkr. 1112 öfvertog han själf regeringen,
som under hans minderårighet förts af hans moder,
Adelaide. R:s sträfvanden voro tidigt riktade på att
förena alla de normandiska besittningarna i Italien
till ett rike. Trots motstånd från påfvestolen och
från missnöjda vasaller lyckades han efter den siste
apuliske hertigens död 1127 (se ofvan) sätta sig
i besittning af dennes hertigdöme. Anacletus II,
som med R:s hjälp upphöjts på påfvestolen, gaf honom
1130 titeln konung af Sicilien; s. å. blef han krönt
i Palermo. Men nya uppror utbröto, och R:s missnöjda
vasaller fingo stöd af alla, som ogärna sågo det
normandiska väldets stora makttillväxt. Eggad af
Anacletus’ medtäflare Innocentius II, ryckte kejsar
Lothar, i samförstånd med bl. a. östromerske kejsaren,
med en stark här mot R. (1137). Han eröfrade Bari
och belänade R:s hätskaste motståndare, Ranulf
af Alife, med Apulien. Sedan Lothar återvändt
till Tyskland, vann R. småningom tillbaka det
förlorade. Innocentius, som efter Anacletus’
död (1138) allmänt erkändes som påfve, ryckte i
spetsen för en här mot R., men tillfångatogs och
nödgades erkänna honom som "Rex Siciliæ, ducatus
Apuliæ et principatus Capuæ" (1139). Efter nya
eröfringar fastslogos rikets gränser i ett fördrag
med påfven 1144; det sträckte sig då i öster
till Terracina och Ceprano, i norr till Tronto. -
R. skapade en stark flotta och lade med hjälp af
denna delar af norra Afrika (bl. a. Tripolis) under
sitt välde. Däremot ledde hans anfall på östromerska
riket (Konstantinopel besköts 1149) ej till varaktiga
resultat. R:s hof i Palermo blef brännpunkten för
olikartade kulturinflytanden; i sin tjänst tog han
hellre greker och muhammedaner än de själfrådige
normanderna. Under inflytande af bysantinska idéer
genomförde han i sitt rike en strängt centraliserad
förvaltning; "assiserna" af 1140 lade nästan all
makt i konungens hand. R. efterlämnade en son (med
Elvira af Kastilien), Vilhelm, som efterträdde
honom. Hans dotter i tredje giftet (med Beatrice
af Rethel) Konstantia blef gift med kejsar Henrik
VI. Litt.: Caspar, "R. II und die gründung der
normannisch-sicilischen monarchie" (1904), Chalandon,
"Histoire de la domination normande en Italie et en
Sicile" (2 bd, 1907), Curtis, "R. of Sicily and the
normans in Lower Italy" (1912), och Jamison, "The
norman administration of Apulia and Capua 1127-1160"
(1913). 1-3. N. H-tz.
Roger [rå j e], Thomas, fortifikationsofficer, f. i
Frankrike (födelse- och dödsår äro ej kända), förstod
sig väl på de nya fästningsmaneren samt hade bevistat
flera kampagner, då han 1681 af svenske gesanten hos
generalstaterna Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
