Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom, stad. I. Gamla Rom - Rom. II. Medeltidens Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förläning åt kyrkor och kloster, kunde påräkna något
skydd, såsom Trajanuspelaren, som innehades af
nunnorna i S. Cyriaco, och Marcus-Aureliuskolonnen,
hvilken ansågs syfta på Konstantin I och som getts
åt munkarna i S. Silvestro in Capite. Bäst skyddade
voro katakomberna (se d. o.), först genom vördnaden,
sedermera genom glömskan. Af särskildt intresse
för svenskar var "S:a Birgittas hus" (se fig. i
art. Birgittas hus; beläget nära Campo de’ fiori,
snedt emot Palazzo Farnese), ett hospitium och
härbärge, som var i Vadstena klosters ego från 1383
till senare hälften af 1500-talet. De större bland
äldre tidens kyrkor lades utanför murarna öfver
martyrgrafvarna: i staden fingo, så länge romerska
staten egde bestånd, lik ej jordas. De äldsta kristna
gudshusen voro basilikor. Men under Karolingernas tid
hade utbildat sig en ny, rent västerländsk konst, den,
som med ett nyare namn kallas den romanska. Kyrkornas
höga kampaniler (klockstaplar) och adelsborgarnas
torn bildade en underlig motsats mot de väldiga
antika ruinerna, af hvilka Colosseum ansågs som ett
vårdtecken för staden. "Så länge Colosseum står",
ljöd ordspråket, "står Rom, och så länge Rom står,
står världen".
Litt. bl. a. H. Jordan, "Topographie der stadt
R." (3 bd, 1878, ny uppl. af bd 1 och 3 författad
af Chr. Huelsen 1885 och 1907), Chr. Huelsen,
"Forum romanum" (2:a uppl. 1905, med ett tillägg
1910), H. Kiepert, "Forma urbis Romæ antiquæ"
(2:a uppl. af Chr. Huelsen 1912), R. Lanciani,
"Forma urbis Romæ" (1895 ff.), "Ruins and
excavations of ancient R." (1897) och "Storia
degli scavi" (1902-04), J. H. Middleton, "Remains
and ruins of ancient R." (1894) och art. "Rome" i
Encyclopædia britannica tills. med H. Stuart Jones,
O. Richter, "Topographie von Rom" (2:a uppl. 1901),
A. Schneider, "Das alte R." (1896), Eug. Petersen,
"Vom alten R." (4:e uppl. 1911), O. Richter, "Das
alte R." (1913), ett brukbart kompendium, liksom
E. Diehl, "Das alte R." (1913), samt Holtzinger
(Moderner cicerone), "Rom" I. 1 (1913). Af svenska
arbeten må anföras J. Centerwall, "Romas ruiner"
(1889), T. O. J. Rönström, "R:s topografi" (1895),
P. Persson, "Om den på R:s forum upptäckta uråldriga
inskriften" (i "Nord. tidskr." 1900), P. A. Gödecke,
"Palatinen" (1901), och H. Schück, "Rom, en
vandring genom seklerna", bd I (2:a uppl. 1913), ett
hufvudarbete. Vidare "Bullettino, Annali, Monumenti
dell’instituto di correspondenza archeologica",
"Bullettino della commissione archeologica comunale
di Roma", "Notizie degli scavi" (utg. af Accad. dei
Lincei).
II. Medeltidens R. Staden R:s medeltid räknas
i allmänhet från det västromerska rikets fall,
och därför kan finnas skäl, om också det gamla
R:s prakt blir beståndande till långt senare och
stadens förvaltning går i samma hjulspår som under den
diokletiansk-konstantinska eran. Dock hade i fråga om
inflytande på riksangelägenheterna staden R., som ej
längre var kejsarsäte, nedsjunkit till en provinsstad,
om också folkrik, med ett betydligt område under sig
och omstrålad af stora minnens glans. I viss mån torde
dess förhållande till Konstantinopel kunna jämföras
med Moskvas till den nya kejsarstaden vid Neva. Såsom ofvan
(sp. 664) visats, är medeltiden för R. äfven i
arkitektoniskt hänseende en förfallets tid. Ensamt
under östgoternas strid med bysantinerna 536-553
belägrades R. fem gånger. Stadens medeltidshistoria,
för hvilken källorna ofta äro oklara och ojämna, är ej
längre rikets (se Romerska riket), utan går sina egna
vägar och kräfver sin egen behandling. Som vanligt
i medeltidens häfder försiggår denna förstöring
jämsides med ett tyst nydaningsarbete, ehuru förfallet
gör sig mera märkbart: dånet af de störtande
murarna öfverröstar den tysta iden hos det nyas
byggningamän. – R. följde samma väg till utvecklingen
af en republikansk styrelseform som Italiens öfriga
städer, men med sämre förutsättningar. Handel och
industri funno numera där en dålig jordmån, isolerad
som staden var genom den alltmera försumpade
kampagnan och förfallet af hamnanläggningarna vid
Ostia. Folkmängden hade under krigen sjunkit till
trettio-fyrtiotusen (Schück). Därför kunde ej där som
i de öfriga städerna utbilda sig de korporationer,
på hvilka kommunens makt och författning stödde
sig. Äfven den alltmera växande påfvemakten – mellan
357 och 663 såg R. ej någon kejsare inom sina murar –
och det tysk-romerska kejsardömet utöfvade en störande
inverkan. Den nya aristokratien, som uppkommit
efter de gamla romerska släkternas utdöende, var i
allmänhet nära förbunden med påfvarna. Östgoterna
förbjödo de besegrade att bära vapen, och ehuru
romersk rätt och romersk förvaltning bibehöllos, var
det germanerna, som hade makten, och deras comites
l. generalguvernörer styrde, som de behagade. Någon
verklig sammansmältning mellan de olika raserna
kunde sålunda ej ega rum. Den svaga romersk-italiska
staten under de senare östgoternas välde kunde
ej motstå bysantinernas utmärkta fältherrar, och
från Konstantinopel kom det nya lagar och en ny
organisation, som slutade med att göra biskoparna till
öfvermyndighet öfver de provinsiella och municipala
organisationerna. I R. finner man en magister militum
som truppernas öfverbefälhafvare, medan den civila
myndigheten utöfvas af en skuggsenat. Langobardernas
infall i Italien (568-572) bragte de underkufvade
i en ställning, liknande slafveri. Men somliga
städer, såsom R., Ravenna och sjöstäderna, Neapel
och Venezia, förstodo att i viss mån bevara sin
själfständighet. Resultatet af alla oroligheter
och af kristendomens fullständiga genombrott var,
att den gamla romerska traditionen helt och hållet
nedbrytes. I R. är det påfven, som vinner på sakernas
nya tillstånd, och han utnämner ofta ämbetsmän och
domare och blir i förbund med folket R:s och dess
underlydandes försvarare både mot langobarder och
de bysantinske exarkerna. Uppror och oroligheter
utmärkte tiden, och det behöfdes för R. en starkare
styrelse. Från 579 hör man ej vidare talas om senaten
såsom styrelseorgan, från samma årh. ej heller om
konsuler; men den förra framträdde åter på 1100-talet,
de senare på 1200-talet. Med säkerhet från år 711
namnes en hertig (dux) i R., en ämbetsman, först
utsedd af östromerske kejsaren, sedermera af påfve och
folk, som förenade både civil och militär myndighet
samt residerade i kejsarpalatset på Palatium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
