Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rokoko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
musselformen ofta återkommer jämte buketter,
girlander, troféer o. a. Starka profiler förekomma
ej, öfvergången mellan väggar och tak afrundas gärna,
liksom afrundade hörn ofta förekomma. Bland rokokons
färger dominera pärlgrått, mossgrönt, blekt rosa
och terosgult. Ofta hållas rummen i hvitt och guld,
i väggen infattas målningar med mytologiska eller
pastorala ämnen – målningarnas dekorativa syfte är
i ögonen fallande – eller kineserier. Kinesiska
tapeter äro äfven på modet liksom kinesiskt
och orientaliskt porslin. Små kinesiska kiosker
placeras i trädgårdarna. Möblerna förena elegans med
bekvämlighet; äfven här härskar den svängda formen. –
Rokokon är en alltigenom enhetlig stil, hvari olika
arter af konst och handtverk samverka. En och samma karaktär utmärker
dekorationskonst, möbler, klockfodral, bärstolar,
vagnar, gobelänger, porslin – Sèvresporslinets
glanstid infaller under denna period –, guldsmide,
bokband och bokillustrationer, målningar på väggfält,
på urtaflor och snusdosor. Den tekniska skickligheten
är högt uppdrifven. Det bör betonas, att rokokon ej
blott var en grannlåtsstil för de förnäme; den gaf
också det borgerliga hemmet en behaglig karaktär,
en vacker utsirning, behärskad af konstnärligt
förfinad smak. Jfr hithörande fig. 1-4; se vidare
Möbel, sp. 302 samt sju afbildningar å pl. III
o. IV till samma art., fig. 16-18 å pl. IV till
art. Guldsmedskonsten, fig. 1-3 i art.
Fajans, fig. 5 å pl. till art. Porslin,
fig. 17 å pl. IV till art. Ornament, fig. 14 o. 15 å pl.
till art. Altare och fig. i art. Kaross.
Fig. 2-4. Några prof på svensk rokoko: två väggur, det förra med konsol,
och en spegel. (Nordiska museet.)
Stilens skapare äro i främsta rummet G. M. Oppenort
och efter honom J. A. Meissonier, som
båda visade inflytande af italiensk smak. G. Boffrand
betecknar stilens fulländning af elegans, fantasi
och behag. Ett af hans yppersta verk, interiörerna
i Hôtel de Soubise (numera Statsarkivet) i Paris,
fullbordades 1740 (se fig. 1). Stilen stod då på sin
höjdpunkt, och det är först på 1760-talet, som den
aftynar och aflöses af Ludvig den sextondes stil, som
återinför raka linjer, räta vinklar och cirkelbågar
och sätter antikiserande ornament i snirklarnas och
musselskalens ställe. Den franska rokokon är i regel
måttfull, tyglad af säker och raffinerad smak och af
känsla för begränsningens lag. I Tyskland, dit stilen
snart öfverföres, går den längre i begär efter effekt
och nyckfull formrikedom. Den blir mera bastant
och öfverflödande detaljrik. Till dess bästa verk
höra interiörerna i residenset i München och i
Amalienburg – af den från Frankrike inflyttade
F. Cuvilliés – slotten i Brieg, Bruchsal och Würzburg
(af J. B. Neumann) och Potsdam (Residenzschloss och
Sanssouci, ornerade af G. W. v. Knobelsdorff; se
Potsdam, fig. 2 o. 3). I sydtyska kyrkinteriörer
i Bajern och Österrike föres dekorationsstilen öfver
jämnmåttets alla gränser. Man får väl räkna den till
utsväfvande jesuitkonst snarare än till rokoko. I
Italien liksom i Spanien fick denna aldrig någon
verklig trefnad, fastän den där förekommer såväl i
arkitektur som i konstindustri – särskildt i spansk
porslinskonst. I de nordiska länderna mottogs den
med begärlighet. Till Sverige inkom den med de
för Stockholms slotts utsirande inkallade franske
konstnärerna och handtverkarna, med den mängd af
konstföremål af olika art, som infördes och utlämnades
som modeller till svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
