Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom, stad. I. Gamla Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsats till dem kallats för "kullen" (lat. collis),
och under detta namn innefattades oftast äfven
Viminālis, omkr. 54 m., genom en dalsänka skild
från Quirinalis. Söder om dessa ligger den stora
(Mons) Esquilīnus (l. Esquiliæ),
högst 57 m. Mellan Esquilinus och "kullen" å ena
sidan samt Capitolium och Palatinus å den andra
sträcker sig en sänka, som är något högre åt ö., där
den skjuter in mellan Viminalis och Esquilierna;
där kallas den Subūra (äldre Sucūsa). Något lägre
är sänkan i v., nedom Palatinus och Capitolium;
där låg R:s äldsta torg- och församlingsplats,
Forum. I s. ö. begränsades Forum af en sedan delvis
bortschaktad ås, Velia, hvilken förband Palatinus
med Esquilinus. Den sistnämnda höjden var tvådelad:
Cispius i n., Oppius i s., med ett utsprång in. v.,
Carinæ. I s. v. fortsattes Forum af en sänka
mellan Capitolium och Palatinus: Velabrum. Söder om
Esquilinus finna vi ytterligare en höjd (Mons) Cælius,
omkr. 49 m. När man talar om "Roms sju kullar",
räknar man bort Pincius och Janiculum. Möjligen
förskrifver sig uttrycket från allra äldsta tider,
och de sju kullarna äro då att söka i Palatinus’
olika höjningar eller ock i de olika höjningarna på
Palatinus och de båda därmed till en stad sammansmälta
kullarna Esquilinus och Cælius.
Om de förste bebyggarna i dessa trakter veta vi
ej mycket, då sägnerna om befolkningens grekiska
ursprung och dithörande äro en senare uppfinning. Att
det var latiner – de må ha kommit från Alba longa
(se d. o.) eller icke – är säkert; att den första
staden låg på Palatinus, är bevisligt. Om tiden för
grundläggningen, af de senare romarna förlagd till
21 april 753 f. Kr., veta vi ej heller något med
bestämdhet; graffynd på Palatinen tyckas sätta
grundläggningstiden till 700–800-talen f. Kr. På
Palatinen låg sålunda det ursprungliga R., af sin
något oregelbundet fyrkantiga form kalladt Roma
quadrata, omfattande ung. 10 har, med af stenmurar
omgifna hyddor af putsöfverdraget flätverk – Boni
har där i Villa Mills låtit uppföra en dylik –
och i sin helhet skyddadt af en mur eller murar,
af hvilka ännu finnas block, sammanfogade utan
murbruk. Af dess antagligen fyra portar har en,
Porta Mugonia, kvarlämnat spår. Utanför muren
vid höjdens fot gick ett under religionens skydd
stående pomerium, fästningsglacisen. Dess lopp kände
man ännu, långt sedan muren mestadels försvunnit,
enär det prästerliga gille, som kallades Luperci,
årligen 15 febr. gjorde en rundlöpning utefter
dess forna sträckning (jfr Lupercus), hvilken
för öfrigt till ej ringa del angafs af Nova via
(se planen fig. 3). Genom införlifvandet med
den ursprungliga staden af Esquilinus och Cælius
bildades det äldsta R. Sedan tillkom "den sabinska"
staden på Quirinalis och Viminalis. Omkring de sålunda
förenade anläggningarna drogs en ny befästning, som
omslöt den s. k. fyraregionsstaden, så benämnd efter
de fyra regiones, i hvilka R. ända till Augustus
var indelad: Palatinus, Esquilinus, Quirinalis (med
Viminalis) samt Subura (Cælius). Äfven den kulle,
som bar R:s borg, Capitolium, intogs i denna stad. –
Senare tillkom Aventinus och ett stycke af bortre
Quirinalis. Denna utvidgning tillskrefvo de
senare romarna konung Servius Tullius. Den servianska
staden, hvars omfång ej så mycket bestämdes af
befolkningsförhållandena som af fortifikatoriska
grunder, omgafs af en storartad, mästerligt anlagd
mur, kanske i verkligheten ej äldre än tiden efter
den stort och smått härjande galliska branden,
till största delen löpande utefter branta klippor
(muren finns utsatt på planen pl. I). Ännu i dag kan
man i närheten af järnvägsstationen på Piazza Fanti
m. fl. ställen beundra stycken af den "servianska"
muren (pl. III, fig. 4). På den funnos portar
med långa brinkar; de mest utsatta voro särskildt
förstärkta utantill. Muren bestod af fyrkantiga
stenblock och utgick från Arx på Capitolium; därifrån
gick den öfver till Quirinalis, hvars nordvästra
rand den följde för att därefter i tvär vändning mot
s. draga sig öfver såväl Quirinalis som Viminalis,
där den förstärktes af en jordvall (agger Servianus)
och en graf. Vidare lämnade den större delen af
Esquilinus oomsluten, krökte sig åt s. v. öfver
Cælius, följde Aventinus’ platå och fullbordade
längs floden sitt lopp till sin utgångspunkt
på Capitolium. Endast småningom växte staden,
dock så att t. ex. Aventinus äfven efter puniska
krigen, då R:s befolkningssiffra hastigt steg, var
obebodd och Esquilinus fylld med naturliga lundar,
som under kejsartiden förvandlades till parker och
trädgårdar. Men så småningom blef folkmängden så stor,
att förstäder uppstodo utanför portarna. Muren spelade
ej längre någon roll, och man öfverbyggde den på sina
ställen helt och hållet, så att R. vid kejsartidens
början var en öppen stad. Augustus indelade år
7 e. Kr. staden i 14 regiones. När anfallen från
norr mot det romerska riket blefvo allt farligare,
måste på kejsarna Aurelianus’ och Probus’ tider en ny
mur uppföras (se planen pl. I och fig. 5 å pl. III;
om utseendet jfr äfven sp. 672), en mur, som, ofta
reparerad, ännu till stor del omger staden och utgör
ett karakteristiskt drag i dess utseende; men med
R:s tillväxt går äfven den sitt öde till mötes. En
stor utvikning af denna mur var Castra prætoria,
pretorianlägret på Viminalis, hvilket nu åter begagnas
till kasern- och exercisplats (se nedan). På högra
Tiberstranden intogs endast södra delen af Augustus’
14:e region. I sammanhang med befästningarna må här
omtalas broar och vattenledningar, öfver Tiber förde
naturligtvis flera broar. Den äldsta var en pålbro
af trä, Pons sublicius, om hvars läge man har haft
olika åsikter. I följande tider uppfördes flera,
bland hvilka må nämnas Pons Theodosii et Valentiniani,
P. Æmilius (nu Ponte Rotto), P. Fabricius (nu Ponte
Quattro capi), n. ö. om Tiberön och P. Cestius
(nu Ponte di S. Bartolommeo), s. v. om densamma,
P. Aurelius (ungefär vid Ponte Sisto) samt P. Ælius
(Ponte Sant’ Angelo), hvilken ledde till det
strax på andra stranden utanför staden belägna
Hadrianusmausoleet (se San Angelos borg med fig. samt
pl. VII till art. Byggnadskonsten). En stad, som
växte så starkt som R., måste vara rikligt försedd med
vatten. Den första vattenledningen byggdes af Appius
Claudius den blinde, 312 f. Kr. På denna Aqua Appia,
omkr. 8 romerska mil, följde år 273 Anio vetus, 43
mil, till största delen underjordisk; år 144 anlades
Aqua Marcia, som gick upp till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
