Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom. II. Medeltidens Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hertigdömet R. (ducatus Romanæ urbis) hade
en tämligen stor utsträckning, med växlande
gränser. Påfven var dock fortfarande dels som herre
öfver ofantliga donationsjordar, dels genom sin
kyrkliga auktoritet mycket mäktig. Det var han,
som genom sitt inflytande flera gånger afvände
langobardernas anfall på R. Det var han, som till
R:s och den heliga stolens beskärm mot langobarderna
slutligen påkallade de frankiske konungarna Pippins
och Karl den stores hjälp. När Pippin (omkr. 755)
efter segern öfver langobarderna skänkt den heliga
stolen Exarkatet m. m., blef påfvens inflytande
ännu större. Han hade en betydlig världslig makt:
hertigen och öfriga myndigheter underordnades kyrkans
öfverhufvud. Men den talrika och trotsiga feodaladeln,
som förut utöfvat det största inflytandet på R:s
inre angelägenheter, ville numera icke erkänna
honom som sitt hufvud. Påfven behöfde emot denna
adel ett kraftigt materiellt stöd. Därför skapade
han ett västerländskt kejsardöme, i det han satte
kejsarkronan på Karl den stores hufvud (jfr Karl,
sp. 1028). Den nye romerske kejsaren var ej suverän
i R.; han hade t. ex. ej befälet öfver dess här, men
han utöfvade själf eller genom sina missi dominici
högsta domsrätten därstädes. Vid kejsardömets förfall
blef R. utsatt för faror och förvirring. Stadsdelen på
högra Tiberstranden plundrades 846 af sarasenerna,
hvarefter den af påfven Leo IV befästes (Città
Leonina). Adeln ryckte till sig makten inom staden
och utsåg inom sig en consul (senator l. princeps)
romanorum. En af de förste innehafvarna af denna
värdighet var Theophylactes, gift med Teodora,
"senatrix", och fader till Marozia. Marozias son
Alberik d. y. (932-954, "princeps atque omnium
romanorum senator"), härskade, stödd på adeln och
hären (militia), som bildades af ett regemente från
hvar och en af stadens 12 "regioner" (deras antal
ökades sedan till 13) under en bandereso. Det
påfliga myntet bar t. o. m. Alberiks namn i
st. f. kejsarens. R. var då åter en oafhängig stat,
en adelsrepublik. Men med Alberiks död "föll ridån
öfver den romerska republikens första stora drama
under medeltiden". Hans son, påfvedömets Caligula,
ynglingen Johannes XII, kallade nämligen till sin
hjälp mot "konung" Berengar (se Berengar 2)
af Ivrea, som ryckt till sig delar af Kyrkostaten,
Tysklands konung Otto I och krönte honom 962 till
romersk kejsare. Då denne beröfvade romarna deras
högst skattade privilegium, att utse påfve, uppstodo
flera gånger våldsamma strider emellan kejsaren och
folket, hvarvid R. bl. a. plundrades (966). Efter Otto
I:s död (973) förnyades kampen mellan det nationellt
romerska partiet och det kejserliga, hvarvid än
ledare af det förra, såsom Johannes Crescentius I
(985-998) och hans liknämnde son (1002-12,
se Crescentius) under titel af patricier, tidtals
voro herrar i R., än de kejserligt sinnade grefvarna
af Tusculum (1012-45) förfogade öfver påfvestolen och
ledningen af republiken. Ett mästerligt drag gjorde
Hildebrand, då han 1059 förmådde påfven Nikolaus II
att uppdraga påfvevalet åt kardinalkollegiet. Den
kraft, med hvilken han sedan som påfven Gregorius VII
(1073-85) häfdade kyrkans oberoende, medförde för
staden R. stor förvirring. Adeln reste
sig under prefekten Cencius och tog Gregorius
för en kortare tid till fånga (juldagen 1075). Kejsar
Henrik IV belägrade staden 1081 och lyckades 1084
rycka in i densamma och innesluta Gregorius i San
Angelos borg. Normanderna under Robert Guiscard
ryckte till hjälp, drefvo kejsare och motpåfve på
flykten samt plundrade R., hvarvid alla byggnader
från Lateranpalatset till Colosseum skadades af
eld. Staden led sedan mycket under striderna mellan
ätterna Frangipani och Pierleone. Från Gregorius VII:s
tid uppreser adeln starka försvarstorn af mestadels
antika materialier, omgifna af träpalissader. Vid
folkupploppen brötos adelstornen ned; då förstördes
massor af antika minnesmärken. Ännu mer skedde detta,
då befästningarna omkring hvarje kvarter stormades,
t. ex. 1312. Hela antika byggnader såsom Septizonium
gjordes till fästningar. – Emellertid spred sig inom
det gamla hertigdömet R:s städer lusten att efter
exemplet i öfre och mellersta Italien bilda fria och
oafhängiga republiker på demokratisk grund. Så var
bl. a. förhållandet med det lilla Tivoli. Uppbragta
häröfver, angrepo romarna (1141), men blefvo slagna
och förföljda till sin egen stads portar. Då påfven
Innocentius II satte sig mot ett försök att jämna
det sedan intagna Tivoli med jorden, stormade folket
Capitolium, utropade republiken, tillsatte en senat,
hvarifrån adeln nästan alldeles uteslöts, förklarade
påfvens världsliga makt upphäfd och började en ny
tidräkning, från den återvunna frihetens begynnelse
(1143). Den påfvefientlige Arnold från Brescia
blef (1147-55) den ledande. Fristatens politik
föreskrefs af drömmar om framtida storhet. Så
t. ex. förkunnades det, att "romerska folket" ensamt
kunde välja kejsare. Påfven Hadrianus IV belade R. med
interdikt, och Fredrik Barbarossa ryckte mot staden,
där han 1155 blef krönt af påfven. Men de måste båda
fly för en folkresning. Republiken förblef. Vid
försöket att taga Tusculum led dock republikens här
ett förkrossande nederlag ("medeltidsrepublikens
Cannæ") 29 maj 1167. Kort därefter kom Fredrik
till R., erkände senaten och tillsatte en prefekt
som kejserlig ämbetsman med högsta domsrätt. Genom
fördraget i Venezia (1177) erkände dock Fredrik
påfven Alexander III som oberoende suverän af R., och
"med hela romerska folkets råd och samtycke" mottog
den eviga staden honom som sin högste herre. Det
visar sig dock af det fördrag, som Klemens III 1187
ingick med "senatorerna och romerska folket", att
republiken, trots många eftergifter, ingalunda utan
vidare underkastade sig kyrkan: folket valde själf
sina ämbetsmän, och senaten, oberoende af påfven,
stiftade lag, utöfvade domsrätt och handhade
styrelsen. Innocentius III (1198-1216) lyckades
väl få på sig öfverlåten rätten att utse senatorer
eller den ende senator, som tidtals sattes i den
efter hand alltmer af aristokrater fyllda senatens
ställe. Under den följande tiden häfdade republiken
sin själfständighet. Lugnet stördes dock af strider
emellan adeln, hvilken vid denna tid i R., liksom i
det öfriga Italien, var delad i ett guelfiskt parti
(ledt af familjen Orsini) och ett ghibellinskt
(fördt af familjen Colonna). Uttröttad af
adelns partikamp, valde republiken gång efter annan
en icke-romare till senator. Först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
