- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
705-706

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanska språk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

språkområde, ty om man undantar grekerna, hvilkas högre
kultur skyddade deras språk, förmåddes snart de
under Rorms spira lagda folken att mot latinet
utbyta sina ursprungliga tungomål. Därvid gingo
romarna ingalunda våldsamt till väga. I ett nyss
eröfradt land anlade de några få kolonier och följde
i öfrigt den bekväma metoden att aldrig själfva ta
någon kännedom om det språk, som där talades, hvaraf
blef en följd, att de infödde, för att kunna meddela
sig med sina nya härskare, måste så fort och så väl
som möjligt söka lära sig deras. Den högre kultur,
som romarna medförde, voro de infödde i allmänhet
angelägna att tillegna sig, hvilket bidrog att hos
dem öka lusten att lära det språk, som därtill gaf
det enda medlet. Slutligen beredde kunskap i latin
äfven den fördelen, att den öppnade vägen till romersk
medborgarrätt, så att den, som inhämtat detta språk,
hastigt vann stora företräden framför dem, som
därmed ej egde tillräcklig bekantskap. Utan några
tvångsåtgärder åstadkommo romarna på detta sätt,
att deras språk med förvånande hastighet följde
deras eröfringar i spåren. - Det romerska väldet fick
snart benämningen Romania, hvarmed menas de länder,
som från Rom mottagit dess styrelseform och kultur
samt äfven dess språk. I hela detta Romania var
latinet sålunda ej blott det administrativa språket,
utan det trängde äfven djupare och användes snart
i det allmänna umgänget. I de olika länderna höll
naturligtvis det lägre folket segast fast vid sitt
ursprungliga modersmål, men man tyckes få anta, att i
allmänhet deras antal hastigt aftog, hvilka fortforo
att begagna detta vid sidan af latinet, ty därförutan
kan man knappast förklara, att dessa ursprungliga
språk i såväl ordförråd som byggnad efterlämnat så
svaga spår i det latin, som ersatte dem. På detta
sätt spreds latinet öfver hela det romerska väldet
med undantag af den grekiska delen däraf; men detta
var ej det rent klassiska skriftspråket och ej
heller ett latin med starkt dialektal färgning,
utan det tyckes ha varit de bildade romarnas
talspråk. Likt alla andra lefvande språk undergick
detta successiva förändringar, hvilket medförde, att
ju tidigare latinet inträngde i ett främmande land,
dess flera spår återfinner man där af latinets äldre
former, hvilka däremot icke kvarstå uti italienskan,
som är latinets renaste, omedelbara fortsättning,
där således arkaismer i egentlig mening icke kunna
förekomma. Detta romerska talspråk, som snart nog
i flera afseenden skilde sig från det klassiska
latinet, kallas numera vulgärlatin (under den äldre
medeltiden benämndes det ofta lingua romana); och det
är denna ständigt modifierade variant af latinet, som
utan af brott fortlefvat, vunnit spridning och under
århundradenas lopp i olika länder undergått så starka
förändringar, att dessa särskilda fortsättningar däraf
blifvit själfständiga dialekter, som tillsammans
bilda den romanska språkgruppen. - I de utanför
Italien belägna länder, i hvilka romanskt språk talas,
inträngde latinet sålunda samtidigt därmed, att landet
införlifvades med romerska väldet. Latinet spred sig
alltså till dem i följande ordning (de angifna årtalen
utvisa den tidpunkt, då landets eröfring af romarna
tog sin början): Sardinien och Corsica 238 f. Kr.,
Spanien 218 f. Kr., Syd-Frankrike
154 f. Kr., Nord-Frankrike 58 f. Kr., Rätien
15 f. Kr. och Rumänien 107 e. Kr. De sardinska
dialekterna erbjuda alltså framför andra det speciella
intresset, att man där kan spåra kvarlefvor af det
äldre latinet, som redan bortfallit ur romarnas latin,
innan detta upptogs af senare eröfrade länder. Talrika
kunna de likväl ej vara, ty dels ha de under tidens
lopp delvis blifvit utplånade, dels utöfvade det
i Rom talade modernare latinet ständigt ett visst
inflytande på språket i de eröfrade länderna under
hela den långa period, under hvilken Rom förblef en
verklig medelpunkt för det romerska väldet.

Huruvida vulgärlatinet genast fick en dialektal
skiftning, då det upptogs af folk, som förut varit
vana vid annat tungomål, är svårt att afgöra. Att
en viss främmande brytning ej kunde undvikas, är
själfklart; men den historiska språkforskningen tyckes
visa, att de eröfrade folken bemödade sig att så
troget, som deras uttalsvanor medgåfvo, tillegna sig
latinet, så att deras härskare lätt kunde förstå dem
och de själfva komma i åtnjutande af alla de fördelar,
som god latinkunskap medförde. Man antar därför,
att vulgärlatinet länge var någorlunda likartadt
öfver hela det romerska väldet, fastän anledningar
ständigt förefunnos till större skiljaktighet. Under
folkvandringarnas period blefvo dessa allt kraftigare,
språket uppblandades med olika germanska och andra
element i skilda delar af Romania; och redan före
Västromerska rikets fall, i slutet af 400-talet,
kan Rom antas ha upphört att på det allmänna latinska
talspråket utöfva någon reglerande påverkan. Från
ungefär denna tidpunkt kan man således räkna
upphörandet af ett enhetligt vulgärlatin, hvilket
då förgrenade sig i flera dotterspråk, om man så
vill benämna dess visserligen grumlade, men dock
oafbrutna dialektala fortsättningar. Under dessa
starka hvälfningar voro folken i saknad af fasta
centralpunkter, och den i språken ständigt lifaktiga
tendensen att bilda dialekter kunde fritt framträda
och gjorde sig så mycket kraftigare gällande, som
folkvandringarna därtill gåfvo starkare anledning än
vanligt. När sedan nya riken grundlades, uppstodo
nya administrativa centralpunkter, och det i dem
talade språket fick en sådan öfvervikt, att det i
egenskap af litterärt högspråk blef dominerande
och trängde tillbaka de andra dialekterna, som
underordnade sig detta och slöto sig kring det som
kring en sammanhållande kärna. Den stora mängden af
romanska dialekter ordnade sig sålunda i flera olika
grupper, som hvar för sig vanligen sammanhöllos af ett
gemensamt litterärt högspråk, så att man därefter kan
tala om ett begränsadt antal romanska språk, af hvilka
hvart och ett omfattar flera dialekter, som dock i
allmänhet ej användas i litteraturens tjänst. På detta
sätt kan man numera räkna följande särskilda romanska
språk: italienska, spanska, portugisiska, katalanska
och provensalska, franska, rätoromanska 1. ladinska,
samt rumänska. Efter olika uppfattningar af skillnaden
mellan dialekt och själfständigt språk kan dock detta
antal något varieras; så t. ex. räknas nu vanligen
katalanskan som skild från provensalskan. Ehuru
latinet numera af ingen kunde betraktas som hans
modersmål, bibehölls det dock som ett gemensamt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:25 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcc/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free